Hur mycket bör man som aspergare tåla från sin omgivning?

En återkommande fråga jag får från både vuxna aspergare och deras anhöriga är hur mycket man borde tåla från en oförstående omgivning, vilket ibland kan vara klurigt: å ena sidan är det orimligt att förvänta sig att alla direkt ska förstå vad Aspergers syndrom och autism innebär men å andra sidan vill vi aspergare inte behöva ta vad som helst!

Vissa människor häver ur sig irriterande kommentarer

Många aspergare undrar om de borde tåla irriterande kommentarer i i stil med: “Men kom igen och ta dig i kragen, det kan inte vara bra för dig att ha aktivitetsersättning och alla människor ogillar att arbeta”, “ibland blir jag irriterad på dig eftersom du förstår vissa saker långsamt” “alla barn skulle bete sig dåligt om man inte uppfostrade dem.” Men ibland kan det också handla om i grund och botten välmenande skämt såsom: “Haha, menar du allvar, har du verkligen svårt för det här?”

När man har Aspergers syndrom, grubblar man ibland mycket

Ibland kan vi aspergare ha svårt för att agera och reagera i stunden, och det kan hända att vi grubblar och grubblar över saker som andra människor har sagt till oss. Risken finns att ältandet får oss att må dåligt inombords. Då kan det uppstå tankar som: Är det fel på oss eller ligger felet hos andra? Borde vi försöka lära oss att bli mer toleranta? Eller borde vi acceptera att dessa människor inte är så bra för oss och vore det bästa kanske att säga upp kontakten?

Jag har hittat en fungerande strategi

Alla vi aspergare har olika gränser, och ingen annan än man själv kan svara på frågan hur mycket man borde tåla. Men för länge sedan gav min psykolog mig rådet att försöka bestämma mig i förväg var mina gränser går så att jag inte behöver ta ställning till frågan för stunden. Och det har visat sig vara en mycket bra strategi! Eftersom jag har bestämt mig ungefär var jag ska dra gränsen (även om gränsen kanske inte är exakt och kan variera beroende på vem jag har att göra med), känner jag mig rätt säker på mig själv.

Jag tål vissa irriterande kommentarer

Även om jag tycker att kommentarer i stil med: “Det syns inte på dig att du har Aspergers syndrom”, “Din asperger måste vara av den lindriga sorten”, “Stackars dig, jag beklagar att du har Aspergers syndrom, hoppas det går över” och “Men alla människor har det som du” är fruktansvärt irriterande, vet jag att människor som häver ur sig kommentarerna sällan menar något illa. Därför tycker jag att det vore totalt orimligt för mig att sluta umgås med någon bara för att personen ibland säger saker som irriterar mig så länge jag känner att umgänget fungerar bra i övrigt.

Vissa aspergare tål mindre än jag

Vissa andra aspergare har däremot en lägre tolerans än jag och vill att alla människor de umgås med är kunniga om Aspergers syndrom. Även om okunniga människor inte skulle mena något illa så resonerar vissa aspergare att okunniga kommentarer skulle bli så irriterande i längden att det inte är värt att utsätta sig själv för dem. De känner inte heller någon gemenskap med människor som inte är insatta i autism. Helt förståeligt enligt mig! Jag ser det som något helt naturligt att man inte vill bli missförstådd hela tiden.

Jag vill må bra, inte dåligt, av umgänget

Nu när jag vet var mina gränser går är jag inte rädd för att sluta umgås med någon om jag känner att jag nästan aldrig blir förstådd eller att personen ständigt och jämt häver ur sig kommentarer som jag stör mig på. Om man ständigt och jämt känner sig irriterad i någons sällskap, är det enligt mig inte värt att fortsätta umgås med personen i fråga.

Tycker jag mycket om personen, säger jag såklart ifrån först. Men skulle det inte bli någon ändring och jag fortfarande stör mig mycket på att höra saker jag inte vill höra, skulle jag konstatera att jag och personen är för olika och att det inte är bra för mig att umgås med personen i fråga. Det är tack vare min psykolog jag har förstått att man ska må bra av att umgås med andra, inte dåligt! Vilket tyvärr inte var solklart för mig förut.

Det viktigaste är att man själv är nöjd

Det viktigaste är inte var man drar gränserna utan det viktiga är att man själv är nöjd! Och sedan kan man ju alltid undantagsvis flytta på gränserna i någon specifik situation om man känner för det. Det är inte säkert att man vill säga upp kontakten med sin gamla mamma även om hon tycker att autism inte borde vara ett hinder att söka jobb, men däremot skulle man kanske inte umgås med någon annan som resonerar likadant. Man kan vilja ge fler chanser till någon man tycker mycket om. Hur man vill göra bestämmer man själv!

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

4 tankar kring ”Hur mycket bör man som aspergare tåla från sin omgivning?

  1. Linus

    Tycker det är mer kränkande från myndighetspersoner som är oförstående.
    Minns kvinnan på tandvårdsstödsenheten på SLL, som var fördomsfull, och ville sätta in mig i ett sorts Aspergerfack, Aspergergrupp eller vad hon tänkte om mig, sådant är tråkigt.
    Eller psykiatikern som sa till mig “Vill du inte jobba” i samband med att han inte ville skriva ett nytt läkarintyg till mig i samband med min utförsäkring.
    Svenskar tycker jag är allmänt fördomsfulla och även åldersfixerade i det här landet som man bor i.
    Det är rätt som du skriver att man ska må bra av att umgås med andra.
    Sedan var det en arbetsförmedlare jag hade som ville framställa sig som någon Aspergerexpert för hon hade jobbat på något som hette Frösunda.
    Sedan är jag trött på alla stadsdelsnämndspolitiker här i Stockholm som inte kan hålla i budgeten så de drabbar personer med Autism/Aspergers syndrom när de söker LSS insatser. (Tänker vad jag läste om Älvsjö stadsdelsnämnd och deras underskott på 12,9 miljoner i budgeten.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Skillnaden mellan myndighetspersoner och vänner och andra närstående är dock att man inte kan göra “slut” med myndigheter (tyvärr) men däremot kan man säga upp kontakten med privatpersoner i sin omgivning. Mitt inlägg handlade om privatpersoner och när man borde säga upp kontakten med dem, men jag håller med dig om att det är värre med myndighetspersoner. Jag förväntar mig betydligt mer av myndighetspersoner än vad jag förväntar mig av privatpersoner.

      Ja såna som vill sätta oss i ett fack finns det många av, och det har jag själv också mycket svårt för 🙁 Det är farligt att tro att alla som har asperger är likadana!

      Jag har också råkat ut vid ett par tillfällen för läkare som frågat mig om jag inte vill jobba 🙁 Det var fruktansvärt irriterande! Dock fick jag inte uppfattningen att just dessa läkare som sa så till mig avsåg att håna mig utan jag uppfattade dem snarare som okunniga. Deras fråga om jag inte vill jobba tolkade jag som klumpig ärlighet/nyfikenhet. Det verkade som att de ville veta om jag inte ville jobba och att de inte förstod varför jag inte gjorde det. Dock reagerade jag kraftigt på kommentaren vid båda tillfällena. Jag vill absolut inte ha okunniga läkare, och därför bytte jag. Det tycker jag att man ska göra om man råkar ut för liknande kommentarer!

      När det gäller åldersfixering och fördomsfullhet i Sverige så har jag lite andra erfarenheter. Trots alla okunniga människor som jag råkat ut för så tycker jag faktiskt att svenskar generellt sett är mindre fördomsfulla och mindre åldersfixerade än människor i många andra länder. Jag ser Sverige som det allra bästa landet jag någonsin bott i, och jag är tacksam för allt jag får och har fått från Sverige som lönebidrag, boendestöd och tandläkarintyg. Sånt är riktigt ovanligt och finska aspergare kan knappt tro mig när jag berättar det för dem! Och jag ser det också som något riktigt stort i Sverige att jag har släppts fram som föreläsare här trots att jag har egen diagnos. Men det är bara min upplevelse och ingen absolut sanning 🙂 Sen finns det såklart fördomsfulla människor överallt i världen, även i Sverige. Men jag tycker ändå att fördomsfulla svenskar är betydligt mindre fördomsfulla än människor i många andra länder.

      Jag är precis som du trött på att stadsdelsnämnderna har en budget för det ska inte ha något med LSS att göra! Många kommuner gör fel. Det som är tråkigt är att många aspergare inte vet att man kan överklaga kommunens beslut. Om kommunen har brutit mot LSS-lagen så får man i alla fall ett rättsäkert beslut från domstolen om man överklagar. Det har nämligen hänt att kommunerna har brutit mot LSS-lagen och personen har fått rätt i domstol.

      Svara
  2. Linus

    Ja det är bra att förvaltningsrätten, kammarrätt och högsta förvaltningsrätten finns så man kan överklaga beslut om de är felaktiga.

    Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *