Jo, autister kan visst trivas med att ha bekanta

Det sägs att personer med Aspergers syndrom och autism har svårt för småprat och ytliga relationer. Antingen ska vi aspergare vilja vara nära vänner eller inte alls. Vi ska därför inte vara lika intresserade av att ha bekanta för vi ska endast värdesätta djup, genuin vänskap. Tony Attwood nämner också tendensen att söka sig till uppriktiga och genuina vänskaper i sina positiva Aspie-kriterier.

Själv har jag varit kluven till sådana påståenden för jag har alltid upplevt att jag själv och många andra aspergare haft flera bekanta. Vissa av mina nya bekantskaper träffar jag endast en gång när jag lär känna dem i ett specifikt sammanhang men sedan hörs vi aldrig mer. Och vissa bekanta träffar jag en gång per år eller till och med en gång vartannat eller vart tredje år. Och jag har många gånger upplevt att det varit givande att ha bekanta, fast relationen blir naturligtvis på ett helt annat sätt jämfört relationen jag har till nära vänner.

Jag värdesätter definitivt inte endast djupa, genuina vänskaper utan jag värdesätter även bekantskaper, oavsett om man endast träffas vid ett tillfälle i livet eller om man träffas då och då men ytterst sällan. Och i mitt yrke som aspergerinformatör har det blivit att jag fått ytterst många bekanta. Kunder kör mig till föreläsningslokaler från tåg- och busstationer, och vi har givande diskussioner under bilfärder som i vissa fall tar mellan en halvtimme och en timme. Ibland fikar jag på caféer eller äter på restauranger med folk i samband med föreläsningar. Jag småpratar även nästintill alltid med åhörare på mina föreläsningar, vilket brukar vara lika givande varenda gång. Att få träffa så många intressanta människor är nästan det som jag värdesätter allra mest i mitt yrke.

När jag förra året stod på NPF-mässan i Kista, var det väldigt många som kom fram och hälsade för vi hade träffats vid tidigare tillfällen i samband med bland annat föreläsningar. Vissa var tidigare kunder, andra åhörare på mina föreläsningar. Det var då det slog mig allra första gången hur otroligt många bekanta jag har! Det som däremot sticker ut i dessa bekantskapsrelationer att vi alla brinner för ämnet Aspergers syndrom och nästan uteslutande pratar om det. Det hade inte varit lika roligt att ha bekanta som jag diskuterar vädret med. Dock finns det många aspergare som absolut inte skulle kunna tänka sig att ha bekanta utan det är antingen genuin vänskap eller ingenting som gäller för dem.

Ni som har Aspergers syndrom, uppskattar ni endast nära relationer eller trivs ni med att ha bekanta? Eller föredrar ni en kombination av dessa?

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

27 tankar kring ”Jo, autister kan visst trivas med att ha bekanta

  1. Marcus

    Jag har nästan bara “nära relationer” till några familjemedlemmar och några enstaka jag träffar ofta, men då på neutral mark och inte allt för sällan i pubmiljö. På något sätt så vågar jag svänga ut mig mer med lite alkohol i kroppen. Därför skrev jag det inom parentes, för även om jag ser dessa som mina nära vänner så är jag inte helt bekväm alltid i deras sällskap, utan i regel trivs jag bättre själv.

    Dock måste jag säga att jag har jättemånga bekanta! Det beror nog på just intresseämnen så som fackliga frågor och vissa politiska intressefrågor men också statistik. Det fina med bekanta är att man oftast får intressanta diskussioner för stunden men kan efteråt känna att man inte är trängd eller tvungen till något.

    Kan givetvis vara så att jag har byggt upp så mycket murar att jag stöter bort folk men är helt övertygad om att det mest handlar om att jag är ganska introvert och helt enkelt just vid kontakter med människor slösar så mycket energi för att vara tillräckligt socialkompetent för att känna mig normativ så det känns ovärt att jobba vidare på.

    Just! Nästan alltid så funkar det bättre med äldre personer, alternativt yngre dock väldigt sällan med jämnåriga. Vet inte om det är något jag hittat på men är nästan alltid regel till ett samtal som flyter mer än 10minuter.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad intressant! Alkohol gör ju att man släppper hämningar, och då kan man ju slappna av på ett annat sätt än när man är nykter. Jag drack en del i 20-årsåldern, och då kändes det som att jag kunde göra vilka konstiga saker som helst för då ryckte ju alla på axlarna och tänkte: “Jaja men Paula är ju full.” Då blev liksom nästan vad som helst accepterat. Men sen slutade jag dricka och har idag inte ens smakat på alkohol på år och dagar.

      Jag undrar om aspergare generellt sett brukar diskutera sina intressen med sina bekanta i en större utsträckning medan neurotypiker kanske diskuterar mer ytliga saker som arbete och väder. Jag har fått lite av den uppfattningen! Jag har kommit fram till att anledningen till att jag tycker att det är roligt att få nya bekantskaper i samband med mina föreläsningar är att vi kan diskutera Aspergers syndrom ur olika synvinklar och utbyta erfarenheter.

      Jag känner igen det här med att man klickar bäst med betydligt äldre och yngre personer. Idag består min bekantskaps- och vänskapskrets iofs mest av folk i min ålder med plus och minus 10 år, dock umgås jag ibland med en 63-åring. Men när jag var yngre så umgicks jag väldigt mycket med antingen betydligt yngre eller äldre personer. Som 23-åring umgicks jag ibland med 50-åringar och ibland med 14- och 15-åringar. Som 12-åring umgicks jag antingen med 8-åringar eller vuxna. Jag kände mycket mer samhörighet med yngre barn och vuxna än med barn i min egen ålder. Och jag känner faktiskt idag att jag utan problem hade kunnat tänka mig att bli nära vän med en 18-åring eller med en 60-åring om jag skulle träffa en person jag klickar med!

      Svara
      1. Marcus

        Jag har en personlig tes om att man helt enkelt inte riktigt är i fas med sina jämnåriga och att det just nu så som jag är i 30-35års åldern är lite extra kritiskt när de flesta bygger familjer eller karriärer samtidigt som man själv stampar lite och inte känner sig riktigt hemma i vare sig det ena eller det andra och att det har varit likadant i yngre ålder då man antigen låg väldigt långt före eller långt efter i både skola och personlig utveckling. Men att det nog jämnar ut sig ju äldre man blir.

        Fram till dess så är jag nöjd nog att träffa gubbarna på puben även om just det där med alkohol inte är 100%igt och att det är något man bör jobba bort.

        Jag tror helt klart på att aspergare generellt sett väljer att diskutera djupare och om sina intresseområden, det är något som verkar kännas igen med andra jag talat med också.
        Personligen skulle jag tillexempel med all sannolikhet välja bort att träffa någon som jag inte har mer att prata med om än väder och senaste hänt extra, då stannar jag hellre hemma och fortsätter bygga på mitt 3d pussel eller läser en bok för i såna sammanhang blir jag väldigt obekväm, detsamma gäller tex när det kommer fram folk man aldrig träffat när man umgås med andra redan innan. Då blir jag till en början iakttagande vilket för många ses som underligt när det ibland blir väldigt stora kontraster i hur aktiv och öppen man är i umgänget.

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Ja så är det nog för mig med! Många av mina gamla gymnasievänner har fortfarande relativt små barn och de är därmed inte fria att göra vad de vill på kvällarna efter jobbet för de måste alltid ordna barnpassning. 18-åringar har oftast inga barn ännu och 60-åringar har ofta barn som är utflugna för länge sen, vilket gör att jag är i ungefär samma livssituation som de i och med att jag inte har några barn. Det som också gör att jag kan klicka med 60-åringar är att de ofta är relativt lugna och vill lägga sig tidigt, vilket gör att min energinivå ofta stämmer in med deras. 15-åringar rådgör däremot oftast med sina föräldrar innan de gör ett inköp (exempelvis en cykel) medan jag rådgör ofta med min boendestödjare och frågar om deras åsikter. Det gör att jag på något sätt kan också matcha ihop med 15-åringar. Jag minns dessutom att jag i 30-årsåldern kunde läsa ungdomstidningar i stil med “Frida” (vet inte om den tidningen finns kvar idag) och samtidigt även “tanttidningar” som Året Runt. Att läsa båda tidningarna var lika givande för mig!

          Jag hade inte heller tyckt att det hade varit roligt att diskutera ytliga saker med bekanta och då hade jag också föredragit att vara själv. Jag lägger verkligen ett stort värde på givande diskussioner!

          Svara
          1. Marcus

            Där var det nog huvudet på spiken! Har svårt för att veta vad som är lagom, så även om jag är jättetrött och har slut på energi vet jag inte riktigt när man bör gå hem, därav att jag gillar neutrala platser tror jag. Men just med äldre att då kan man följa deras mönster. De har dessutom en förmåga att veta ungefär när det är dags och äta, vilket gör att om man även här följer mönstret och så kan man utan att skämmas vänta in vad de väljer och ta samma på menyn exempelvis.

            Ser även fram emot att få boendestödjare nu när man fått smälta det lite. Fick besked för en månad sen att jag ska få ganska mycket hjälp, så väntar nu bara in att beslutet ska börja följas. För precis som du säger så har jag sedan tidigare insett min svaghet i vad som är lagom eller ens nödvändigt likt en 15åring som rådgör sina föräldrar om verkligen den där xboxen är en bra idé om man nu ska åka på språkresa när pengarna inte räcker till båda.

            Svara
            1. Paula Tilli Inläggsförfattare

              Äldre brukar ha koll på sånt ja! De äter ofta regelbundet, blir trötta fort och måste vila emellanåt, precis som jag 🙂 Jag gillar också att de är kvällströtta, så det blir aldrig sena kvällar med dem.

              Vad bra att du kommer att få boendestöd! Själv har jag boendestöd sen 12 år tillbaka och är supernöjd idag. Fördelen för mig har varit att jag fått säga till om jag inte varit nöjd med en specifik boendestödjare och då har jag fått byta. Vad bra att du har fått mycket boendestöd! Själv har jag 4 timmar i veckan, vilket vissa veckor känts som alldeles för lite medan andra veckor har det varit precis lagom.

              Svara
  2. Mathias Tillman

    Jag tillhör en av de som Tony Attwood beskriver – för mig är bekantskaper inte värdefulla eftersom de ofta känns ytliga och som att jag inte får något ut av dem. Problemet är att om jag träffar någon ny person har jag väldigt svårt att läsa av vad den andra parten är intresserad av, och om de visar någon sorts intresse av mig misstolkar jag det ofta som att de vill ha en djupare relation – fast det är ju oftast inte fallet har jag fått lära mig. Därför är det sällan jag numera träffar nya personer, och egentligen bara har en nära vänskapsrelation och några i familjen jag står nära.
    Jag vill kunna prata med andra om vadsomhelst, och det känner jag är väldigt svårt med bekanta – det fungerar egentligen bara med personer jag står nära för att de vet hur jag fungerar och att jag kanske uttrycker mig konstigt ibland.

    Som tur är trivs jag ensam, annars hade jag nog haft det väldigt svårt!

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad bra att du trivs ensam! Vi verkar vara flera aspergare som gör det 🙂

      Själv känner jag att jag i princip kan säga nästan vad som helst till bekanta, men det gäller bara de bekanta som jag har träffat i sammanhang som har med Aspergers syndrom att göra. Då kan jag berätta om annorlunda saker jag gör hemma, som att jag exempelvis nästan aldrig äter vid ett matbord utan jag sitter på golvet när jag äter. Men alla dessa personer vet om min diagnos och blir nog därför inte lika chockade 🙂 Däremot känner jag mig inte alls lika bekväm med att berätta sånt för grannar, kompisars kompisar mm så jag kan ju inte riktigt vara mig själv i alla sammahang. Men ämnet jag föreläser om ursäktar ju en del, så därför kan jag nog i princip vara nästan helt mig själv inför exempelvis mina kunder som jag aldrig träffat innan. Mina kunder utgår ju ifrån ändå att jag är annorlunda 🙂

      Svara
      1. Mathias Tillman

        Vi är nog lite olika där, jag har svårt att vara mig själv och säga vad som helst om jag inte känner personen väl, oavsett vem det är och situationen. Men det kan också ha att göra med att jag inte träffat speciellt många aspergare, egentligen bara dig och de andra på din föreläsning i måndags. Så det kanske kommer förändras i framtiden 🙂

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Då har du inte hunnit träffa många aspergare än 🙂 Om du är intresserad av att träffa fler aspergare så kan jag varmt rekommendera att gå på träffgrupper. Jag har själv inte varit på träffgrupperna på minst 7 år men jag antar att de finns kvar i Stockholm. Där kunde man verkligen diskutera ämnet Aspergers syndrom med många likasinnade. Vi alla som besökte träffgrupperna var egentligen väldigt olika varandra och man klickade aldrig med exakt alla, men det som var fint i gruppen var att man fick vara precis som man ville utan att bry sig om vad de andra tyckte 🙂

          Svara
          1. Mathias Tillman

            Tack för tipset! Får se om jag kanske går på någon gruppträff om jag kan hitta någon som är någorlunda i närheten.
            Vi är väl ungefär lika olika som neurotypiker är olika – men skillnaden är att vi oftast är mycket mer accepterande av våra olikheter 🙂

            Svara
            1. Paula Tilli Inläggsförfattare

              Ja precis, jag håller med! 🙂 Många aspergare brukar även enligt min erfarenhet ha lättare för att acceptera att alla är olika.

              Svara
            2. Mats

              Där kunde man verkligen diskutera ämnet Aspergers syndrom med många likasinnade. Vi alla som besökte träffgrupperna var egentligen väldigt olika varandra och man klickade aldrig med exakt alla, men det som var fint i gruppen var att man fick vara precis som man ville utan att bry sig om vad de andra tyckte

              Det är även min erfarenhet av habiliteringens samtalsgrupper för personer med Aspergers syndrom. Jag tror att just habiliteringens samtalsgrupper kräver att man har Aspergers syndrom men jag antar att Paula syftade på någon annan typ gruppträffar som inte kräver diagnos för att man ska få delta.

              Vi är väl ungefär lika olika som neurotypiker är olika – men skillnaden är att vi oftast är mycket mer accepterande av våra olikheter

              Det är en vanlig uppfattning bland människor som har Aspergers syndrom att människor med Aspergers syndrom är lika lika/olika varandra som människor utan autismdiagnos är. Jag tror, om du ursäktar språket, att det är “skitsnack”. Man kan dra en parallel till när människor med Aspergers syndrom påstår att man inte är onormal bara för att man har Aspergers syndrom. Jag anser att det påståendet är trams rent ut sagt. Det är klart man är onormal om man är diagnosticerad med Aspergers syndrom! Människor med Aspergers syndrom tänker, känner och beter sig på ett sätt som innebär att de tillhör den 99:e percentilen på normalfördelningskurvan.

              “Diagnoskriteriernas diagnoskriterier” är: 1. Du är onormal. 2. Du blir utredd för din avvikelse.
              Uppfyller man inte dessa två “urkriterier” för psykiatriska diagnoser så får man ingen psykiatrisk diagnos. Det är bland annat av den här anledningen som åldrandet inte klassas som en sjukdom. Åldrandet är nämligen normalt även om du garanterat kommer att drabbas av (åldersrelaterade) sjukdomar och dö av det.

              Jag tror att anledningen till att människor med Aspergers syndrom påstår att de är normala och lika lika/olika varandra som övriga människor är att de likställer att vara normal och att ha ett människovärde. Det är enligt min åsikt ett stort problem att man betraktar människor med Aspergers syndrom som om de vore normala människor och värst är det när människor med Aspergers syndrom betraktar sig själva som normala människor. Denna inställning leder nämligen till att människor med Aspergers syndrom försöker anpassa sig till omgivningen istället för att anpassa omgivningen efter sig själva. De döljer sitt rätta jag för att passa in. Det är enligt min åsikt helt fel väg att gå även om den kan kännas väldigt tilltalande i ett samhälle som ständigt diskriminerar människor med Asperger syndrom. Autismforskaren Svenny Kopp har sagt i flera föreläsningar att människor med Aspergers syndrom inte är lite annorlunda utan att de är mycket annorlunda. Hon har också sagt att ett stort problem är att vi (normala människor) inte förstår hur mycket annorlunda människor med Aspergers syndrom är (autism är ett osynligt “handikapp”).

              Jag anser att människor som har Aspergers syndrom är mer lika varandra än vad vanliga människro är även om det så klart ytterst beror på vad man menar med att vara lika/olika. Jag anser också att människor med Aspergers syndrom är väldigt olika övriga människor och allt annat än normala. Människor som har Aspergers syndrom utgör trots allt bara 1-2 % av alla människor. Jag tycker att det låter otroligt att 98-99 % av alla människor skulle ha lika mycket gemensamt som de 1-2 % som är diagnosticerade med en diagnos som ställs utifrån tankar, känslor och beteenden, dvs egenskaper har stor betydelse för hur vi uppfattar en människas personlighet.

              Sist men inte minst så är måste man skilja på att vara lika och att komma överens. Många människor med Aspergers syndrom kommer troligtvis inte överens med varandra just för att de har Aspergers syndrom. De kan tex vara oflexibla och ha behov som krockar med andra människors behov. En del människor med Aspergers syndrom tänker också väldigt svartvitt vilket gör det svårt för dem att se saker ur andra människors perspektiv. Det finns tex människor med Aspergers syndrom som är nazister eller radikalfeminister. Jag skulle inte beskriva den här typen av aspergare som toleranta människor som accepterar olikheter. Jag skulle istället beskriva dessa aspergares ofta svartvita inställning till samhället som ett konkret exempel på bristande mentalisering. Jag menar inte att de saknar empati utan jag menar att dessa aspergare har svårt att förstå att andra människor har andra erfarenheter och tänker annorlunda än de själva gör utan att det betyder att andra människor “tänker fel”. Livet låter sig trots allt bäst målas med en palett av färger snarare än i färgerna svart och vitt.

              Med detta sagt så hoppas jag att du inte tar illa upp Mathias. Min kommentar var inte menad som kritik mot specifikt din kommentar och absolut inte mot dig som person. Jag kan säga att jag uppskattar dina kommentarer på Paulas blogg och tycker att du ofta skriver väldigt vettiga saker när du kommenterar bloggen. Jag hoppas att du inte tar min kommentar personligt och att du fortsätter att kommentera Paulas blogginlägg precis som vanlgit även i fortsättningen. Min kritik avsåg bara att angripa den vanligt förekommande uppfattningen att människor med Aspergers syndrom är normala människor. Jag anser att den uppfattningen är kontraproduktiv och att den gör betydligt mer skada än nytta för människor med Aspergers syndrom.

              Svara
              1. Paula Tilli Inläggsförfattare

                Ja jag syftade på andra typer av träffgrupper där det inte krävs en medicinsk diagnos på Aspergers syndrom eller autism för att delta men där det ändå förväntas att man åtminstone tror att man har diagnosen. För dessa träffgrupper är inte direkt avsedda för vanliga neurotypiker såklart.

                Jag brukar säga att personer med Aspergers syndrom enligt min erfarenhet är mer olika varandra än vad neurotypikerna är, men det beror såklart på vad man menar med att vara olika. Du har förut hänvisat till olika personlighetstyper och skrivit att det är vanligare att personer med Aspergers syndrom tillhör just en viss personlighetstyp medan neurotypikerna har mer olika personlighetstyper. Ur den synpunkten är ju säkert aspergare mer lika varandra än vad neurotypikerna är.

                Dock tycker jag personligen att aspergare kan vara helt varandras motsatser. Någon aspergare kan prata alldeles för mycket, någon annan för lite. Någon talar för högt, någon talar för lågt. Någon är alldeles för försiktig och vågar aldrig säga sanningen medan någon annan säger sanningen rakt ut och sårar andra människor titt som tätt. Någon blir aldrig sårad även om personen blir grovt mobbad medan någon annan är extremt lättkränkt. Någon tycker att det är viktigt att tiderna alltid ska passas medan någon annan aldrig klarar av att hålla tider.

                Visst, man kan se det här på olika sätt. Man skulle kunna påstå att de ovanstående olikheterna beror på exakt samma grundläggande problematik, bland annat svårigheterna med socialt samspel. Och om man ser saken på det sättet så är ju aspergare säkert mycket lika varandra och samma personlighetstyp/svårighet tar sig bara i olika uttryck. Så det handlar ytterst om hur man definierar begreppen “lika” och “olika”. Men eftersom samma grundläggande svårighet tar sig så olika uttryck så att beteendet och personligheten kan bli varandras motsatser hos olika aspergare så är personer med Aspergers syndrom enligt mig fortfarande mer olika varandra än vad neurotypikerna är. Det är min åsikt 🙂

                Jag säger alltid till publiken när jag föreläser att asprgare är mycket mer olika varandra än vad man kan tro. Skulle jag säga att aspergare är mer lika varandra än vad neurotypikerna är, skulle den neurotypiska publiken tro att samma strategi och bemötandesätt skulle fungera på alla aspergare vilket skulle bli en katastrof. Då skulle de förmodligen tro att det som fungerar på en aspergare fungerar på alla. Om neurotypikerna däremot förstår att vi aspergare kan vara så otroligt olika sinsemellan och ha helt olika behov, kan de yrkesverksamma förhoppningsvis anpassa sig mer efter varje individuell klient.

                Jag håller definitivt med om att man är mycket annorlunda när man har asperger! Men sen vet jag att det finns läkare som ger Asperger-diagnoser olika lätt. Jag vet att det kom patienter till den mottagningen där jag fick min diagnos och dessa patienter hade fått sin Asperger-diagnos på en annan mottagning men mottagningen jag gick på skulle tydligen inte gett dessa personer diagnoser eftersom de inte ansågs vara tillräckligt annorlunda. Min läkare sa faktiskt att vissa andra läkare enligt hennes tycke ger Asperger-diagnoser alldeles för lätt. Min läkare tyckte att vissa aspergare som inte betraktar sig som mycket annorlunda kan ha rätt till en viss mån om de har fått diagnosen på en mottagning där det är “lätt” att få diagnoser. Men mycket ofta beror känslan säkert på att personen själv inte inser sina egna svårigheter.

              2. Mathias Tillman

                Det här är precis vad jag menade 🙂 Jag menade inte att man kan likställa en aspergare med en neurotypiker. Men att säga att aspergare är lika varandra tycker jag vore lika fel som att säga att neurotypiker är lika varandra. Visst, aspergare kan ha liknande drag, men vad jag hört, läst och sett är de dragen ofta extrema – som du säger kan några vara väldigt pratsamma men några är helt tvärtom.
                Och nej, jag tar det inte på ett negativt sätt – det är bara intressant att ha en diskussion. I alla fall i text, jag blir ofta väldigt passiv i muntliga diskussioner.

              3. Mats

                Vi alla som besökte träffgrupperna var egentligen väldigt olika varandra och man klickade aldrig med exakt alla

                Det här är egentligen en hopplös diskussion eftersom allt handlar om vad man läser in i begreppet att “vara olika varandra”.

                Vad jag försökte säga i min förra kommentar var att man kan vara lika varandra utan att klicka med varandra. Tex kan två människor med Aspergers syndrom ha liknande svårigheter utan att för den skull klicka med varandra. Jag tycker att perceptionssvårigheter är att bra exempel på olikheter mellan människor med Aspergers syndrom som egentligen är en likhet. Tex kan en människa med Aspergers syndrom ha svårt för konsistensen av mat medan en annan människa med Aspergers syndrom kan vara ljudkänslig. Dessa två människor har likheter med varandra eftersom båda har större perceptionssvårigheter än normala människor. Men en människa som saknar kunskap om Aspergers syndrom skulle kanske inte se denna likhet och därför uppleva att dessa två människor inte har mer gemensamt än människor i största allmänhet har.

                För att komplicera det hela ännu mer så talar ju forskarna om olika subtyper av autism. Den passiva typen, den utåtriktade typen osv.

              4. Paula Tilli Inläggsförfattare

                Ja. Allt beror på vad man ser som likhet. Men jag anser faktiskt att två personer är lika varandra om den ena har svårt med hörselintryck och någon annan med känseln. Två aspergare som inte kommer överens med anledningen att båda är lika oflexibla kan också vara mycket lika varandra enligt mig. Men de egenskaper som jag nämnde i min ovanstående kommentarer är olikheter i mina ögon, även om du kanske ser dem som likheter eftersom du kanske ser det som att allt handlar om svårigheter med socialt samspel. Så allt beror på hur man ser på det.

                Med detta sagt tror jag att det finns en enorm risk för missförstånd om man börjar säga öppet till neurotypiker att aspergare är lika varandra! Om man däremot säger att man är olika varandra, förstår de flesta troligen vad man menar. Så jag kommer att fortsätta säga att aspergare är olika varandra för folk brukar ha lättare för att relatera till det.

              5. Mathias Tillman

                Precis, att säga att vi kan vara väldigt olika skulle jag säga är bara för att neurotypiker ska förstå att man inte alltid kan bemöta oss på samma sätt, utan att man måste anpassa sig efter individen 🙂

              6. Mats

                Jag brukar säga att personer med Aspergers syndrom enligt min erfarenhet är mer olika varandra än vad neurotypikerna är, men det beror såklart på vad man menar med att vara olika.

                Ja allt handlar yttesrt om vad man läser in i betydelse att “vara olika”. Jag tror man måste skilja på att vara ytligt olika och att vara olika under ytan. Jag anser att många människor med Aspergers syndrom är ytligt olika varandra men under ytan så har de mer gemensamt med varandra än vad andra människor har. Det är också därför dessa människor har diagnosen autism gemensamt.

                Du har förut hänvisat till olika personlighetstyper och skrivit att det är vanligare att personer med Aspergers syndrom tillhör just en viss personlighetstyp medan neurotypikerna har mer olika personlighetstyper. Ur den synpunkten är ju säkert aspergare mer lika varandra än vad neurotypikerna är.

                Ja det stämmer att jag har gjort det. Människor med Aspergers syndrom får nästan alltid en personlighetstyp som börjar på IN** på testet Myers-Briggs Type Indicator. Man kan diskutera hur vetenskapligt Myers-Briggs Type Indicator är men någonting säger det nog om människors personligheter ändå.

                Dock tycker jag personligen att aspergare kan vara helt varandras motsatser. Någon aspergare kan prata alldeles för mycket, någon annan för lite. Någon talar för högt, någon talar för lågt.

                Ja och alla de saker du skriver är ju exempel på bristande social önsesidighet vilket förenar människor med Aspergers syndrom.

                Min läkare sa faktiskt att vissa andra läkare enligt hennes tycke ger Asperger-diagnoser alldeles för lätt. Min läkare tyckte att vissa aspergare som inte betraktar sig som annorlunda kan ha rätt till en viss mån om de har fått diagnosen på en mottagning där det är “lätt” att få diagnoser.

                Mitt resonemang utgår från att utredarna förhåller sig ungefär likadant till diagnoskriterierna. Annars kan man ju inte lita på diagnosen.

                Skulle jag säga att aspergare är mer lika varandra än vad neurotypikerna är, skulle den neurotypiska publiken tro att samma strategi och bemötandesätt skulle fungera på alla aspergare vilket skulle bli en katastrof. Då skulle de förmodligen tro att det som fungerar på en aspergare fungerar på alla.

                Jo men det beror på att dina åhörare har så lite förståelse för Aspergers syndrom att de riskerar att missuppfatta allting om de får för mycket information på en och samma gång. Dina åhörare måste givetvis ha förstånd att inse att dessa likheter kan uttrycka sig väldigt olika från en människa med Aspergers syndrom till en annan människa med Aspergers syndrom. De måste, för att ta ett väldigt enkelt exempel, förstå att perceptionssvårigheter kan yttra sig som ljudkänslighet hos en individ och som känslighet för beröring hos en annan individ.

                Det första man måste förstå om man ska förstå autism det är att det är svårt att förstå autism. I dagsläget förstår inte ens forskarna autism till fullo även om de förstår tusen gånger mer än normala människor gör. Det är någon känd autismforskare (Christopher Gillberg?) som har sagt någonting i stil med att det är viktigt när man har att göra med en människa med Aspergers syndrom att man “lyssnar och försöker att förstå, lyssnar igen och försöker förstå ännu en gång, lyssnar en tredje gång och inser att man inte förstår.”. Att inse att man inte förstår en människa med Asperger syndrom är det absolut viktigaste i att förstå en människa med Aspergers syndrom. En normal människa med Aspergers syndrom som tror sig förstå en människa med Aspergers syndrom har nästan garanterat missförstått människan. Det är i insikten att man inte förstår människan med Aspergers syndrom som man kan förstå hur olika människor med Aspergers syndrom och en normala människor tänker. Det ligger i sakens natur att i förståelsen för oförståelsen ligger förståelsen.

              7. Paula Tilli Inläggsförfattare

                Jag håller med om att man kan vara olika ytligt sett och att det är en annan sak än att vara olika under ytan. I vissa fall kan ju två aspergare verka helt olika ytligt sett men deras beteende kan ändå ha samma bakomliggande förklaring. En person som alltid kommer för tidigt och en person som alltid kommer försent kan båda ha samma problem under ytan, det vill säga bristande tidsuppfattning, men de hanterar svårigheten på olika sätt.

                Enligt min erfarenhet brukar neurotypikerna kunna koppla ihop en känslig hörsel med ett känsligt smaksinne. Det låter ju ändå ganska lika. Däremot har de enligt min erfarenhet svårare för att förstå våra sociala olikheter och att man bör bemöta oss helt olika.

                “Det första man måste förstå om man ska förstå autism det är att det är svårt att förstå autism.”

                Håller med och det var bra sagt! De som brukar påstå att det är lätt att förstå autism är enligt min erfarenhet de som missförstår mig allra mest. Det finns många som tror sig ha förstått mig men de har ändå missförstått mig totalt.

              8. Mats

                Och nej, jag tar det inte på ett negativt sätt – det är bara intressant att ha en diskussion. I alla fall i text, jag blir ofta väldigt passiv i muntliga diskussioner.

                Det är nog väldigt vanligt att människor med Aspergers syndrom har svårare för att uttrycka sig muntligt än i text. Därmed inte sagt att just du skulle ha Aspergers syndrom. Det kan inte jag avgöra så klart. En muntlig konversation ställer större krav på att man ska processa information snabbt samtidigt som många människor med Aspergers syndrom tycks ha en viss begåvning i att formulera sig i text.

                Jag tycker för övrigt att det är viktigt att belysa att människor med Aspergers syndrom processar information annorlunda bla genom att processa information långsamare men ofta mer detaljerat. Detta har troligtvis stor betydelse för aspergarnas oförmåga att samtala i grupp. Återigen är det aspergarnas annorlunda sätt att tänka på i kombination med omgivningens oförmåga att förstå detta som skapar motsättningar.

              9. Mats

                Och nej, jag tar det inte på ett negativt sätt – det är bara intressant att ha en diskussion.

                You got that right.

  3. Lina

    Jag har egentligen inte emot bekantskaper per se, även i en mer ytlig relation kan man ha givande diskussioner och utbyte. Däremot har jag begränsat med ork för sociala interaktioner, och ja, då prioriterar jag ju bort bekanta alla dagar i veckan framför någon nära. På det stora hela har jag ett mycket begränsat socialt liv, tyvärr, jag önskar att jag hade mer energi för det och att skaffa nya vänner. Eftersom jag lever i en parrelation, så går den mesta energin på sociala kontot åt där!

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Det är verkligen förståeligt att du prioriterar nära relationer framför bekantskaper. Och så är det för mig med! Nu har jag ju turen att lära känna nytt folk tack vare mitt jobb hela tiden och få nya bekantskaper på det sättet, men jag umgås endast regelbundet med mina närmaste på fritiden och skulle gärna umgås med dem ännu oftare om jag skulle orka. Vi som har en begränsad mängd energi kan ju inte träffa bekanta regelbundet för annars skulle energin inte räcka till våra närmaste, så jag förstår dig! Jag har själv varit tvungen att dra ner på min umgängeskrets under de senaste åren eftersom min tid och ork inte räckte till alla och jag hade inte riktigt plats för fler personer i mitt liv. Däremot har jag ju turen att kunna träffa flera bekanta på mässor mm när jag arbetar. Jag har ett rätt socialt jobb, men på fritiden umgås jag endast regelbundet med vissa utvalda personer.

      Svara
  4. Elin

    Jag har både nära vänner och bekanta, dock är det nära umgänget inte så stort och tröskeln är stor till att ta kontakt för att umgås med personer jag inte brukar umgås med. Jag skulle gärna ha fler bekanta men finner det svårt eftersom det är så få situationer man träffar folk och har något ”riktigt” att prata om.

    Träffar jag folk på jobbet finns det alltid jobbsaker att diskutera, som man kan småprata lite lätt om. När jag däremot träffar en människa på butiken på den lilla orten jag bor på förväntas det att vi ska småprata, vilket jag också vill eftersom jag skulle vilja visa att jag gärna håller en kontakt med den här människan, men det är så svårt att komma på något att säga så jag tror att jag oftast uppfattas som otrevlig och/eller som att jag inte är intresserad av kontakt.

    Eftersom det är så svårt så blir det också att jag undviker dessa situationer, vilket så klart förstärker deras uppfattning. Det är något väldigt svårt för mig och trots att jag har väldigt bra sociala färdigheter bland de som är mig nära klarar jag inte av just detta. Trots att det är både trevligt samt väldigt nyttigt att ha kontakt med de som bor i området, så får jag inte riktigt till det.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Hej Elin!

      Vad tråkigt att det sociala har blivit ett problem för dig. Jag tror att många autister har just det problem du beskriver: man har inga sociala svårigheter med sina nära och kära, och problemen uppkommer med just människor man inte känner så väl. Jag har fördelen att bo i Stockholm, och här finns det inte en lika stor risk att man behöver småprata med folk på gatan. Och de få grannar som jag brukar prata med har alla läst min bok, så de vet att jag har asperger 🙂 Men jag förstår att det är annorlunda på mindre orter. Där förväntas man ju småprata med folk i matbutiken, och om man också själv vill hålla kontakten med dessa människor vilket du vill kan det ju bli svårt att komma på vad man ska säga.

      Många som har asperger och autism upplever att kontakten med nära vänner är mycket lättare för då kan man säga precis vad som faller en in. Med bekanta i matbutiker förväntas man snarare prata om ytliga saker. Det är dock lite annorlunda med mig med de bekanta som jag mött via jobbet för de förväntar sig till och med att vi ska ha djupare diskussioner och prata om hur det kan vara att växa upp med asperger mm. Då behöver jag inte komma på vad jag ska säga, och jag kan säga precis det som faller mig in.

      Svara

Lämna ett svar till Mathias Tillman Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *