God fortsättning

Hej alla mina kära bloggläsare och god fortsättning! ♥

Under hösten hade jag en del problem med bloggen, först med säkerhetscertifikatet och sedan med att dela mina inlägg på Facebook. Men nu är allt fixat och jag börjar på en ny kula! Jag hoppas att 2019 blir bra för oss alla och att vi tillsammans kommer att kämpa mot fördomarna om asperger och autism 🙂

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

12 tankar kring ”God fortsättning

  1. Lena

    Hej Paula
    Har för mig att du sagt att du inte bryr dig så mycket om att ha vänner men ändå pratar du om att du känner olika människor som har Aspberger. Brukar du träffa dom ? Är det dina vänner? Hur många vänner har du om du har några? Brukar ni ses ofta? Vad är en vän för dig?
    Tack för bra blogg.
    //Lena

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Hej Lena! Och vad roligt att du gillar bloggen!

      Jag brukar beskriva mitt sociala behov som att äta jordgubbsglass: https://blogg.aspiration.nu/jordgubbsglass/ dvs det inte är viktigt för mig att ha vänner men samtidigt kan det vara roligt också att träffa människor man tycker om även om det inte är viktigt för mig med sociala kontakter.

      Som svar på din fråga så har mina sociala kontakter sett olika ut. När jag var yngre så kunde jag umgås med 3 olika människor på samma dag vid olika tillfällen (typ en på morgonen, nästa på eftermiddagen och tredje på kvällen) och på den tiden kunde jag träffa vissa vänner nästintill varje dag. På den tiden hade jag säkert 30 kompisar som jag hade någorlunda regelbunden kontakt med men när jag blev äldre kände jag att det livet inte alls passade mig. För jag behöver mycket ensamtid och kände att jag behövde börja lyssna på min kropp. Därför blev jag tvungen att börja säga “nej” väldigt ofta när folk ville ses.

      Nuförtiden har jag minskat på mitt sociala liv och frekvensen jag träffar folk väldigt mycket och det kan ta många månader mellan gångerna jag fikar med en kompis. Vissa av mina tidigare kompisar har jag inte träffat på 5 år men många skriver till mig då och då och frågar hur det är med mig trots att vi inte setts på länge och så ser man ju ibland hur det är med folk och vad som händer i deras liv när man loggar in på Facebook. För ett par månader sen var det en gammal kompis som jag inte träffat på säkert 4 år som skrev och frågade hur det var med mig. Och när jag åker till Finland ett par gånger per år så träffar jag ofta vårt gamla kompisgäng från gymnasiet och ofta som en grupp tillsammans. Många av dem hängde jag med jämnt som ung, vi reste t om tillsammans och de kom väldigt ofta och besökte mig i Sverige när jag var nyinflyttad i landet men nuförtiden skriver vi sällan till varandra och ses endast vid ett par tillfällen per år istället. Förut var det ofta kompisar sov över hos mig, men numera har jag sagt till alla att jag inte längre orkar ha nattbesök hemma så därför ses vi över dagen istället.

      Det är svårt för mig att svara på vad en vän är för något för alla relationer ser olika ut men för att det ska vara vänskap räcker det enligt mig med att båda ska se varandra som vänner! Vissa tycker inte att man kan vara en vän om man inte ses och hörs nästintill varje dag och delar allt med varandra, inklusive ekonomin och att man nästan ska ha fri tillgång till varandras hem. Andra tycker däremot att det räcker med att ses/höras en gång per år för att man ska kunna kallas för en vän. Vissa tycker att man ska stötta varandra i jobbiga situationer och dela både glädje och sorg medan andra tycker att man ska ta jobbiga saker med en psykolog och koncentrera sig på att ha roligt med vännerna istället. Och jag har träffat folk som har internetvänner som de aldrig någonsin har träffat i verkliga livet men ändå betraktar dem relationen som vänskap så allt ser olika ut! Därför har jag inget riktigt svar på den frågan.

      Svara
      1. Lena

        Tack för svaret. Om jag tolkar dig rätt har du alltså nåt slags intresse av att träffa vänner ibland även om det inte är något du prioriterar? Du kanske är av den kategorin som kallar såna du bara ser några gånger per år som vänner, som du beskrev.
        Lena

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Hmm, kanske är det lite så. Men jag har endast intresse av att träffa vänner OM jag känner människor som jag tycker om och känner att jag vill umgås med. Då umgås jag med dessa människor eftersom jag tycker om DEM, och inte för att jag skulle behöva sällskap i allmänhet för jag trivs mycket bra när jag är ensam.

          Samtidigt är det inte viktigt för mitt psykiska välbefinnande att ha vänner och jag har också tänkt att om jag inte skulle känna människor jag tycker om så skulle jag till skillnad från andra människor inte ha något intresse av att anstränga mig för att lära känna nya vänner för jag känner mig varken tom eller deprimerad när jag är ensam. För mig är inte “ensamt” synonymt med “tomt” och “deprimerad”, och när andra människor är rädda för att bli gamla och ensamma så känner jag ingen rädsla för att bli ensam när jag är gammal för då kommer jag ha mycket tid för att utöva mina intressen. Det är exakt det jag menar med jämförelsen med jordgubbsglass: om jag äter jordgubbsglass så kan jag njuta av det men det är lika okej för mig att inte äta jordgubbsglass på 25 år för det finns många andra goda saker att äta!

          Svara
          1. Lena

            Okej, jag tror jag förstår lite bättre nu. Men du kanske ändå prioriterar specialintressen även framför vänner som du faktiskt gillar? Så har jag känt ofta. Jag gillar de vänner jag har jättemycket men kan ändå efter en stund vilja åka hem och djupdyka i mitt specialintresse. Men vill än ha kvar vännerna förstås.
            Skulle du sörja om en vän som du gillar sa upp vänskapen?
            Lena

            Svara
            1. Paula Tilli Inläggsförfattare

              Det beror faktiskt på om jag prioriterar specialintressen framför vänner. Ibland gör jag det faktiskt och orkar inte träffa någon vän alls, men ibland prioriterar jag vännerna och vill gärna träffa dem. Men jag tror att jag förstår dig för jag orkar inte heller umgås intensivt utan jag behöver efter ett tag åka hem efter att ha umgåtts med någon trots att jag haft det roligt. Så jag fungerar som du på den punkten!

              Om en vän jag gillar sa upp vänskapen skulle jag absolut sörja det! Då skulle det kännas tomt. Det är klart att jag skulle överleva det och livet skulle gå vidare, men jag skulle absolut bli ledsen!

              Svara

Lämna ett svar till Paula Tilli Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *