Jo, vi aspergare förändras också genom åren

Barn och vuxna skiljer sig på en punkt: Barn brukar, till skillnad från vuxna, ha lätt för att snabbt hitta vänner bland jämnåriga. Barn leker ofta samma typer av lekar medan vi vuxna har hunnit forma våra personligheter. Vi har hunnit utveckla olika intressen, olika preferenser och olika vanor och därför har vi inte alltid lika mycket gemensamt med andra jämnåriga vuxna som barn med har med andra jämnåriga barn. Vi vuxna har hunnit formas och utvecklas genom livet.

Man förändras mycket genom vuxenlivet

Utvecklingsprocessen fortsätter genom vuxenlivet. Vilken 40-åring skulle kunna påstå sig vara samma person som man var som 20-åring? Och vilken 60-åring skulle välja att bli kompis med sitt 20-åriga jag? Nu menar jag inte att en 20-åring inte kan vara vän med en 60-åring utan jag syftar på att en 60-åring oftast har hunnit förändrats så otroligt mycket sedan hen var 20 år att hen kanske inte skulle ha något gemensamt överhuvudtaget med sitt 20-åriga jag.

Även vi aspergare förändras och utvecklas

Vi som har Aspergers syndrom eller autism förändras givetvis också under livets gång precis som ni neurotypiker gör. Skillnaden är bara att vi inte alltid utvecklas i samma takt och riktning som ni andra. Jag har alltid skilt mig från mina jämnåriga totalt och har haft specialbehov, men exakt på vilket sätt min aspighet har yttrat sig har varierat genom åren. Ett som är säkert är dock att jag har utvecklats genom att bli aspigare och aspigare med åren.

Träffade kompisar oftare förut

Även om jag alltid varit en ensamvarg och både som barn och vuxen avskytt olika typer av grupplekar, tyckte jag åtminstone förut om att genomföra någon lugn aktivitet med någon utvald kompis. Trots att jag alltid har trivts för mig själv, har jag ändå ibland umgåtts med vissa utvalda vänner vars sällskap jag trivts i. Bara för 5-10 år sedan satt jag exempelvis gärna ofta i någon park på sommaren med någon kompis och kunde ha genuint roligt.

Väljer numera att hitta på ensamaktiviteter

Dock har mitt behov av ensamtid bara ökat och ökat. Nu som 40-åring har jag nästan tappat intresset helt för olika aktiviteter med vänner: När jag är ledig väljer jag istället att hitta på saker för mig själv. Det blir för oförutsägbart och innebär alldeles för mycket kompromisser om jag tar med mig någon annan på aktiviteter, och då blir jag totalt trött. Jag orkar helt enkelt inte umgås med vänner på samma sätt längre. Ensamtid har blivit allt viktigare för mig med åren.

Ingenting att oroa sig för

Precis som ni neurotypiker utvecklas naturligt och så småningom brukar tappa intresset för att festa på krogen fredagsnätterna igenom, har jag också utvecklats med åren genom att bli aspigare och mer inriktad på mina specialintressen och rutiner istället för att lägga energi på socialt umgänge. Men tvärtom vad många tror är jag inte deprimerad och jag mår psykiskt hur bra som helst. Det är naturlig utveckling och ingenting att oroa sig för!

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *