Ett lättskött barn

Det sägs att småbarn med Aspergers syndrom och autism antingen kan vara extremt lättskötta eller krävande. Själv har jag alltid fått höra att jag var ett extremt lättskött och nöjt barn. Om jag fick regler, höll jag mig till dem. Om jag fick uppmaningar, löd jag oftast dem. Och till skillnad från många andra barn sprang jag inte omkring hela tiden utan jag var snarare passiv och lugn. Jag föredrog att titta på andra människor och iaktta vad de gjorde istället för att göra saker själv. Naturligtvis hände det då och då att jag fick utbrott, speciellt i situationer då det hände oväntade saker, men vuxna tyckte ändå att jag var extremt snäll.

Min barnflicka Jutta som tog hand om mig när jag var 1 år gammal berättade för mig i somras att hon också tyckte att jag var väldigt lättskött. Jag bad aldrig om att få mat och dricka men däremot åt och drack jag gärna när hon bjöd mig på mat jag tyckte om. Jag protesterade inte när hon la mig i sängen för att jag skulle sova middag. När jag vaknade, grät jag aldrig utan istället skrattade jag och lekte med mina dockor i sängen för jag var så nöjd med att ligga ensam i sängen i sovrummet. När Jutta hörde skratt och glatt prat, visste hon att jag hade vaknat.

Problemen började på allvar när jag började i sexårsverksamheten. Då mådde jag dåligt och började få fler och fler utbrott hemma. När jag blev äldre och började skolan var det samma sak. Jag började få utbrott för minsta lilla, speciellt efter att jag hade umgåtts och lekt intensivt med andra barn.

Nu efteråt har jag förstått vad förvandlingen berodde på. Jag är en ensamvarg till naturen och tycker om att sysselsätta mig själv. Hemma fick jag leva efter mina villkor: jag lekte lekar jag tyckte om, och jag fick vistas i en lugn och tyst miljö. Jag har aldrig varit beroende av andra människor och trivts ensam, så därför hade jag ingen anledning till att gråta och kräva att Jutta skulle komma och hämta mig när jag hade vaknat efter middagssömnen. Jag kunde ju leka ensam i sängen. 

I sexårsverksamheten och skolan tvingades jag däremot göra saker jag hatade. Jag hatade att rita, pyssla och leka grupplekar, men ändå tvingades jag till det varje dag. Jag fick inte längre läsa och skriva egna berättelser, och det var aktiviteter jag tyckte mycket om. Samhället försökte göra mig plötsligt till en gruppmänniska och tvinga mig att tycka om och göra saker som jag inte tyckte om. Och det intensiva umgänget med andra barn tröttade ut mig. Därför var det inte konstigt att jag mådde dåligt och började få fler och fler utbrott.

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

15 tankar kring ”Ett lättskött barn

  1. HL

    Jeg var lett å ha med å gjøre hele veien, men jeg tror det var fordi jeg hadde det så trygt hjemme. Det var ikke noe stress. Og jeg kunne sitte med dukkene mine og i fantasiverdenen min. På skolen lærte jeg meg å smile og slikt som snille barn gjør. Og jeg var veldig stille. Slik seilet jeg gjennom skolen, uten at noen fanget meg opp.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag var också lugn och tyst i skolan. Om jag hade visat utåt hur dåligt jag mådde och fått aggressiva utbrott i skolan hade omgivningen säkert förstått att jag hade problem. Men tyvärr tror jag inte att någon skulle ha förstått att jag hade Asperger utan jag skulle nog ha hamnat i OBS-klassen dit ingen ville hamna. Alla tyckte att eleverna i OBS-klasserna var udda och besvärliga och de fick skylla sig själva för att de hade hamnat där.

      Svara
      1. Mats

        Men tyvärr tror jag inte att någon skulle ha förstått att jag hade Asperger utan jag skulle nog ha hamnat i OBS-klassen dit ingen ville hamna.

        Jag var också rädd för att hamna i OBS-klass när jag gick i skolan. Jag är glad att jag lyckades spela så pass normal att jag fick gå i en normal klass för jag tror inte att skolan hade klarat av att ge mig en bättre skolgång i en specialklass. Jag tvivlar på att skolan klarar det än i dag men “på min tid” fanns det inte en chans att skolan hade klarat av att ge mig en skolgång anpassad till mina behov.

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Jag känner som du. Jag hade förmodligen inte heller fått en bättre skolgång i en OBS-klass för det verkade inte vara någon hjälp utan endast förvaring. Idag finns det ju specialskolor där barn med Aspergers syndrom trivs, men i förra tidens OBS-klasser var det ju barn med blandade svårigheter och problem.

          Svara
  2. Johanna Svenningsson

    Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Min mamma har berättat att jag var väldigt lättskött, snäll och lugn och ibland nästan slö. Jag var extremt stillsam av mig. Precis som för dig så började problemen på sexårsverksamheten. Där förväntades jag delta i lekar, vilket jag var väldigt ambivalent till. Å ena sidan ville jag gärna ha vänner, å andra sidan såg jag inte vad som hände i lekarna utan allt var bara en enda röra. Det gjorde att jag definierade lekar som otäcka och att pressas till att vara med om något otäckt var väldigt skräckfyllt för mig.

    På sexårsverksamheten började även plötsliga saker att dyka upp, t.ex. kunde personalen informera om aktiviteter bara någon dag i förväg, eller ibland t.o.m. samma dag. Då kunde jag få total panik, för ofta handlade det ju om otäcka saker, t.ex. lekar eller sådant som inbegrep höga ljud. Sådant behövde jag väldigt lång förberedelsetid för, om jag ens klarade av det.

    Annars har min mamma sagt att det enda som egentligen var jobbigt med mig var att jag var så rädd för allting och att jag var så fruktansvärt envis. 😉 Jag var väldigt uträknande och visste precis hur jag skulle göra för att få som jag ville. Jag har också fått höra att jag skrek extremt högt och att det inte gick att stå ut med det skriket.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag tyckte också att det kunde vara svårt för att delta i vissa lekar för jag förstod inte alltid reglerna. Men även om jag fick reglerna förklarade för mig och kunde vara med, tyckte jag ändå nästan aldrig om lekarna. Jag tyckte helt enkelt inte att det var roligt att leka kull, jag tyckte bara att det var en tråkig lek som slukade alltför mycket energi.

      Envis var jag också, och jag är fortfarande det. Jag har fått höra att jag säkert kommer att bli ännu mer envis när jag blir gammal 😉 Fast jag har ifrågasatt lite om jag verkligen är envis eller om det är så att jag tänker annorlunda. Det är klart att mitt annorlunda sätt sticker ut och det ser ut som att jag vill ha allt på mitt sätt, men många andra är lika övertygade om att deras tankesätt är rätt. Jag har exempelvis fått höra att jag är envis eftersom jag vägrar köpa fluortandkräm trots att tandläkarna rekommenderar att man använder det, men anledningen till att jag vägrar är att jag är övertygad om att fluor inte är bra 🙂

      Svara
      1. Johanna Svenningsson

        Jag förstår att du inte ville vara med och leka om du tyckte att lekarna var tråkiga. Det är så trist att det finns normer för vad barn (och vuxna med för den delen) ska tycka om och inte tycka om. Kan inte var och en få bestämma det själv?

        Själv förstod jag oftast reglerna men såg inte alltid vad det var som hände. Dessutom gick ingenting på automatik för mig utan jag var hela tiden tvungen att tänka på varje steg. Det gjorde att jag inte hade någon chans i t.ex. kull, och jag saknade helt bollsinne så jag hade ingen chans i bollekar heller. Då var det inte roligt att vara med.

        Jag tror att ett annorlunda tänkande kan uppfattas som envishet. Många tycker nog att man är envis om man inte gör som “alla andra” eller som man blivit rekommenderad. I själva verket kanske det handlar om att man har en annan uppfattning/ett annat sätt att se på saker, som t.ex. i ditt fall med fluortandkrämen. Annorlunda tänkande ses tyvärr inte alltid som positivt, även om jag tycker att det borde göra det.

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Jag önskar också att det finns dessa normer. Om man är som alla andra barn och tycker om att leka alla lekar är normerna ju inget problem. Men tyvärr blir det stora problem om någon inte skulle passa in i denna mall.

          Jag håller med dig när det gäller annorlunda tänkande! För vem är det som säger att normen har rätt? Okej, det behöver inte heller vara så att vi som har Aspergers syndrom och tänker annorlunda nödvändigtvis har rätt, det är ingen som vet. Jag önskar att världen uppskattade människor som har en förmåga att tänka utanför lådan!

          Svara
      2. Mats

        Men även om jag fick reglerna förklarade för mig och kunde vara med, tyckte jag ändå nästan aldrig om lekarna.

        Jag förstod vad lekarna gick ut på men jag ville inte vara med eftersom jag tyckte att lekarna saknade mening. Tex så lekte mina klasskamrater under lågstadiet och mellanstadiet på rasterna en lek som gick ut på att knuffa ner varandra från en kulle. Leken gick ut på att man skulle vara “herre på täppan” dvs den elev som stod kvar på kullen när rasten var slut vann. Jag tyckte leken var “en idiotlek”. För det första så riskerade man att bli skadad när man blev nerknuffad från kullen (vilket också flera elever blev så rädslan var inte obefogad). För det andra så var jag inte intresserad av att visa mig duktig genom att knuffa ner mina klasskamrater från en kulle så att just jag råkar stå kvar på kullen när rasten var slut (för ofta var det en tillfällighet vem som råkade stå kvar just när det ringde in till lektion igen).

        För mig är “herre på täppan” en lika meningslös lek som om alla elever hade tävlat om vem som hade klarat att springa med full fart in i en vägg (gärna med huvudet före) flest gånger. Den som sist av alla drabbas av hjärnskakning vinner.

        Det tragikomiska är att jag tycker att normala människor leker likadant när de är vuxna som de gjorde när de var barn. Det är som med mobbingen. Mobbingen fortsätter men mobbarna är inte längre de tuffa killarna i skolan utan handläggarna på socialtjänsten och Försäkringskassan. Same same but different.
        Ett ex på en lek som vuxna leker och som jag tycker är lika meningslös som “herre på täppan” är freågesport. Jag tycker frågesport är totalt meningslöst. Varje vecka bänkar sig hundratusentals (miljontals?) TV-tittare framför TV:n för att se På spåret. En helt meningslös tävling som går ut på att några halvfigurer låtsas att de åker tåg och svarar på helt meningslösa frågor. Sedan fyller en domare ut de meningslösa svaren på den meningslösa frågan med meningslös fakta till de tävlande (indirekt till TV-tittarna). Men det är inte slut här. TV-tittarna följer upp allt meningslöst de har sett på TV med att diskutera tävlingen med sina kollegor på jobbet på rasterna. Själv skakar jag bara på huvudet och ställer mig frågan vad det är för fel på folk. Den frågan får man inget svar på. Kanske går det bättre om jag sätter mig i en stor låda och leker att jag åker tåg samtidigt som jag ställer frågan till mig själv?

        Kristian Luuk:

        “10 poäng. Vi närmar oss staden som en av Sveriges diktare ett alldeles speciellt förhållande till.”.

        Jag har lust att bara skrika rakt ut: “Jag struntar i vilken stad det är ni leker att ni åker till i era låtsastågkupéer, jag struntar i vem diktaren är och diktarens förhållande till staden intresserar mig ännu mindre och helst av allt vill jag slippa höra domaren berätta ännu fler meningslösa detaljer om staden efter att de tävlande har svarat!”.

        Jag vill inte leka många av de lekar som normala människor leker för jag tycker att lekarna saknar mening. Jag förstår att lekarna är en del i de normalas sätt att umgås. Jag förstår att det betyder mycket för normala människor att vara “herre på täppan” när det ringer in till lektion igen och jag förstår att det betyder mycket för normala människor att kunna svara på flest meningslösa frågor i På spåret. Jag förstår att ni blir imponerade av vinnaren men i mina ögon är vinnaren “en fjant” och de som blir imponerade av vinnaren är ännu större “fjantar” i mina ögon. Jag tycker att lekarna saknar mening. Starta ett framgångsrikt företag som producerar produkter som gör världen till en bättre plats att leva i istället för att spendera tid på att leka att ni åker tåg och svarar på meningslösa frågor, säger jag.

        Fast jag har ifrågasatt lite om jag verkligen är envis eller om det är så att jag tänker annorlunda.

        Jag tror också att en del av min envishet beror på att jag tänker annorlunda och att andra människor därför upplever att jag är envis. Jag är ganska säker på att jag inte hade upplevts lika envis om jag hade tänkt som många andra gör. Framförallt hade de inte reagerat på att jag hade hållit fast vid en åsikt eftersom de själva hade ansett att den var riktig. Människor som blir anklagade för att vara envisa brukar ha en avvikande uppfattning. Det är sällan människor som tycker som alla andra blir anklagade för att vara envisa även om de håller fast vid sina synpukter lika mycket som de som håller med gör.

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Hahaha! 😀 Jag var tvungen att skratta lite när du skrev om frågesporten. Och du har så rätt i att vuxna ibland leker precis på samma sätt som man gjorde när man var barn. Jag har aldrig förstått meningen med frågesporter. Okej, jag är ju oallmänbildad så jag skulle vara dålig på de flesta frågesporter, men även om frågesporten handlade om något ämne som jag var kunnig om som exempelvis Aspergers syndrom, förstår jag inte varför jag skulle vara med i en frågesport och visa för alla: “titta vad jag kan!” Om jag är kunnig i något ämne, vill jag inte leka. Och är jag okunnig, vill jag inte heller leka då. Och jag förstår inte meningen på de flesta lekar överhuvudtaget.

          När det gäller envishet så har du rätt. Du hade nog inte uppfattats som envis om du skulle tänka på samma sätt som normen gör. Är inte de som aldrig ifrågasätter normerna lika envisa? I Algeriet tyckte många människor att jag var envis eftersom jag tyckte att våldtäkt aldrig är kvinnans fel och jag försvarade min synpunkt. Då blev jag lite fundersam. I Sverige är det normalt att tycka som jag gör i den frågan, så här hade ingen ifrågasatt min åsikt. Om jag däremot hade haft en annan åsikt om frågan, hade jag blivit ifrågasatt.

          Svara
  3. Irene

    jag har också fått höra att jag var så blyg, väluppfostrad och ja…lugn…jag kunde sitta i timmar och bara tittat ut mot horisonten sa någon en gång 🙂 eller försjunka i en bok, lekte ofta teater på egen hand…klädde ut mig, sjöng och pratade. Jag åt frukost själv, gjorde mina mackor och läste morrontidningen. Jag tyckte om mina rutiner, fast det förstod jag inte då. I många år, i vuxen ålder, gillade jag inte alls rutiner, ville göra som jag ville…när jag ville och om jag ville…Idag, som sjukpensionär har jag tappat bort mycket av rutiner och struktur, men med god hjälp av bl.a. arbetsterapeut har jag förstått att det är sunt att ha rutiner och struktur, för både arbete, vila och fritid.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag kunde också sitta stilla i timmar. Mamma var ibland oroad för att jag inte gjorde något, men jag tyckte att det var skönt att inte göra något. Och jag är fortfarande så. Å ena sidan är det skönt att kunna ta det lugnt, men å andra sidan har denna egenskap gjort att jag är exremt lugn och passiv, därför får jag nästan ingenting gjort.

      Jag hade till skillnad från dig mycket mer rutiner när jag var sjukpensionär. Nu när jag åker runt och föreläser om Aspergers syndrom blir mitt liv oregelbundet eftersom föreläsningarna är på olika tider och olika orter. Jag saknar min tid som förtidspensionär, och därför längtar jag tills jag får gå i ålderspension, då kommer jag kunna stanna hemma och leva efter rutiner igen. Fast jag måste vänta ett tag, dvs nästan 30 år 😉

      Svara
      1. Mats

        Jag saknar min tid som förtidspensionär, och därför längtar jag tills jag får gå i ålderspension, då kommer jag kunna stanna hemma och leva efter rutiner igen. Fast jag måste vänta ett tag, dvs nästan 30 år

        Du låter som en lärare. De brukar också räkna ner till pension när de är 30+ och har arbetat i yrket några år. 😉

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Haha! 😀 Jag tror att det egentligen passar mig bäst att vara hemma och inte jobba även om jag nyligen valde att fortsätta jobba som Aspergerinformatör. Bara att få vardagen att fungera är ju ett heltidsjobb för mig!

          Svara
    2. Mats

      Jag har inga rutiner. Jag blir stressad av rutiner och jag blir stressad om jag inte har rutiner. Jag är en motsägelsernas man. Jag tror jag behöver ha några få men viktiga rutiner för att må så bra som möjligt.

      Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *