Hur få sin närstående att ta till sig sin diagnos?

En av de vanligaste frågorna jag får från anhöriga till personer med Aspergers syndrom eller autism är hur de ska få sin närstående att ta till sig sin diagnos. Då brukar jag fråga vad den anhörige menar med att “ta till sig sin diagnos” och varför det är viktigt att den autistiske personen accepterar sin diagnos och vill diskutera ämnet.

För mig kom acceptansen för diagnosen naturligt

Missförstå mig inte, jag tycker själv att det allra bästa är att acceptera sig själv som man är. Jag hade personligen aldrig kunnat må bra om jag inte hade accepterat min diagnos, hade försökt dölja min asperger och låtsats vara så neurotypisk som möjligt. Men för mig kom acceptansen för diagnosen naturligt. Att få diagnosen var för mig enbart förknippad med glädje, varför jag berättade om den för nästan alla jag kände så fort jag hade fått den.

Hade inte velat höra tjat

Om vi leker med tanken att jag inte hade velat ta till mig min diagnos och istället försökt förneka den genom att säga: “Jag har inte alls lika stora svårigheter som de flesta andra aspergare har, jag är nästan som en neurotypiker”, hade det inte hjälpt ett dugg om mina anhöriga hade försökt säga emot och försökt övertala mig att ta till mig diagnosen. Tvärtom hade det bara gjort allt värre!

Viktigt att respektera autistens känslor

Det som du som anhörig kan göra är att föreslå för din närstående att läsa böcker skrivna ur ett inifrånperspektiv, att kolla på Tony Attwoods positiva Aspie-kriterier samt eventuellt besöka en träffgrupp för personer med autism. Då kanske kommer din närstående så småningom ändra sig ifall hen upptäcker att det finns andra som liknar en själv och att autism kan innebära många styrkor. Men är inte din närstående intresserad, måste du som anhörig respektera det.

Autisten kan komma att ändra sig

Ibland kommer acceptansen för diagnosen naturligt med åren. Ibland har jag träffat autister på mina föreläsningar som har berättat för mig att det tog dem minst 10 år innan de tog till sig diagnosen och att acceptansen kom naturligt i takt med att de blev äldre och visare. Därför är det inte alls säkert att din närstående alltid kommer att förneka sin diagnos även om hen gör det idag. Allt kan förändras med åren!

Diagnosen kan alltid komma att vara ett känsligt ämne

Dessutom behöver inte full acceptans alltid vara nödvändig. Vissa anhöriga har berättat för mig att deras närståenden aldrig verkar ha accepterat sina diagnoser fullt ut men att de har hittat sina platser i livet. Även om du som utomstående aldrig kan veta med säkerhet vad vi autister verkligen känner, tror jag personligen att vi kan lyckas bra i livet och må bra även om Aspergers syndrom alltid skulle förefalla som ett känsligt samtalsämne för somliga av oss.

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

2 tankar kring ”Hur få sin närstående att ta till sig sin diagnos?

  1. kritan

    God morgon

    I mitt fall har det enbart handlat om att det varit mina närstående som av olika anledningar inte kunnat ta till sig diagnosen. En del p g a egna funktionsnedsättningar, en och annan pga ren dumhet bara, sannolikt försvar.

    Jag har precis som du alltid varit glad över diagnosen. Den är ibland också det som behövs för att man ska orka kämpa vidare och inte ta sitt liv.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      God morgon!

      Jag tycker att det är mycket värre att ens anhöriga inte vill ta till sig diagnosen än att de försöker tjata på autisten att ta till sig sin diagnos. De anhöriga som tjatar om det vill ju väl och och har goda syften! När ens anhöriga däremot inte accepterar en som man är vilket har skett i ditt fall kan det var en stor sorg.

      Jag håller med dig om att diagnosen behövs för att man ska orka! Jag vet faktiskt ärligt talat inte ens om jag hade levt idag om jag aldrig hade fått en diagnos för jag hade självmordstankar innan diagnosen och den kom som en räddning. Svårt att veta vad som hade hänt med mig om jag aldrig hade fått en diagnos men jag tror knappast att jag hade mått bra.

      Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *