Känslan av att vara född på fel planet

Min vän: – Hej Paula, vad tycker du att vi ska göra när vi ses imorgon?

Jag: – Jag vet inte.

Min vän: – Du vet aldrig något. Den här gången vill jag att du faktiskt säger vad du vill göra.

Jag: – Okej, ska jag komma hem till dig kanske?

Min vän: – Men det är ju sommar nu, jag vill inte ses hemma mitt i sommaren.

Jag: – Vill du komma hem till mig då?

Min vän: – Nej, jag vill inte att vi ses hemma hos någon, varken hemma hos mig eller dig. Det är ju sommar och varmt nu!

Jag: – Okej. Ska vi kanske ta en fika inne i gallerian då?

Min vän: – Nej, jag menade att det är tråkigt att sitta inomhus när det är så här varmt ute. Har du några andra förslag?

Jag: – Jag vet inte, du kan bestämma.

Min vän: – Jag vill gärna sitta på en uteservering vid stranden. Har du några förslag på vilket?

Jag: – Nej, du kan gärna bestämma.

Min vän (suckandes): – Men du vet aldrig något. Vad vill du egentligen?

Sådana här scenarier händer ibland. Jag överlämnar besluten till mina vänner, och de blir frustrerade över att jag inte engagerar mig mer. Men anledningen till att jag helst överlämnar besluten till dem är att jag har gjort erfarenheten att mina förslag ändå blir avfärdade.

Möjligtvis kan det hänga ihop med min Aspergers syndrom att jag alltid känt att jag blivit född på fel planet och ofta har helt andra behov än andra människor och tvärtom. Jag förstår inte varför det är så viktigt för många andra att spendera nästan all sin fritid utomhus på somrarna, samtidigt som mina vänner tycker att det är viktigt att passa på nu när vädret är fint. Jag vill gärna gå på ett uteställe där jag kan umgås med mina vänner i lugn och ro, men mina vänner tycker kanske att det stället är dåligt eftersom de andra gästerna uteslutande består av pensionärer eller 18-åringar eller att musiken är dålig. Jag bryr mig däremot inte om musik alls, struntar i åldern på de andra gästerna och har svårt för att förstå att någon bryr sig om sådana saker. Listan över situationer där andra människor har behov jag inte kan förstå och tvärtom kan göras hur lång som helst.

Men eftersom jag vet att sådana här detaljer är mycket viktiga för mina vänner, har jag inga problem med att anpassa mig lite efter dem. Men då förväntar jag mig att de ordnar upp allt, kollar upp på kartan var stället finns, vilka öppettider stället har osv eftersom jag inte vill stressa. För mig är ju mina vänners sällskap det enda viktiga, annars bryr jag mig inte om vad som händer runt omkring och hur de andra gästerna är. Jag bryr mig inte om vi träffas utomhus eller inomhus på sommaren, bara vi sitter bekvämt. Jag bryr mig inte om det finns musik eller ingen musik alls, bara volymen inte är så hög att jag får ont i öronen. Genom att överlåta beslutet till mina vänner får vi alla det vi vill ha: jag får träffa mina vänner utan att behöva stressa kring detaljerna, och de får träffa mig i en miljö som passar dem.

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

18 tankar kring ”Känslan av att vara född på fel planet

  1. Mamnatina

    Du ger så många svar på såååå många frågor! Mycket klarnar när jag läser det du skriver…

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad roligt att höra att mina inlägg hjälper dig att förstå Asperger bättre! Det sägs att vi Aspergare är olika, men ändå verkar det vara många som känner igen beteendet antingen hos sig själva eller hos någon närstående =)

      Svara
  2. Mats

    Jag har ofta beslutsångest och svårt för att välja mellan olika alternativ. Jag har för mig att jag har läst att svårigheter att välja hänger ihop med bristande föreställningsförmåga dvs man har svårt för att föreställa sig vad de olika alternativen innebär vilket såklart innebär att det blir svårt att välja mellan dem. Det är möjligt att den bristande föreställningsförmågan också är inblandad i att många personer med Aspergers syndrom har ett stort behov av rutiner. Om personer med Aspergers syndrom har svårt att föreställa sig saker de inte känner till så är det inte så konstigt om nya situationer skapar mer oro och ångest hos personer med Aspergers syndrom än hos normala människor.

    Jag vet inte hur det är i ditt fall Paula men jag tänker mig att det kan vara så att du har svårt att föreställa dig hur en träff utomhus kommer att se ut och att du därför säger till din vän att han/hon får bestämma eller att du föreslår att ni ska träffas som ni brukar dvs. hemma hos dig eller vännen.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Det verkar som att många med Aspergers syndrom känner igen sig i det här med beslutsångest. Och jag har också läst, precis som du skriver, att det ofta beror på bristande föresällningsförmåga.

      Däremot tror jag att just det här med att jag inte bryr mig om var jag och mina vänner träffas handlar om begränsade intressen. Jag har bara ytterst få intressen i livet, och dessa är extremt intensiva och starka. Det mesta annat i livet tycker jag är helt ointressant, och just att vara ute på somrarna tillhör inte dessa fåtal intressen jag har. Därför bryr jag mig inte om det alls men samtidigt har jag inget emot det heller. När jag var yngre och umgicks oftare med mina vänner, hängde vi ofta ute på samma ställen på somrarna och trots att det därmed blev någon slags rutin, tyckte jag aldrig att det var speciellt intressant. Nu har jag lärt mig att om jag inte är intresserad av en viss aktivitet eller ett visst ämne, kommer jag förmodligen alltid tycka att det är helt ointressant 🙂

      Svara
      1. Mats

        Jag umgicks också oftare med mina vänner när jag var yngre. Vad beror det på att du inte umgås lika ofta med dina vänner nuförtiden Paula?
        Jag upplever att jag umgås mindre med mina vänner nuförtiden eftersom vi lever så olika liv nu jämfört när vi var yngre. Det kan också vara så att mina sociala svårigheter har ökat pga att sättet som jag och mina vänner umgås på har ändrats från det att vi var tonåringar till det att vi är vuxna.

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Det kanske låter konstigt, men jag hade många vänner när jag var yngre eftersom jag trodde att det var så man skulle leva. Alla sa hela tiden att det inte var bra att vara ensam, att det var skadligt att isolera sig för mycket osv så jag upplevde en slags social press att skaffa vänner. Innerst inne hade jag velat vara ensam mycket mer, men det var inte riktigt socialt accepterat. Nu när jag är äldre, har jag förstått att jag faktiskt fungerar annorlunda än många andra och att jag bör lyssna på mina egna känslor. Och mina egna känslor säger att jag trivs ensam med mina specialintressen och inte har så stort behov av andra människor. Och nu har jag märkt att ju mindre jag umgås med andra, desto bättre mår jag. Men därmed inte sagt att det inte skulle vara roligt att träffa någon vän då och då, men det är ingen förutsättning för mig att jag ska må bra.

          Menar du att det sättet som du och dina vänner umgicks på som yngre passade dig bättre och att det nya sättet att umgås på inte passar dig lika bra? Är det omständigheterna som förändrats eller har du faktiskt fått fler sociala svårigheter? Önskar du att du hade fler vänner eller är du som jag och trivs ensam? Nu blev det många frågor, du behöver inte svara om du inte vill =) Men anledningen till att jag frågar är att det är intressant att veta hur andra Aspergare upplever det här med socialt umgänge.

          Svara
          1. Mats

            Du behöver inte oroa dig för att fråga. Jag låter bli att svara om jag tycker frågorna är för obekväma. 🙂

            Jag menar att jag tror att ett vuxet umgänge ställer större krav på personerna som ingår i umgänget och att Asgergers syndrom har större betydelse för umgänget när man är vuxen jämfört när man är barn. Jag tror att vuxna personer använder mer avancerade sociala koder eller vad man ska kalla det och att det gör det svårare för personer med Asperger att fungera i ett socialt umgänge med vuxna. Jag säger absolut inte att mina sociala svårigheter började när jag blev vuxen. De har funnits där så länge jag kan minnas men det är mer uttröttande för mig att umgås med människor nu när jag är vuxen jämfört med när jag var barn. Jag hade många vänner när jag var barn och jag minns inte att det var så energikrävande att umgås med dem som det är att umgås med samma personer nu när jag är vuxen.
            Utredningsteamet som ställde min diagnos var inne på samma förklaringsmodell. De tyckte inte det var konstigt att mina sociala svårigheter har ökat med åren och att det var först i skolåldern som jag började få problem med att fungera i det sociala umgänget.
            Sedan finns det nog många andra saker som spelar in tex. så har vuxna personer mer omkring sig i livet i övrigt också vilket gör att det blir mindre energi över till att uthärda socialt umgänge. Så jag tror att det är omständigheterna som har förändrats snarare än att jag har fått fler sociala svårigheter. Jag menar när jag var barn behövde jag bara kuta 5 minuter för att träffa min bästa kompis. Nu måste jag åka kollektivt 30 minuter med allt vad det innebär bara för att träffa honom och bara en sådan sak ställer ju helt andra krav på det sociala umgänget.

            Jag är väldigt kluven till det här med fler vänner. Jag känner mig ensam och önskar att jag hade fler vänner. Dessutom tycker jag att jag är en ganska social person och jag trivs på sätt och vis med socialt umgänge. Men samtidigt så längtar jag nästan alltid hem till min ensamhet och mina intressen när jag umgås med andra personer. Det känns lite som att jag slösar bort min tid när jag umgås med andra människor. Att jag liksom har vettigare saker att göra än att bara sitta och prata strunt med andra personer. Dessutom blir jag alltid så fruktansvärt psykiskt utmattad av att umgås med andra människor. Så jag både vill och inte vill ha fler vänner. Jag tror det handlar lite om att jag vill ha fler vänner och ett större socialt umgänge men bara på mina villkor typ.

            Svara
        2. Paula Tilli Inläggsförfattare

          PS. En annan anledning till att jag umgås ännu mindre med mina vänner nuförtiden är att mina föreläsningar tar så pass mycket energi från mig att jag behöver mycket ensamtid för att orka med jobbet. Därför tackar jag nuförtiden ännu oftare nej när någon hör av sig och frågar om vi ska träffas.

          Svara
          1. Paula Tilli Inläggsförfattare

            Jag tror att många vill ha det bästa av två världar, du är nog inte så ensam om det. Jag tror att många normalstörda också vill syssla med sina intressen tillsammans med sina vänner, men eftersom de oftast har mycket gemensamt med andra människor i den här världen, stöter de nog inte på det här problemet så ofta att de skulle ställas inför valet mellan ensamheten eller att tvingas göra saker de inte är intresserade av. De verkar kunna kombinera båda sakerna utan problem. Den uppfattningen har jag iaf.

            Svara
        3. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Tack för ditt svar! Jag har hört några andra med Aspergers syndrom att berätta att de inte hade några svårigheter att umgås med andra när de var barn men att de känner sig utanför som vuxna eftersom kraven och förväntningarna förändrats helt. Så det stämmer säkert det du skriver! Själv har jag också märkt att vissa krav som ställs på vuxna är jobbiga: många vuxna väntar sig t ex att bli bjudna på middag när de är hos varandra, och jag tycker att det är jobbigt att laga mat, fixa och även äta hos andra människor. Därför väljer jag umgänget noga och väljer vänner som tycker att det är ok att vi inte bjuder varandra på mat 🙂

          Jag hoppas att du hittar fler vänner! Men det är jättebra att du inte verkar må jättedåligt över att vara ensam (om jag förstod dig rätt).

          Svara
          1. Mats

            Nej jag mår inte jättedåligt av att vara ensam. Jag föredrar många gånger att vara ensam framför att umgås med andra. Framförallt för att jag tycker jag får ut mer av att göra saker jag är intresserad av när jag är ensam istället för att tvingas göra saker jag inte är intresserad bara för att ha någon att umgås med. Problemet är nog att jag inte nöjer mig med det utan vill ha det bästa av två världar.

            Svara
  3. Mats

    Eftersom 90-99 % av alla människor inte har Aspergers syndrom eller någon annan NPF så är det inte så konstigt om du känner som om du var född på fel planet. Nästan alla människor har en bättre föreställningsförmåga än vad personer med Aspergers syndrom har och då är det också troligt att de kommunicerar på ett sätt som förutsätter en högre nivå av föreställningsförmåga än vad personer med Aspergers syndrom har. Eftersom vi som har Aspergers syndrom saknar en sådan nivå av föreställningsförmåga så drabbas vi av sociala svårigheter i kommunikationen med normala människor.
    Det finns säkert fördelar med att ha en bristande föreställningsförmåga också tex. så har personer med Aspergers syndrom säkert inte lika stort behov av miljöombyte och de har nog lättare för att följa uppgjorda rutiner.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Du har helt rätt! Asperger innebär inte bara nackdelar utan vissa saker har varit en enorm tillgång för mig. Just det här med att kunna följa rutiner ser jag som en gåva för jag har lyckats skapa extremt bra rutiner, som t ex en hälsosam livsstil. Därför brukar jag säga att Asperger samtidigt är både min allra största svårighet och min allra största tillgång. Men eftersom jag lyckats skapa ett så bra liv nu, har jag lyckats utnyttja de positiva delarna, och därför skulle jag aldrig någonsin vilja ta bort min Asperger även om jag fick möjligheten.

      Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad kul att du känner igen dig, Celine! Ja, idag har jag även vänner som också har Aspergers syndrom, och de förstår mig bättre. Därmed inte sagt att ALLA med Aspergers syndrom automatiskt skulle förstå mig och jag dem, men jag har gjort erfarenheten att jag lättare kan hitta människor som jag har gemensamt med bland Aspergare än bland normalstörda. Även om jag som sagt inte hittar gemenskap med exakt alla med Aspergers syndrom 😉

      Svara
  4. Pingback: När man inte vet vad andra förväntar sig | Paula Tilli

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *