Hur ger man en autist chansen att göra ett val?

Känslan av delaktighet är viktigt för väldigt många människor. Hur vi med Aspergers syndrom och autism förhåller oss till social gemenskap är olika. Vissa av oss vill vara delaktiga i sociala sammanhang om det sker på våra villkor men samtidigt vill inte alla av oss vara delaktiga i allt andra människor gör. Vissa av oss aspergare kan exempelvis tycka att det är energikrävande att äta tillsammans med andra människor eller att gå på fester och föredrar därför att dra oss undan istället för att vara delaktiga i dessa sammanhang.

Jag är personligen en sådan aspergare som inte tycker att delaktighet är viktigt i den bemärkelsen att jag inte har något behov av sociala sammanhang för att må bra. När jag satt hemma i sju år med aktivitetsersättning tackade jag därför nej till ett erbjudande om daglig verksamhet. Jag tackar också gärna nej till de flesta gemensamma tillställningar och kunde under min skoltid vara den enda i klassen som tackade nej till klassresor, gemensamma klasskvällar mm. Det kan ske stora missförstånd när andra människor tjatar på mig att vara med eftersom de förmodligen tror att jag skulle känna mig utanför och må dåligt annars samtidigt som jag är rädd för att såra andra människor om jag säger att jag vill avstå.

Det som många frågar mig hur man ska förhålla sig till någon med asperger eller autism som tackar nej. Ska man utgå ifrån att personen inte vill följa med eller handlar personens nej istället om att den inte vågar följa med och känner sig osäker? Borde man insistera på att personen ska vara med så att personen inte ska hamna utanför, eller ska man låta bli att bjuda in aspergaren med på gemensamma tillställningar för att undvika ge personen press på att tvingas följa med? Jag brukar ge följande två råd:

1. Tala om för personen att den är välkommen att följa med. Erbjud att ge personen stöd ifall han eller hon skulle vara rädd för att inte klara av alla momenten som ingår i aktiviteten. Förklara gärna i detalj vad som kommer att hända under dagen så att personen inte blir tvungen att tacka nej mot sin vilja på grund av osäkerhet. Många personer med autism gillar nämligen förutsägbarhet. På det här sättet känner förhoppningsvis inte personen att den hamnar utanför och att den är välkommen in i gemenskapen om den vill. Då har personen också en chans att kunna tacka ja.

2. Ge personen en ärlig chans att kunna avstå och tacka nej. Förklara att ingen kommer att bli arg eller besviken om personen tackar nej och inte vill vara med. Många av oss med Aspergers syndrom har gjort erfarenheten att andra människor blir besvikna på oss om vi exempelvis säger att vi föredrar att äta ensamma när andra äter i grupp. Därför vågar vi inte alltid lyssna på våra egna behov med konsekvensen att vi blir totalt utmattade. Jag kan bli extremt stressad om någon säger till mig: “jag blir jätteglad om du följer med, Paula” för då tolkar jag det som att det betyder omvänt: “jag blir jätteledsen om du tackar nej”.

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

2 tankar kring ”Hur ger man en autist chansen att göra ett val?

  1. Solgun Åhlund

    Min dotter och jag får så mycket hjälp av dig att förstå mitt barnbarn. hennes son.
    Det är så svårt när han inte vill vara med i gemenskapen, vi tycker han
    Missar så mycket av våra trevliga samkväm.
    Stänger in sig och är ensam.
    Inte vill fortsätta med sitt jobb.
    Inte vara med sin bästa kompis,(kusin) som han haft så roligt med.
    M.m.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad roligt att min blogg har hjälpt er att förstå honom bättre! När jag började bete mig som ditt barnbarn så mådde jag själv bra, jag hade bara kommit fram till att jag inte orkade jobba och inte vara lika social. Däremot är det självklart viktigt att komma ihåg att alla med Aspergers syndrom är olika, så därför är det viktigt att försäkra sig om att hans beteende inte handlar om depression, ångest eller att jobbet inte var anpassat efter hans behov och att han inte vågar testa något nytt. Men om han försäkrar sig om att han mår bra och ni också tycker att han verkar må bra ensam så tycker jag inte att ni har något att oroa er för för alla aspergare är inte sociala.

      Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *