Kategorier
Autism och bemötande

Hur bemöta ett autistiskt barn?

Snälla, hjälp mig att sprida budskapet genom att dela det här inlägget på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl.:

En återkommande fråga jag får från föräldrar hur de borde bemöta sina autistiska barn i olika situationer. Igår fick jag samma fråga igen vilket gjorde mig glad för det visar att föräldrarna bryr sig! Eftersom mitt svar kommer att bli mycket omfattande, bestämde jag mig för att starta ett helt nytt blogginlägg för att besvara frågan istället för att skriva ett kort svar i kommentarsfältet. Dessa saker anser jag är mycket viktiga i bemötandet:

Att ge barnet känslan att vara accepterat som det är

Det väsentligaste är att ett autistiskt barn får känna att det duger som det är. Hur gör man då? Jo, för det första ska du tala om för ditt barn att det är älskat för alla sina egenskaper, även för de som beror på autismen! Om du däremot säger till barnet: ”Självklart duger du som du är, men du borde träna på småprat/ögonkontakt osv” så kommer barnet aldrig att känna sig älskat och accepterat. Då förblir pratet om att vara fin som man är bara vackra ord.

Att visa att man accepterar barnets autism fullt ut

Om du säger till ditt barn att det är helt okej att ha autism men samtidigt sänker rösten när du pratar om LSS-insatser, elevassistenter och andra saker som har med diagnosen att göra så kommer barnet aldrig att tro dig. Du måste också visa att du står för dina ord och att det är helt okej att prata öppet om autism när grannarna hör istället för att skämmas eller tiga. Självklart under förutsättning att barnet själv vill vara öppet om diagnosen, annars är det inte okej!

Att vara ärlig

Om andra människor påstår att Aspergers syndrom och autism bara innebär styrkor, slutar jag totalt lita på det dessa människor säger för jag vet ju att det inte är sant! Jag har verkligen svårigheter utöver det vanliga men även enorma styrkor. Hade jag inte haft omfattande svårigheter, hade jag inte haft Aspergers syndrom.

Jag vill att andra människor erkänner att jag både har svårigheter och styrkor istället för att låtsas som att svårigheterna inte finns och att min asperger bara innebär styrkor och fördelar. Påstår de annat, börjar jag undra om de tycker att det är så hemskt att ha asperger att de måste ljuga, hymla och låtsas! Därför är det viktigt att du är ärlig mot ditt barn.

Att bemöta olika svårigheter i vardagen

Ibland möter ett autistiskt barn diverse hinder och svårigheter och du har som förälder ingen aning om hur du borde bemöta barnet i sådana situationer. Hur exempelvis göra om barnet låser sig i något? Sådana frågor finns det tyvärr inga entydiga svar på eftersom olika autister vill bli bemötta på olika sätt. Vissa autistiska barn vill gärna att omgivningen hjälper dem när de fastnar medan andra blir bara störda när andra människor lägger sig i.

Därför är det bäst att du frågar ditt barn hur det vill bli bemött i sådana situationer. Själv föredrar jag att man ställer frågan till mig efter att situationen är över. Exempelvis så här: ”Jag ser att du låser dig ibland, hur vill du att jag agerar i sådana situationer? Vill du att jag hjälper dig att komma vidare eller föredrar du att bli lämnad i fred?” Om jag inte vet, är det bra om vi kan testa oss fram och att jag alltid får säga ifrån när jag blir fel bemött.

När barnet gör fel

Ibland kan det hända att du måste tala om för ditt barn att det gör fel. När det gäller ett autistiskt barn är det viktigt att du funderar på om barnet verkligen gör fel eller om det bara bryter mot normen. Vägrar barnet att ta av sig kepsen, beror det troligen på att barnet är intryckskänsligt och behöver skydda sig självt. Vägrar barnet att skaka hand, beror det oftast på att barnet upplever att det är obehagligt med beröring. Detta ska du alltid respektera!

Om barnet däremot verkligen gör något fel så som slår sina kamrater eller förstör andras saker ska du naturligtvis tala om för barnet att beteendet inte är okej och uppmana barnet att sluta. Vissa autistiska barn förstår inte varför det inte är okej att göra så, och därför är det viktigt att du förklarar tydligt. Misstänker du däremot att problembeteendet beror på stress, ska du alltid eliminera stressfaktorer i barnets miljö!

8 svar på ”Hur bemöta ett autistiskt barn?”

Min tioåring har vad vi tror autism, åtminstone så har hon många drag av det.
Eftersom jag själv också har det (ingen utredning ännu) så känner jag igen många av hennes svårigheter.
Dock har jag fått lära mig genom egen erfarenhet vad som är mindre lyckat i sociala sammanhang. Jag vill tex alltid rätta folk och jag vill alltid säga sanningen. Detta har gjort mig väldigt obekväm att umgås med och jag har lärt mig att inte alltid rätta folk. Jag har lärt mig att jag inte måste säga vad jag tycker om allt.
Detta försöker jag förklara för mitt barn, som har samma instikt.
Jag förklarar med att alla fungerar olika och att en del fungerar så dom hon och jag och att andra fungerar på andra sätt. Jag tycker och säger faktiskt att så som vi tänker i de här situationerna vore lättast om alla tänkte, men att de inte gör det.
Därför bör vi öva lite på att inte alltid säga emot eller rätta, eftersom folk blir irriterade.

Borde jag göra på något annan sätt?

Jag brukar aldrig påtala autism som något negativt eller hennes egenskaper som dåliga, för jag tycker inte det. Hon behöver inte förändra sig själv, men vi behöver alla öva lite på vissa saker som ligger inom räckhåll för oss, vilket jag tror att detta gör för henne.
Förstår du hur jag menar?

Jag förstår exakt vad du menar! Och det som du egentligen pratar om tycker jag låter som att du lär din dotter fungerande strategier för att hantera autismens konsekvenser. Jag uppskattar själv när jag får lära mig fungerande strategier som gör att jag får lättare för att hantera de konsekvenser som min Aspergers syndrom medför. Det ser jag absolut inga problem med!

Dock tycker jag personligen att det är viktigt att ta hänsyn till en grej, nämligen hur känner autisten själv inför detta? Jag har själv fått höra från omgivningen att jag borde träna på att äta fler maträtter, detta för att jag inte ska irritera på folk när jag har med mig egen matlåda överallt istället för att äta den mat jag bjuds på. Jag förstår att fler människor säkert skulle gilla mig om jag skulle äta så som de önskar, men jag vill äta det jag tycker om och väljer att ta konsekvenserna för mitt handlande. Jag har istället valt att göra så att jag endast väljer att umgås med människor som accepterar mig som jag är. Tycker någon att det är oartigt att ta med sig egen matlåda hem till dem, känner jag att jag och den personen är alldeles för olika, och därför vill jag inte anpassa mig men kräver smatidigt inte heller att den personen anpassar sig efter mig. Då löser jag situationen genom att undvika personens sällskap och väljer endast spendera tid med de få människor som inte tycker att det är oartigt av mig att ta med mig egen matlåda hem till dem.

Förstår du hur jag menar? Jag menar alltså att jag uppskattar om någon förklarar för mig: ”Om du fortsätter att göra som du gör, kommer du att irritera på andra människor. Därför skulle du , om du vill, kunna handla så här istället. Men du gör som du vill. Fortsätter du göra som gör kommer du behöva leva med konsekvenserna, men du får välja själv.” I vissa situationer väljer jag att anpassa mig, men i andra situationer väljer jag att göra som jag vill alternativt undviker personer som har svårt för mitt sätt att vara.

Dock är det här bara min personliga upplevelse! Alla autister känner olika, så du kan kanske fråga din dotter om det är okej för henne att försöka hitta strategier på det här sättet som ni gör? Det finns många autister som verkligen uppskattar när någon tar sig tid för att förklara för dem hur andra människor tänker och känner och vad de irriterar sig på. Jag tycker dessutom att det låter jättebra att du förklarar för henne att alla fungerar olika!

Svara

Jag förstår absolut din förklaring med maten och jag tycker att du gör helt rätt. Att ta med sig egen mat borde inte påverka någon annan person, så de ska bara skita i det. Men att rätta någon annan eller säga sanningar som ingen frågat om, påverkar dem man säger det till. Stor skillnad i min värld.

Dottern tycker nog att det är bra, hon vill veta hur andra tänker och vill förstå dem, liksom de ska förstå henne.

Jag håller med dig om att det nog är stor skillnad på dessa exempel! Speciellt när man säger sanningar som ingen har bett om för det kan verkligen såra. Så jag förstår vad du menar! Det låter för mig som att du gör helt rätt med din dotter!

Svara

Under min uppväxt låste föräldrarna ofta in sina barn i det egna hemmet som straff när de inte hade bett sig ordentligt (alltså både autistiska och neurotypiska barn) så jag är van vid att föräldrar gör så. Men detta är alltså från min uppväxttid i Finland på 1980- och 1990-talen! När det däremot gäller 2000-talets Sverige misstänker jag att det är ganska ovanligt, men jag har ingen statistik. Om så sker tycker jag att du ska kontakta socialtjänsten och fråga dem vad de tycker!

Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *