Gradskillnader i sociala behov

“Hade du roligt med andra barn igår, Paula?”, brukade de vuxna fråga mig när jag var barn och tonåring. När jag svarade att jag hade haft det, fick jag ibland höra: “Jag visste det! Visst är det mycket roligare att umgås med andra än att vara ensam!”

Men så var det inte alls. Ibland svarade jag att jag hade haft roligt bara för att jag kände på mig att detta var vad de vuxna ville höra. Jag märkte att de vuxna blev glada när jag svarade rätt, och eftersom jag också blev glad när de var nöjda med mig, lärde jag mig tidigt hur de ville att jag skulle vara och vilka saker de tyckte att jag borde tycka om. Och att umgås med andra barn var definitivt något som de verkligen ville att jag skulle tycka om.

Några gånger hände det att jag faktiskt hade haft roligt på riktigt när jag hade umgåtts med andra barn, men det betydde ändå inte att jag nödvändigtvis var i behov av sällskap. Tidigare har jag beskrivit mitt behov av sociala kontakter som att äta jordgubbsglass. Det kan vara gott att äta jordgubbsglass, men om jag inte äter det, kan jag istället äta något annat som är lika gott, och det går lika bra ändå.

De gånger jag som barn hade haft roligt med andra människor och var glad att jag hade varit med, hade jag ändå lika gärna kunnat vara ensam och haft lika roligt ändå. När det gäller sociala behov finns det nämligen enormt stora gradskillnader. Skillnaden mellan mig och andra människor är att andra oftast behöver extremt mycket sociala kontakter för att må psykiskt bra, medan jag behöver mina specialintressen för att uppnå ett psykiskt välmående. Men ändå kan jag umgås med andra människor och ha roligt trots att jag även trivs ensam.

Jag brukar jämföra andra människors sociala behov med specialintressen. Att plocka blåbär är ett av mina stora specialintressen. Jag skulle aldrig kunna vara riktigt lycklig om jag inte bodde nära en blåbärsskog, precis på samma sätt som många andra människor inte skulle kunna vara lyckliga om de spenderade alltför mycket tid ensamma. Mina neurotypiska vänner plockar också blåbär någon enstaka gång, men inte kan jag säga till dem: “Jag visste att du skulle gilla att plocka blåbär! Visst hade du mått psykiskt dåligt om du inte hade varit i skogen idag? Från och med nu måste du börja plocka blåbär nästan varje dag, annars kommer du inte må bra!”

Att plocka blåbär är inte speciellt viktigt för andra människor som inte har Aspergers syndrom och specialintressen. De har oftast inget emot att plocka blåbär och de kan t om tycka att det är ganska roligt, men de skulle förmodligen inte må psykiskt dåligt om de struntade i blåbären och hittade på något annat istället. Blåbärsplockning är deras jordgubbsglass helt enkelt.

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

7 reaktion på “Gradskillnader i sociala behov

  1. Agneta

    Tänkte just på dig när jag plockade blåbär senast. Du beskriver så fantastiskt bra vad det betyder för dig och också att ingen ska få bestämma vad som är roligt eller ger energi mer än personen själv. Tacksam för dina beskrivningar som ger mig ökad förståelse och redskap i att utbilda och försöka göra villkor bättre för personer med asperger. <3

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad roligt att mina beskrivningar ger dig bättre förståelse för oss med Asperger, Agneta! 🙂 Det är ofta samhället som bestämmer vad som borde vara viktigt i livet och vad som får ge och ta energi, och när man inte fungerar som normen, kan man lätt bli missförstådd. Kul att du gillar det jag skriver! 🙂

      Svara
  2. Anna i Skåne

    Jag fick ofta kommentaren om att det måste ha varit skönt att slippa gå hemma när jag fick ett jobb och träffa människor. . För mig är det skit samma om jag spendera min tid hemma eller på jobbet. Även om jag hellre är hemma. Jag sa ofta “jo det är det” och ibland när jag sa att jag lika gärna kunde vara hemma så tittade de så konstigt på mig de var förvånade. Nu trivs jag bra på jobbet men känner att det är mest för ekonimin jag går och jobbar. Nu har jag haft lite semester men det känns konstigt att jobba för det är precis som jag har glömt vad jag ska göra. Är inte orolig men tror att jag behöver en en vecka eller nåt för att ställa in mig igen i jobbrollen.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag förstår dig exakt! Människor säger till mig ofta att det måste vara skönt att ha ett jobb och inte gå hemma hela dagarna längre (förut gick jag hemma i 7 års tid med aktivitetsersättning). När jag förklarar för dem att anledningen till att jag började föreläsa om Aspergers syndrom var att jag tyckte att det fattades kunskap och att jag ville ha pengar och att jag faktiskt mådde mycket bättre psykiskt när jag inte hade någon sysselsättning alls, tittar de konstigt på mig.

      “Men är det inte skönt att känna sig behövd?” frågar de ibland. Men jag har inget behov av att känna mig behövd. Om jag vann på lotto och det redan skulle finnas tillräckligt många föreläsare om Asperger, skulle jag aldrig någonsin känna ett behov av att föreläsa. Jag har aldrig känt något behov av att känna mig behövd av andra människor. Mitt jobb ger mig ingen mening i livet, utan det är mina specialintressen som gör det!

      Svara
    2. Mats

      Nu trivs jag bra på jobbet men känner att det är mest för ekonimin jag går och jobbar.

      Det är iofs anledningen till att många normala människor går och jobbar också.

      Svara
  3. Johanna Svenningsson

    Det är sorgligt att det förutsätts att vissa saker ska vara roliga för alla och att det ena ska vara roligare än det andra. Ett barn ska inte behöva säga att en viss aktivitet har varit rolig bara för att göra de vuxna glada. Alla barn tycker inte om att leka med andra barn. Jag tror att många föräldrar är oroliga för att barn som inte leker med andra ska få väldigt svårt för sociala situationer och/eller bli folkskygga som vuxna, men så behöver det ju inte alls bli. För mig tog det lång tid innan jag började leka med andra barn, och när jag väl gjorde det så var det i en förhållandevis liten omfattning, men idag har jag ett rikt socialt liv. Jag känner inte heller att det faktum att jag inte lekte med andra barn har gett mig några men.

    För mig är det så att jag har väldigt svårt att ha roligt tillsammans med andra om jag är i behov av ensamtid. På samma sätt har jag svårt att ha roligt ensam om jag är i behov av sällskap.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Ja, det är verkligen sorgligt! Men när jag var barn, förstod jag inte ens att det var sorgligt. Jag tänkte att det var en självklarhet att jag skulle behöva ändra på mitt sätt och försöka göra andra glada hela tiden eftersom det var jag som var annorlunda. Men idag tycker jag att det är hemskt att jag försökte anpassa mig så mycket!

      För mig är det så att jag har väldigt svårt att ha roligt tillsammans med andra om jag är i behov av ensamtid. På samma sätt har jag svårt att ha roligt ensam om jag är i behov av sällskap.

      Ja så är det verkligen! Och alla människor fungerar förmodligen på det sättet. Jag önskar att alla förstod att alla människor inte har ett lika stort behov av sällskap.

      Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *