Hur många gånger bör man hälsa?

-Hej!

-Men hej Paula!

Jag ser grannen stå utanför sin dörr när jag ska ut och kasta soporna. När jag en minut senare kommer tillbaka, står hon kvar. “Hej”, säger jag igen. “Men vi hälsade ju nyss”, påpekar grannen. “Mm,” svarar jag och öppnar dörren till min lägenhet. När jag kommit in, känner jag mig dum. Varför gör jag alltid fel i sociala situationer? Är det kanske så att man inte bör hälsa på en person som man redan hälsat på tidigare samma dag?

Veckan därpå hälsar jag på min kollega på jobbet på morgonen. Hon försvinner och är borta nästan hela dagen. När hon kommer tillbaka i slutet av dagen, hälsar jag inte på henne. “Hej Paula”, säger hon. Jag känner mig förvirrad. Varför hälsar hon på mig igen? Borde jag svara “hej” eller borde jag påminna henne om att vi redan har hälsat på varandra tidigare samma dag?

Ovanstående scenarier utspelades för ungefär 12 år sedan. Efter händelserna började jag iaktta andra människor för att förstå hur många gånger man bör hälsa på människor man redan har träffat samma dag. Jag kom fram till följande slutsats: Oftast när det gått flera timmar sedan man hälsade på varandra sist, bör man hälsa igen. Har det däremot bara gått några minuter, bör man inte göra det.

För oss som har Aspergers syndrom kan det vara svårt att förstå sådana här oskrivna regler intuitivt, och det kan hända att vi gör fel. Ibland önskar jag att det fanns en handbok med alla sådana här sociala regler nedskrivna, då skulle min vardag underlättas avsevärt.

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

20 tankar kring ”Hur många gånger bör man hälsa?

  1. HL

    Jeg hilser hundre ganger. Noen syns det er rart. Jeg sier hade hver gang jeg går. Og hei hver gang jeg kommer. Det er sånn jeg får det til logisk. Jegh ar blitt konfrontert med det, men jeg tenker at det får bare være. Hei!

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag tycker också att det är logiskt, och det är något jag gör automatiskt. Nu när jag blivit medveten om att jag hälsar oftare än många andra, tänker jag ibland: “just det, vi hälsade ju för 2 minuter sedan, så nu ska jag inte hälsa igen”. Det tar lite energi att tänka på det, men jag vill ju så gärna göra “rätt” 🙂

      Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Ja, kul att olika ord kan betyda helt olika saker! För säkerhets skull använder jag google translate när jag läser kommentarer på norska. Och försöker undvika ord som “rolig”, “semester”, “anledning” osv när jag skriver på svenska för att undvika missförstånd. Tycker förresten det är mer logiskt att rart betyder “konstigt” med tanke på det engelska ordet “rare”.

          Svara
  2. Zanitha

    Hej 😉

    Jag är också en sådan där som hälsar lite hur som och när som. Hellre en gång för mycket än en gång för lite 😉

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Hej på dig också Zanitha! 🙂

      Vad kul att du känner igen dig! Jag resonerade också förut att hellre en gång för mycket än en gång för lite, men nu har jag förstått att de flesta åtminstone väntar ett par timmar innan de hälsar igen 😉 Men annars gillar jag att hälsa på människor, på något sätt blir jag glad av det 🙂

      Svara
  3. Maria Stjerndorff

    Hej!
    Det är knepigt det där med att hälsa. I min ungdom ( drygt 20 år sedan ) blev jag utskälld på mitt första jobb för att jag en morgon inte först gick ner längs en ganska lång korridor och sa hej till städerskan innan jag gick och hängde av mig jackan i personalskåpen. Blev faktiskt rätt knäkt av det.
    Och som du skrev så kan en del tycka att man hejar för ofta.
    Så även vi som så kallat ska kunna de sociala koderna kan brottas med detta
    kram Maria

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Hej Maria!

      Ja, det är sant att även ni så kallade “normala” ibland kan brottas med sådana här sociala koder. Även ni är olika och tänker ibland olika i olika situationer, och i sådana situationer kan det bli konflikter. Men att någon skulle bli arg över att man inte går ner längs en lång korridor bara för att hälsa på någon tycker jag låter konstigt. Jag förstår att du blev knäckt, och jag har svårt för att förstå varför man får utskällningar för småsaker! Jag hade också tyckt att det hade varit jättejobbigt.

      Kram Paula

      Svara
  4. Celine Naminah - En aspiebloggare

    Tvivlar starkt på att de “normalstörda” ens skulle komma på vad de skulle skriva i en sådan handbok/manual. På någe skumt vis verkar allt sådant vara medfött för dem så de kopplar liksom på autopiloten och agerar utan att ens märka det.

    Kan inte DU skriva? Du har ju verkligen det skrivna ordets makt. Skriver du en så lägger jag redan nu in en förhandsbokning av ett signerat exemplar. 🙂

    Tänk vilken hjälp det vore och vilket underbart verktyg för föräldrar med aspiebarn.

    Svara
    1. Mats

      På någe skumt vis verkar allt sådant vara medfött för dem så de kopplar liksom på autopiloten och agerar utan att ens märka det.

      Jag har börjat misstänka att normala människor inte alls kopplar på någon autopilot utan att de istället kopplar loss allting. Jag upplever att jag ibland fungerar mer normalt om jag är helt tom i huvudet.

      Svara
      1. Paula Tilli Inläggsförfattare

        Vad intressant! Jag vet inte om jag fungerar normalt om jag är tom i huvudet, men däremot är jag definitivt mindre stressad då! Jag försöker vara i det tillståndet när jag går och lägger mig på kvällarna. Men tyvärr är det sällan jag är tom i huvudet på dagarna, det finns så många saker att tänka på då.

        Svara
        1. Mats

          Jag upplever också mindre stess. Får lättare för att fokusera och blir inte lika trött om jag inte har massor av tankar i huvudet. Det är det jag menar med att jag fungerar mer normalt om jag är tom i huvudet. Jag upplever ibland att jag har en överaktivitet i hjärnan och om jag är lika tom i huvudet som många andra verkar vara så är jag mer normal.

          Svara
    2. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Håller med om att många neurotypiker inte skulle veta vad de skulle skriva i en sådan bok. Fast det finns neurotypiker som har förstått vilka slags saker alla av oss inte förstår, och sådana personer skulle enligt mig lämpa sig för att skriva en sådan bok. Eller en Aspergare som har lärt sig nästan allt. Jag kan absolut skriva böcker om Aspergers syndrom och autism, men däremot skulle jag ha svårt för att skriva om vilka råd som råder bland neurotypiker. Det finns så många saker jag inte vet.

      Svara
  5. Mamma till 17 åring med ADD och Asperger

    Hej Paul!
    Jag är ganska ny prenumerant och både gläds och förfäras av det du skriver. Jag hoppas att många fler hittar hit och får en inblick och förståelse för vad många får stå ut med och genomlida. När jag läser om din granne så tänker jag att hon ska vara glad att någon hälsar över huvud taget. Tack för att du bloggar och gör världen lite bättre! /Helena

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Hej Helena!
      Vad roligt att du blivit prenumerant på bloggen 🙂 Egentligen sa grannen inte det på ett elakt sätt, jag tror att hon bara undrade varför jag hälsade igen med tanke på att det bara hade gått en minut sedan jag hade hälsat på henne sist. Möjligen skämtade hon lite. Men hennes kommentar gjorde att jag kände mig dum för stunden och undrade om jag hade gjort något allvarligt fel. Idag är jag däremot glad över att hon påpekade det: tack vare hennes kommentar har jag lärt mig hur många gånger man “borde” hälsa. Jag behöver inte följa sådana här regler om jag inte vill (precis som du skriver borde ju människor vara glada att någon överhuvudtaget hälsar), men jag tycker ändå att det är skönt att vara medveten 🙂

      Svara
  6. Salalalalallad

    Haha det påminner lite om när jag träffade en bekant i en mataffär en gång. Vi stod och pratade ett tag och sa sedan! “hej då” till varandra.
    Sen gick vi bägge runt i affären jättelänge efteråt och stötte på varandra mellan hyllorna flera gånger, men då gick vi bara förbi varandra utan att säga nåt.
    Det kändes väldigt bisarrt, till och med för mig, som är urdålig på sociala koder. 😀

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Haha! Jag skulle själv också tycka att det var väldigt bisarrt och komiskt 😀 Men det kanske är så många människor brukar göra. Det mest naturliga för mig i en sådan situation skulle däremot vara att säga “hej” varje gång man går förbi varandra, men å andra sidan är jag ju en person som gillar att heja på människor 😉

      Svara
  7. morgan

    Din historia som hände för 12 år sedan låter som ett klassiskt asperger-exempel. Själv har jag aldrig haft just den svårigheten, men jag har inte gillat att ta främmande människor i hand som jag inte känner eller är tänkt att lära känna. Det har räckt att säga hej för mig. Kompisar däremot skakar jag hand med och kramar (på det sätt som män kramar varandra alltså).

    För ett tag sen satt jag och väntade på bussen ensam i en busskur. Då kom en äldre, svart man och slog sig ned brevid mig och hälsade, jag hälsade tillbaka och han inledde ett samtal. Detta gör inte ens amerikaner, men tydligen gör man så i hans afrikanska hemland. Jag tänkte att jag lika gärna kunde snacka för det var 6-7 minuter tills bussen skulle gå, och jag skulle ha haft tråkigare annars. Han jobbade med fastigheter och berättade en del om vad som ska byggas och vad som ska rivas, och vad som ska flyttas i staden där jag bor. Det tyckte jag var rätt intressant så jag ställde frågor. Sedan kom bussen och jag satte mig på en egen plats och han satte sig på en egen plats på ett annat ställe. Tyckte det inte var nåt fel att han började prata så där med en främmande, jag menar han var ju artig och hade en del intressanta saker att berätta.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag har aldrig förstått varför det är viktigt att skaka hand och varför man överhuvudtaget gör det. Men eftersom det inte stör mig nämnvärt, har jag anpassat mig och gör det eftersom det är något man “ska” göra. I vuxen ålder lärde jag mig att man bör ta av sig vantarna när man skakar hand med någon, men jag förstår fortfarande inte varför! Nu har jag iofs ingen bakterieskräck och jag blir sällan sjuk, men jag tycker ändå det är onödigt att utsätta sig för förkylningssmittor osv.

      Ja, olika kulturer har olika sedvänjor. Jag har också pratat med många utlänningar på olika ställen, men även med svenskar. Jag har ibland hamnat i djupa diskussioner med människor på tunnelbanan, tvättstugan, gymmet osv. Även om det inte är vanligt att prata med främlingar i Sverige på det här sättet, drar jag förmodligen till mig människor som inte följer normerna! 🙂

      Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *