Jo, min autism hindrar mig visst från att skaffa barn

Expressen hade nyligen artiklar om kvinnor som ångrar att de skaffat barn. Nu är dessa artiklar bakom betalväggar så jag har själv inte kunnat läsa dem i sin helhet, dock framgår det ändå tydligt vad ämnet handlar om. Under mina år som föreläsare har jag mött många autistiska kvinnor som känt panik över omgivningens press att skaffa barn. Många har frågat mig om de borde lyssna på omgivningen som påstår att ett föräldraskap är något som absolut alla klarar av. Expressens artiklar inspirerade mig att skriva ett helt blogginlägg om ämnet.

Autism måste inte vara ett hinder för föräldraskap

Jag vill börja med att konstatera att autism och föräldraskap inte alls behöver vara inkompatibla. Jag vet flera kvinnor med autism som skaffat barn och är fina föräldrar, inte minst några av mina före detta klasskamrater på Ågesta Folkhögskola. Autism måste alltså inte utgöra ett hinder för att skaffa barn, och om du som autist längtar efter barn och tror att du skulle klara av ett föräldraskap finns det mycket goda chanser att det faktiskt är så! Så jag hoppas verkligen inte att någon avstår från att skaffa barn bara för autismens skull.

Autism kan vara ett hinder

Dock kan autism i vissa fall utgöra ett hinder för föräldraskap. Vissa autister vet med säkerhet att de är så beroende av att allt går som de tänkt från början att de aldrig skulle klara av att ta hand om ett barn med alla oväntade förändringar det innebär (man kan ju inte direkt schemalägga vilka tider barnet ska bajsa). Andra är väldigt intryckskänsliga och skulle inte klara av barnskrik. Och i mitt fall utgör automatiseringssvårigheterna ett stort hinder. Med tanke på att jag inte orkar städa min lägenhet skulle jag aldrig orka byta blöjor flera gånger om dagen!

Har svårt att skilja mina känslor från andras

Förut upplevde jag att det har varit jobbigt att höra tjat om ämnet barn. Jag fick höra kommentarer i stil med: “Barn är något man aldrig ångrar, du kommer göra ditt livs största misstag om du avstår från att skaffa barn” och “Alla känner sig osäkra i början men när barnet väl finns där kommer du absolut klara av ett föräldraskap även om du inte tror det nu.” För 12-13 år sedan hade jag mycket svårt för att hantera pressen. Det ingår nämligen i min autism att jag har svårt för att skilja min känslor från andras.

Vissa har råkat illa ut

När jag pratade med psykologen om hur jag borde förhålla mig till pressen, konstaterade hon direkt att det här med att man aldrig ångrar sina barn definitivt är en myt. Med tanke på att hon har tystnadsplikt kunde hon inte berätta detaljer för mig, men hon berättade ändå att hon haft patienter med funktionsvariationer som fallit för omgivningens tjat och känt sig tvingade att skaffa barn mot sin vilja. Dessa personer har inte klarat av föräldraskapet, ångrat allt efteråt och fått sina barn omhändertagna. Därför rådde hon mig att aldrig någonsin falla för tjatet.

Viktigt att inte tjata

Du som har en autistisk närstående bör aldrig tjata på personen att skaffa barn om personen uttrycker att hen inte skulle klara av föräldraskapets krav. Observera att jag inte tycker att det är okej att tjata på någon att skaffa barn oavsett autism eller ej, men jag anser ändå att autister tillhör en särskilt utsatt grupp i detta fall. Detta eftersom autism kan innebära svårigheter att skilja sin egen vilja från andras samt svårigheter att försvara sig och säga nej. Därför kan tjatet och pressen i värsta fall få riktigt förödande konsekvenser!

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

4 tankar kring ”Jo, min autism hindrar mig visst från att skaffa barn

  1. Lina

    Det är också ganska störande att det ses som så självklart att jag som kvinna ska vilja ha barn. Att det alltid är meningen med livet för att jag ska bli komplett som kvinna på något sätt, att mödraskap är vad som definierar mig. Bara för att jag biologiskt går omkring med livmodern måste den ju inte användas… Jag kanske skaffar barn (närmar mig dock 40 och har hittills aldrig längtat) eller så gör jag det inte, vad spelar det för roll? För andra människor verkar det spela JÄTTESTOR roll vad jag gör med denna resurs. Så märkligt att den som inte har någon längtan efter barn, eller känner att den inte är kapabel att ge ett barn vad det behöver osv för höra att den är SJÄLVISK. Som om jorden inte redan är överbefolkad? Eller det inte redan finns hundratusentals barn runtom i världen vars biologiska föräldrar inte tagit hand om dem, så de behöver ett nytt hem? Eller man kanske just bara inte har lust att bry sig om någon annan än sig själv, det är faktiskt också helt ok.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Ja usch vad störande det är att bli kallad självisk när man som kvinna inte tänker skaffa barn! 🙁 Jag har också varit med om det. Jag skulle bli superförvånad om jag mötte en kvinna som egentligen inte vill ha barn men skaffar dem ändå för att göra en god gärning för jorden. I min värld bör man endast skaffa barn av egoistiska skäl, dvs för att man själv vill det, får något ut av det och tycker att det är värt det, allt annat vore bara konstigt. Jag hoppas verkligen att alla föräldrar skaffar barn för att de själva vill bli föräldrar, inte annars! Jag kan ha fel, men jag har en känsla att män inte alls har samma press som vi kvinnor.

      Svara
  2. Ann-Louise

    Jag blev övertalad att skaffa barn, av min dåvarande kille. 33 år gammal hade jag bestämt mig, jag var inget bra mammamaterial. Men han fick mig att vackla, med vackra ord om delat ansvar. Min dotter föddes 2 år senare. Kärlek vid första ögonkastet ❤️ Men hon var ingen lätt baby, hade kolik i 6 månader och var svår att få att äta annat än bröstmjölk. Och allt ansvar vilade ständigt på mig. Mannen började veckopendla när dottern var i ettårsåldern, samtidigt krävde FK att jag skulle börja arbetsträna . Hade haft sk tillfällig sjukersättning i fem år pga bipolär sjd, men den togs bort med Reinfeldts regering. Kollapsen var ett faktum! På nåt sätt tog jag mig upp på fötter igen, hade lovat mig själv att aldrig svika mitt barn. När dottern var 2 började mannen tjata om att hon behövde syskon. Återigen lät jag mig övertalas och lillebror föddes när dottern var 3,5. Han var om möjligt, en ännu svårare baby. Sov inte en hel natt på hela första året, och narcissistpappan överlät alla vaknätter på mig. Ny utmattning, som avlöstes av flera. Var hemma med honom i tre år, sen försök till arbetsträning och ny utmattning.., Misshandlad psykiskt av pappan som vägrade förstå.
    Barnen är nu 11,5 och 8. Dottern nyligen fått diagnos autism 1 och add, sonen köar till bup efs pappan vägrade utredning för fyra år sen när BVC ville. Skild sen 2,5 år, med barnen på halvtid. Det räddade mig undan totalkollaps, att kunna vila från dem varannan vecka. Älskar mina barn över allt annat och ångrar dem inte för egen del, jag lever för deras skull. Men det händer att jag ångrar dem för deras skull, för jag orkar inte alltid vara en bra förälder. Blir ofta för arg och får melt downs när jag borde använda LAB. Försvinner i mina specialintressen och låter hemmet gro igen. Känner mig som 47-åring fortfarande inte helt vuxen. Men min dotter och jag utforskar hennes diagnos tillsammans, jämför och hittar likheter. Hon känner sig nära mig för att vi är så lika. Jag har ingen npf-diagnos, men min terapeut är övertygad om att jag har autism och ev Add. Utredning inom snar framtid.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Tack för att du delade med dig av din historia! Vad bra att du har lyckats ta dig ur ett destruktivt förhållande och att du älskar dina barn ♥ Det låter som att du hade det jättejobbigt speciellt med alla utförsäkringar under Reinfeldts regering vilket många av oss drabbades av. Det kan inte ha varit lätt att behöva ta ensamt ansvar för barn med specialbehov samtidigt som man tvingas arbetsträna när man inte orkar. Vad bra att du får vila varannan vecka nu när barnen är hos ditt ex!

      Vad bra att du kommer att utredas inom kort! Det är alltid skönt att få en förklaring.

      Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *