Jag och mina brevvänner

När jag var i låg- och mellanstadieåldern, hade jag många brevvänner. Men till skillnad från många andra barn i min ålder hade jag inte 3 eller 4 brevvänner. Nej, jag hade minst 30, om inte t om 50 i vissa perioder. 

Som bekant har många barn med Aspergers syndrom och autism specialintressen, och brevskrivandet var ett av mina. Mamma undrade hur jag kunde få en djup kontakt med så många människor samtidigt, men det var inga problem för mig! Jag visste nästan alla detaljer om mina brevvänner: vad deras bästa vänner hette, hur många husdjur de hade, vad deras favoritfärg var och så vidare. Jag kunde även de flestas adresser utantill!

En av mina bästa brevvänner hette Anu. Hon bodde på landet i Östra Finland ca 4 timmar från staden där jag bodde. I början skrev vi bara brev till varandra, men en gång när jag var i 11-årsåldern ringde hon till mig och sa på sin härliga dialekt att hon var i min hemstad för att hälsa på sin bror. Hon undrade om hon skulle kunna komma och plinga på min dörr och säga hej, och jag sa att det var okej. Hon stannade bara i ca 20 minuter, men vi hade jätteroligt.

Snart bjöd hon hem mig till sin lilla hemby. Jag skulle åka tåg från Helsingfors och byta tåg i någon mindre stad. Mamma var jättenervös och sa att jag skulle be konduktören hjälpa mig med tågbytet, tänk om jag skulle hamna i fel tåg? Men jag fixade tågbytet utan problem, och Anu kom och mötte mig på stationen i sin hemby.

Jag stannade hos henne i flera dagar, och efter det började jag åka till henne regelbundet. Men någonstans i högstadieåldern tappade vi kontakten. Jag mådde ganska dåligt och orkade inte skriva brev lika mycket, och hon var förmodligen upptagen med sitt nya liv. Vi hördes aldrig, men när vi båda skaffade Facebook 2007, la vi till varandra som vänner. Dock har vi nog knappast hörts via Facebook alls och har knappt ens gillat varandras statusar eller bilder, men jag tyckte ändå att det var intressant att se på bilder hur hon såg ut som vuxen.

Igår kväll skrev jag ett inlägg på Facebook och klagade på att det var 13 minusgrader här i Tavastehus, och till min förvåning kommenterade hon min status nästan direkt. “Hur länge stannar du i Tavastehus? Jag bor här nuförtiden och det vore trevligt att träffas”, skrev hon.

Jag kände mig pirrig. Träffa Anu efter snart 23 år? Vad roligt! Jag tänkte efter lite och kom på att jag inte visste något om hennes nuvarande liv eftersom hon knappt skrivit inlägg på facebook, och hon vet förmodligen inget om mitt heller om det inte är så att hon läst om mig i tidningar eller sett mig i tv. Men det är verkligen mycket som hänt. Jag har blivit diagnostiserad med Aspergers syndrom, bott lite i olika länder, flyttat till Sverige och gift och skilt mig. Och hon, vad har hon gjort under alla dessa år? Det kommer jag få reda på efter mina föreläsningar ikväll! 😉

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

11 tankar kring ”Jag och mina brevvänner

  1. Mathias

    oooohhhhhh häftigt ^^ låter verkligen hel niice ^^ hoppas det går bra ikväll då (Y) en annan är snuvgubbe usch tvi avskyr att bli förkyld .. -.- vi har snöigt här i väserås men sen så är det typ 0 till 0,1-1 minus eller så uppe i norrland har dom nästan -40 kallt xD …. iallafall så gott som -37 ^^ slå det ni i finland 😉 hihihihi

    Svara
      1. Mathias

        jo avskyr snuvan och nästäppan usch fy jag blir alltid jättepåverkad utav det trycket i bihålorna huvudvärken är värre än febern tycker jag ihop med hostandet osv

        Svara
  2. Johanna Svenningsson

    Vad roligt att du ska träffa din gamla brevvän! 😀 Det låter verkligen jättespännande!

    Precis som du så hade jag en massa brevvänner när jag var yngre. En del bodde i Sverige, andra bodde utomlands. Det var så spännande varje gång det kom ett brev, och väldigt roligt att skriva tillbaka. Och jag älskade att gå och köpa fina papper! 🙂

    En av mina forna brevvänner är min bästa vän idag, och numera bor vi i samma stad. En annan brevvän hade jag brevväxlat med i åtta år när hon kom och hälsade på mig. Vi hade väldigt trevligt, men tyvärr drog våra liv åt vitt skilda håll en tid efter det, och nu har vi bara sporadisk kontakt via Facebook.

    Numera har jag bara en brevvän, men jag funderar på att skaffa fler. Det är ju så roligt! 🙂

    Förresten tror jag att en av mina kommentarer hamnat i din skräppostmapp igen. 😉

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Ja, det var verkligen spännande, kommer att berätta om träffen i mitt nästa inlägg! 🙂

      Jag hade också brevvänner utomlands. I högstadieåldern tappade jag intresset för mina finska brevvänner för jag ville hellre skriva brev på främmande språk istället. Hade även en del brevvänner i Sverige och tyckte att det var spännande att få skriva brev på svenska.

      Kul att din före detta brevvän är din bästa vän idag! 🙂 Då har ni verkligen känt varandra länge! Man kan verkligen komma varandra nära när man skriver brev till varandra.

      Skriver du “riktiga” brev till den brevvän du har idag eller skriver ni mejl? Tyvärr har jag blivit alldeles för bekväm idag, jag orkar inte längre köpa kuvert och frimärken och posta brev. Jag önskar att jag orkade för ett riktigt brev känns så mycket personligt än ett mejl man kan läsa på dataskärmen.

      Jag gick igenom skräppostmappen och hittade tyvärr ingen kommentar från dig 🙁 Däremot hittade jag en kommentar från dig där för ett par dagar sedan, men den tog jag bort därifrån och svarade på den. Var det den du menade? För annars hittar jag inget där. Vad tråkigt om den har försvunnit 🙁

      Svara
  3. Johanna Svenningsson

    Det blir roligt att läsa det inlägget! 🙂

    Jag förstår att du tyckte att det var roligt att få skriva brev på andra språk. Det tyckte jag också. 🙂 Är du finlandssvensk? Eller har du lärt dig svenska? I så fall har du super skills vad det gäller att lära dig nya språk. 😉

    Ja, det kändes verkligen som om jag och min brevvän kom nära varandra under de år vi brevväxlade. Därför var det extra spännande att träffa henne IRL, just för att jag äntligen fick träffa den person som jag delat så mycket med under fyra års tid.

    Jag och min nuvarande brevvän skriver vanliga brev. 🙂 Hon bor i USA, och jag tycker alltid att det är så fascinerande att breven färdas så långt och ändå kommer fram! Det har bara hänt en gång att ett brev inte kommit fram.

    Jag håller med om att det känns mer personligt med vanliga brev än mejl. Samtidigt är det väldigt smidigt med mejl. Dels är det gratis, dels kan man skriva fram och tillbaka flera gånger samma dag om man vill. Nuförtiden är ju mejl vanligare än brev, och därför känns det väldigt speciellt för mig varje gång jag får ett brev. När jag var yngre var det istället tvärtom. Jag kommer ihåg när jag fick min första mejlvän. Jag hade inte ens en egen e-postadress, utan använde min pappas adress som var knuten till datorn. När jag fick mitt första mejl blev jag så glad och tyckte att det var så häftigt att jag ropade “jag har fått en mejlvän, jag har fått en mejlvän”! 😉

    Det var den kommentaren jag menade. 🙂

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Oj, jag missade att den här kommentaren hade hamnat i skräppost. Förlåt att jag inte var uppmärksam! 🙂

      Nej, jag är inte finlandssvensk utan en finskspråkig finne som lärt sig svenska 🙂 Jag började läsa svenska som främmande språk i sjuan, men tyvärr är svenskundervisningen jättedålig i Finland så vi lär oss bara grunderna. Engelskundervisningen är däremot bra hos oss, och engelska började jag läsa i trean. Den svenska vi lär oss i Finland är finlandssvenska med dess uttal, speciella ord och allt, så det är helt annorlunda än svenskan man talar här. Ja, min superskill är säkert att lära sig nya språk. Jag har ju grammatik som specialintresse, och om man kan grammatiken i ett språk, kan man skriva och tala ett språk utan fel 😉

      Åh, vad härligt med vanliga pappersbrev! 🙂 Jag önskar att jag också orkade. Jag kan inte förstå vad som har hänt med mig, förut hade jag inga problem med att skriva brev för hand och skaffa kuvert och frimärken, men idag orkar jag inte längre.

      Haha, jag känner också igen det här med att det kändes speciellt med mejl när det var nytt. Tanken på att jag kunde nå mina mejlvänner i USA, Afrika och Sydamerika på bara en sekund kändes speciell. Men det var länge sen jag tänkte så 😉

      Svara
  4. Pingback: Två föreläsningar och en träff med en f.d brevvän | Paula Tilli

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *