Har människor med funktionsnedsättningar ett lika stort människorvärde som andra människor?

Har människor med funktionsnedsättningar ett lika stort människovärde som andra människor? “Ja, självklart”, tänker du kanske. Men är det verkligen så?

Expressen skriver om Linda Thieles som skrivit ett tackbrev till Ikea som välkomnade in hennes son Texas till leklandet. Texas har Downs syndrom, och Linda var tacksam över att Texas blev behandlad lika bra som vilket barn som helst. Hon säger att det inte är vanligt att få ett så här bra bemötande, och att familjen har vant sig vid det.

Artikeln berörde mig djupt. Den påminde mig om hur samhället faktiskt ser ut, och inte hur det BORDE se ut. Den fick mig på att tänka på 90-talet då jag arbetade som barnflicka hos en familj som hade en son med Downs syndrom, och innan jag började min tjänst förklarade mamman i familjen för mig att sonen hade ett lika stort människovärde som andra människor. “Men det är ju en självklarhet”, utbrast jag förvånad. Men mamman svarade att det inte var lika självklart för alla människor.

Snart förstod jag vad hon hade menat. När vi var ute och handlade, kollade människor efter oss. Vissa skrattade, andra vände sig om. När jag berättade för några klasskamrater att jag tog hand om en pojke med Downs syndrom, svarade många: “oj, sådant skulle jag aldrig vilja jobba med”. Inte för att det skulle vara något fel med att inte vilja ta hand om människor med Downs syndrom, alla behöver ju inte vilja jobba som just det. Jag hade inte heller velat jobba på Pizzerior och klädaffärer de jobbade i, men problemet var deras röstläge. Det lät som att människor med Downs syndrom skulle vara outhärdliga, smutsiga människor som man helst borde undvika och att man var väldigt annorlunda om man inte höll med.

Artikeln påminde även mig om vissa homosexuella som jag träffat som fått konstiga blickar när de berättat om sin homosexualitet. De har fått höra från andra människor att de minsann aldrig skulle vilja ha sex med samma kön men att de ändå tolerarar homosexuella. Måste man säga att man tolererar någon, är inte det en självklarhet?

Jag kom även att tänka på att jag förut själv var tacksam om jag blev trodd när jag förklarade för andra människor att jag behöver boendestöd pga min Aspergers syndrom och ADD, och glad om jag inte blev mobbad i någon skolklass trots att jag lärde mig vissa saker långsammare än andra. Jag inbillade mig att jag inte behövde förvänta mig lika mycket respekt som andra eftersom jag var annorlunda och hade vant mig vid att bli mobbad. Som tur är tänker jag inte så längre. Idag tar jag för givet att bli accepterad som jag är.

Jag tycker ändå att Linda gjorde helt rätt som tackade Ikea. Om någon agerar rätt, måste det naturligtvis lyftas fram. Men jag kan ändå lite låta bli att tycka att det är sorgligt. Vad lever vi i för ett samhälle om man känner att man måste tacka för att man inte blivit utfryst och utpekad när det enda brottet man begått är att man har en son som är född lite annorlunda?

 

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

12 tankar kring ”Har människor med funktionsnedsättningar ett lika stort människorvärde som andra människor?

  1. Mats

    Jag anser att alla människor har lika stort människovärde men i praktiken tycker jag inte att samhället alltid fungerar så. Tyvärr så tror jag att det ingår i människans natur att inte respektera människor som avviker från det som är normalt. På samma sätt som att det nog ingår i människans natur att visa respekt för människor som avviker från det som är normalt. Det är två olika delar av den mänskliga naturen. Jag tror också att ju mindre kunskap människor har om bakgrunden till att en människa avviker från det normala ju större är risken att de inte tolererar personen. Så kunskap kan nog göra skillnad. Samtidigt så tror jag att det alltid kommer att finnas människor som aldrig kommer att tolerera människor som inte är som de själva är. Det kanske tom. beror på att de här personerna själva har diagnoser som gör att de tex. saknar empati vilket egentligen gör dem till lika avvikande personer som de personer de inte tolererar men av andra anledningar.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Bra skrivet, Mats! Jag håller med dig om att kunskap kan göra en stor skillnad. Om människor inte vet någonting om folk som avviker, är det lätt hänt att de börjar se dem som ufon och börjar behandla dem konstigt. Egentligen BORDE alla respekteras oavsett om människor har kunskap om ens funktionsnedsättning eller inte, men tyvärr ser verkligheten inte ut så.

      Ja, det kanske är så att vissa som diskriminerar andra själva har någon slags diagnos som gör att de inte kan sätta sig in i andra människors känslor alls. Som tur är verkar många tycka trots allt att handikappade har ett lika stort människovärde som andra. Artikeln verkar iaf ha väckt många reaktioner..

      Svara
  2. Mats

    Sedan är man inte befriad från att ha fördomar bara för att man har Aspergers syndrom. Jag kommer ibland på mig själv med att vara fördomsfull. Det händer ganska ofta att jag upplever att personer som inte tänker som jag gör är dumma i huvudet dvs. att personerna inte förstår när det kanske istället handlar om att de tänker som normala människor gör medan jag tänker som en person med Aspergers syndrom gör. Jag tror det hänger ihop med kommunikationsproblemen. De förstår inte mig och jag förstår inte dem. De tycker att jag inte förstår och jag tycker att de inte förstår. Eftersom de är fler så brukar det sluta med att de får rätt och att det blir jag som inte förstår. Men jag är många gånger säker på att det är jag som har rätt och att det är de som inte förstår särskilt om jag tom. har bevis för att det är jag som har rätt.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Håller med dig igen! Bara för att man har Aspergers syndrom, betyder det inte automatiskt att man saknar fördomar. Däremot har jag gjort erfarenheten att många med Aspergers syndrom inte har några förutfattade meningar om hur man ska vara, vilket kan göra att många kanske är betydligt mer fördomsfria än normalstörda. Men som sagt betyder det inte att ALLA med Aspergers syndrom skulle vara toleranta, fördomsfria människor. Jag har själv faktiskt träffat några Aspergare som inte varit speciellt toleranta. Och jag har även träffat Aspergare som blivit mobbade av andra Aspergare, så allt är möjligt!

      Vem vet, det kanske kan vara så att du har rätt och dina vänner fel? 😉 Du kanske har en förmåga att tänka annorlunda, och det finns inget som säger att majoriteten nödvändigtvis alltid har rätt. Förut var ju majoriteten helt säker på att homosexualitet var en sjukdom, och på medeltiden var det vanligt att häxor brändes på bål. Ibland borde världen faktiskt lyssna på människor som vågar ifrågasätta normerna!

      Svara
  3. Mats

    Ibland har jag bevis för att jag har rätt och iband tror jag att jag har rätt men kan inte bevisa det. Majoriteten har absolut inte alltid rätt så visst finns det fördelar med att vissa människor ifrågasätter normer.

    Jag läste diagnoskriterierna i DSM-III eller om det var DSM-II som handlar om just homosexualitet. Jag har för mig att ett kriterie var att personen själv upplevde den sexuella läggningen som ett problem. Jämför med att Aspergers syndrom måste innebära en kliniskt signifikant nedsättning av funktionsförmågan i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden. Det räcker alltså inte att bara vara “aspig” och jag är inte säker på att det räckte att vara homosexuell för att få diagnos. Jag är inte helt säker på att jag minns rätt och eftersom jag är inte tillräckligt intresserad av ämnet så orkar jag inte kontrollera saken. Sedan är det en annan fråga hur diagnoskriterierna tillämpades. Det är möjligt att alla som var homosexuella ansågs ha problem med det. Jag vet inte hur de såg på det. Jag misstänker att det här med att homosexualitet betraktades som en sjukdom förr är lite av en efterhandskonstruktion men jag kanske har fel?

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Det kanske stämmer! Jag har iofs inte läst DSM-III så jag kan varken bekräfta eller dementera det du skrev, men det låter bättre om kriteriet var att personen själv upplevde läggningen som ett problem. Fast enligt mig bör inte homosexualitet finnas med i DSM-böckerna alls för jag kan tänka mig att läggningen blir ett problem pga omgivningens bemötande och inte pga homosexualiteten i sig. Fast så kan det iofs vara med Aspergers syndrom också 😉

      Om jag inte missminner mig så togs homosexualitet bort från DSM i slutet av 70-talet. Jag tycker också att det låter konstigt om alla homosexuella verkligen betraktades som sjuka av majoriteten av svenskarna så sent som för 40 år sedan, men vem vet, det kanske var så? Fast jag kan tänka mig att inställningen till homosexuella var en helt annan på medeltiden, då betraktades nog homosexuella som helt galna. Och i vissa länder är det fortfarande så! Jag har varit i länder där människor (även många högutbildade) fortfarande betraktar homosexualitet som en sjukdom och de har varit förvånade över att jag ifrågasatt det. Och när jag sagt emot och börjat argumentera, har det varit jag som haft fel för de varit många männisor mot mig! Det där är ett exempel på en situation där majoritetens åsikt blir en sanning i människornas ögon.

      Svara
  4. Mats

    Det var i DSM-II som homosexualitet fanns med. Homosexualitet försvann som diagnos iom DSM-III tror jag.

    Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *