Mer iakttagelser från min barndom

Igår skrev jag om hur min gamla barnflicka Jutta berättade för mig att jag vid 1 års ålder hade varit förvånansvärt duktig på att rita. Detta hade förvånat mig eftersom jag så länge jag kan minnas varit extremt dålig på det. Då kom jag fram till slutsatsen att jag kanske var väldigt duktig på det när jag var liten, men att mina konstnärliga talanger av någon anledning stannat kvar på den nivå jag hade vid 1 års ålder. Och då undrade jag om detta möjligtvis hade med min Aspergers syndrom att göra och om det kanske är så att vissa av oss med Aspergers syndrom utvecklas i en annan takt än normalstörda.

Jag frågade även Jutta om hon minns hur mina motoriska färdigheter var. Många av oss med Aspergers syndrom har ju dålig motorik, och jag har så länge jag kan minnas haft både fin- och grovmotoriska svårigheter. Jag kommer ihåg att jag redan vid 4 års ålder ramlade och spillde mycket mer än andra barn, och nu i vuxen ålder är jag fortfarande klumpig. Döm om min förvåning när Jutta svarade att min motorik var förvånansvärt bra vid 1 års ålder jämfört med andra ettåringar! Enligt henne spillde jag mycket mindre än andra barn, och varken bordet eller mitt ansikte var speciellt kladdiga efter mina måltider även om jag hade ätit glass.

motorik

Ibland hände det att jag råkade spilla lite mat eller dricka på min tröja, och då uppmärksammade jag det enligt Jutta direkt. Jag började genast skrapa bort smutsen med fingrarna, och om jag inte lyckades med det, ville jag att Jutta skulle sätta på mig en ny, ren tröja! Jutta var förvånad över att jag var så noga med renligheten trots att jag var så liten. Men av någon anledning har även mina motoriska färdigheter alltså stannat på ungefär den här nivån. För en 1-åring hade jag alltså en förvånansvärt bra motorik, men för att vara vuxen är jag väldigt klumpig motoriskt.

Det hade varit mycket intressant att veta om ni andra som också har Aspergers syndrom och Asperger-personens anhöriga känner igen det här. Var ni kanske extremt duktiga på exempelvis någon  social, motorisk eller teoretisk färdighet jämfört med andra barn när ni var små men stannat kvar på den nivån och är som vuxna ytterst dåliga på det? Eller kanske tvärtom?

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

15 tankar kring ”Mer iakttagelser från min barndom

  1. Mats

    Jag tror att det är vanligt att personer med Aspergers syndrom utvecklas normalt de första fem åren. Jag tror jag har läst det någonstans. Det är isf. inte konstigt att du var lika duktig eller tom. bättre på att rita än de andra barnen när du bara var ett år. De andra barnen kanske kom ikapp och gick om dig i utvecklingen efter femårsåldern.

    Svara
  2. Mats

    De första tre levnadsåren är det. Är inte en normal kognitiv utveckling de första tre åren en av de saker som skiljer Aspergers syndrom från klassisk autism?

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Du har helt rätt i att man ska ha utvecklats normalt de första åren för att få diagnosen Aspergers syndrom, men jag tycker ändå att det är intressant att jag som barn var förvånansvärt duktig på färdigheter som jag är extremt dålig på idag. Hade aldrig kunnat tro det.

      Från början var det väl språk- och kognitiv utveckling som skilde autism från Asperger om jag minns rätt, men idag finns ju inte diagnosen Aspergers syndrom längre, utan både Kanners syndrom (dvs klassisk autism) och Aspergers syndrom heter numera autismspektrumtillstånd. Men jag är en vanemänniska och har därför fortsatt kalla min diagnos för Aspergers syndrom trots att det inte heter så längre 🙂

      Svara
  3. Mats

    För mig kan de kalla Aspergers syndrom vad de vill. Det som är intressant är att de genom att inkludera Asperger i Autismspektrumtillstånd klassar Asperger som en form av autism. Det är knappast någonting nytt att Asperger ses som en form av autism så det förändrar knappast någonting. Jag har förstått det som att Asperger kommer att kallas Högfungerande autism, Autismspektrumtillstånd av typen asperger eller någonting sådant.
    Jag tycker inte att det förändrar någonting att placera Asperger i ett nytt fack under nytt namn utan det som jag tycker är intressant är vilka bevis det finns för att Asperger är mer än bara en kategorisering och diagnosticering av personlighetsdrag? Jag är diagnosticerad med Aspergers syndrom men är inte säker på att Asperger finns annat än som en fantasi i psykiatrikernas och neuropsykologernas hjärnor. Jämför med homosexualitet som var en diagnos förr men som ses som en variant av sexualitet i dag. Jag förstår att det bara är en definitionsfråga men jag har lite svårt att acceptera att Asperger existerar samtidigt som jag har svårt att acceptera att Asperger inte finns.
    Vad tycker du Paula?

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Hmm, det är en intressant fråga du ställer Mats! Jag har själv alltid undrat hur livet var för Asperger-personer förr i tiden då neuropsykiatriska diagnoser inte ställdes. Vi Aspergare har ju alltid funnits. Men kanske var livet förr i tiden lite lättare för Asperger-personer iaf i vissa avseenden för idag ställls det ju så höga krav på sociala färdigheter och man måste kunna hålla flera bollar i luften i arbetslivet. När man inte klarar av att uppfylla dessa krav, får man en diagnos idag.

      Min åsikt är att det är synd att diagnoser behöver ställas för i min drömvärld borde alla människor få vara som de är utan att bli stämplade som handikappade och/eller sjuka. Om det var allmänt accepterat att ha svårt för vissa saker och man kunde ta vara på sina styrkor istället, skulle diagnoser inte behövas till den grad som de behövs idag. Och jag tycker att omgivningen borde ta vara på våra styrkor istället för att koncentrera sig på svårigheterna. För vissa med Asperger har faktiskt specialtalanger och det borde man ta vara på! Min mamma har alltid tyckt att människor är olika och kan olika saker, och hon har svårt för att acceptera att jag klassas som handikappad bara för att jag har svårt för vissa saker som majoriteten av människor kan.

      Å andra sidan tycker jag också att det är bra att neuropsykiatriska diagnoser finns och ställs i dagens samhälle för då får man (eller i alla fall BORDE få) hjälp och stöd med det man har svårt för för annars har man svårt för att fungera i dagens samhälle. Jag behöver ju boendestöd för annars skulle mitt liv inte fungera alls. Och sen får man också ofta självinsikt och förståelse för varför man aldrig passat in. Så jag är lite kluven i den frågan. Men som sagt tycker jag att det är synd att samhället ser ut som det gör!

      Svara
      1. Mats

        Jag håller med dig Paula. Diagnoser är bra för de kan innebära att man får hjälp som samhället inte har råd att ge åt alla. Särskilt Asperger som på pappret omfattas av LSS. Hur samhället ser ut har stor betydelse och indirekt är samhället vi lever i ett nödvändigt diagnoskriterie för Aspergers syndrom eftersom kriterie C i DSM-IV relaterar personens problem till just samhället: Störningen orsakar kliniskt signifikant nedsättning av funktionsförmågan i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden.
        Kriterie C är väldigt avslöjande tycker jag för det säger att Asperger det har man om man inte fungerar i det samhälle som majoriteten av människorna i samhället har utformat utifrån hur normala människor fungerar.

        Det är svårt att veta hur personer med Asperger hade det förr i tiden eftersom samhället har förändrats så mycket att det nästan är omöjligt att leva sig in i hur personer med Asperger hade det då. Jag gissar att de med mild Asperger klassades som olyckligt lottade i livet medan de med svår Asperger klassades som mentalsjuka. De olyckligt lottade fick kanske vara med i samhället men tillhörde nog ofta fattighjonen. Det motsvarar att leva på socialbidrag eller garantipension i dag så på den punkten har det nog inte hänt så mycket. De som klassades som mentalsjuka fick bada långbad eller ha tvångströja vilket kanske motsvarar att lägga i bälte i dag. Jag tror att läkarna diagnosticerade efter beteendet eftersom de inte förstod bakgrunden. Den med störst anpassningsproblem klassades som knäppast typ. Det går förresten fortfarande på beteendet eftersom man fortfarande inte känner till tillräckligt mycket om bakgrunden. Men läkarna ser lite fler nyanser nu än man gjorde förr i tiden så nu är man inte bara mentalsjuk utan man har diagnoser som borderline, depression, ångest, bipolär sjukdom, autismspektrumtillstånd, ADHD osv.

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Bra skrivet, Mats! Och jag tycker det är bra att läkarna ser fler nyanser nuförtiden och har blivit duktigare på att förstå bakgrunden. För benämningen”mentalt sjuk” låter dels inte så trevligt och dels säger det nästan ingenting.

          Svara
  4. Johanna Svenningsson

    Jag är nog duktig på samma saker idag som jag var duktig på som barn, och även dålig på samma saker som då. Det jag är riktigt vass på är stavning och att uttrycka mig i skrift. Jag har även god hand med djur. Däremot är jag skitdålig på motoriska aktiviteter (har förutom asperger även DCD) och att umgås i grupp. Vad jag kan minnas har det alltid varit såhär, men jag har lagt märke till att jag vissa perioder varit lite bättre på det sociala medan jag andra perioder varit lite sämre. Jag antar att det har berott på var i livet jag befunnit mig och vilka sammanhang jag vistats i.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      På min utredning står det att jag också uppfyller diagnoskriterierna för DCD, vilket jag märkte långt efter utredningen, men å andra sidan fick jag förklarat för mig att motoriska svårigheter egentligen var en del av Aspergers syndrom så jag förstod inte förrän nyligen att DCD faktiskt var en “riktig” diagnos. Önskar att jag hade fått lite mer information om det! För jag har faktiskt fler motoriska svårigheter än många andra Aspergare jag känner!

      Jag är också ibland lite bättre på det sociala, ibland sämre. Men för min del handlar det om stress. Om jag är stressad och trött, orkar jag inte lägga energi på att tänka på de sociala koderna lika mycket som när jag är pigg och mår bra. Så jag är egentligen lika duktig/dålig på det hela tiden, allt handlar bara om ork! 🙂

      Svara
      1. Mats

        Jag har inga motoriska svårigheter alls tycker jag. Visst jag har aldrig varit bra på att dansa eller att göra kullerbyttor mm så lite orörlig är jag allt men jag springer inte runt och snubblar och har mig eller så.

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Vad skönt att du inte har svårt med motoriken! Det är inte alla med Aspergers syndrom som har det. Enligt Gillbergs kriterier för Asperger måste man iofs ha svårt med motoriken för att få en diagnos (http://www.autismforum.se/gn/opencms/web/AF/Vad_ar_autism/diagnoskriterier/dsm_aspergers_syndrom/gillbergs_kriterier/index.html), men de flesta mottagningar i Sverige använder ju inte bara Gillbergs kriterier. Jag fick min diagnos enligt DSM IV, och där krävs det inga svårigheter med motoriken även om många har det.

          Svara
          1. Mats

            Jag tror jag fick min diganos enligt DSM-IV (eller DSM-V) och jag upplever inte att jag har motoriskt klumpig. Det är möjligt att utredningsteamet gjorde en annan bedömning av mig. Utredningsteamet sa att de var så säkra de kan vara på att jag har Asperger så jag tror inte att jag är feldiagnosticerad. Men det är nog som du säger Paula att de gick på kriterier där motoriska svårigheter inte är så viktigt för diagnos. Det var tur eller otur för mig beroende på hur man ser det för annars hade jag inte haft Asperger. 🙂

            Svara
      2. Johanna Svenningsson

        Intressant att träffa på ännu en person som har DCD. 🙂 Den diagnosen verkar vara relativt okänd, åtminstone som en egen diagnos och tillsammans med asperger. Den verkar oftare ställas tillsammans med ADHD, eller DAMP som det ju hette förut när man hade båda diagnoserna.

        Sant, så är det nog mycket i mitt fall också. Nyligen gick jag in i väggen igen och efter det har det sociala varit mycket svårare än innan. För ett antal år sedan läste jag in gymnasiet på folkhögskola och då var det sociala inte särskilt jobbigt alls, förmodligen eftersom dagarna i skolan var så strukturerade. När jag inte behövde lägga någon energi på struktur och planering så orkade jag lägga desto mer energi på det sociala istället och därmed blev det enklare.

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Ja verkligen, jag har faktiskt inte träffat någon som också har DCD och tycker att det är intressant. Jag blev förvirrad för någon läkare skrev att jag hade DAMP och en annan sa att DAMP inte fanns längre och att det numera hette AD/H/D. Det var bara en slump att jag råkade läsa igenom utredningen flera år efteråt och råkade se att det stod att jag också uppfyllde kriterierna för DCD. Jag vill lära mig mer om den diagnosen och kommer definitivt följa din blogg, du skriver jättebra 🙂

          Svara
          1. Johanna Svenningsson

            Jag skulle också vilja lära mig mer om DCD, det finns inte så mycket information.

            Jättekul att höra att du gillar min blogg! Varmt tack för det. 🙂 Jag kommer att följa din också!

            Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *