Min flytt till Sverige, del 1

“Hur kommer det sig att du flyttade till Sverige?”, är en fråga som många ställer till mig, och de här dagarna tänkte jag berätta för er vad som fick mig att flytta från Finland och hur min första tid var i Sverige.

Året var 2000 när jag fattade ett definitivt beslut om flytten. Jag var 21 år ung, och hela livet kändes meningslöst. Tanken på att byta ut Finland, min familj och mitt kära kompisgäng för gott mot ett liv i ett land där det talades ett för mig främmande språk jag inte ens behärskade ordentligt skrämde mig, och därför var min plan att plugga i Sverige till lärare och flytta tillbaka till Finland efter studierna.

Flytten till Sverige var inte min första längre utlandsvistelse. Jag hade tidigare pluggat i Kanada samt arbetat som au pair i Österrike, men ändå kändes det som att jag aldrig hade passat in någonstans. I Finland hade jag aldrig passat in i skolmiljön och jag glömde ständigt bort saker som jag bara förväntades veta, i Kanada tyckte inte mina två första värdfamiljer om mig och ville inte behålla mig samtidigt som jag inte visste vad jag hade gjort för fel, och i Österrike hade jag misslyckats med mitt au pair-jobb ordentligt. Jag hade inte kunnat lära mig så enkla saker som hur man strök kläder, hur man använde familjens tvättmaskin, hur man skar bröd och hur man vek ihop kläder.

Eftersom jag hade misslyckats med så många saker, var jag riktigt nere. Kraven bara höjdes och höjdes ju äldre jag blev, men ändå kände jag mig fortfarande som en 10-åring trots att jag var över 20. Jag hade ingen aning om att mina svårigheter hade en naturlig förklaring – nämligen Aspergers syndrom och mina andra neuropsykiatriska diagnoser, utan jag trodde att jag var dum och lat samt att mina föräldrar inte hade uppfostrat mig ordentligt (på den tiden fanns det knappt någon kunskap om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, och ingen hade kommit på att jag faktiskt skulle kunna ha en diagnos).

När människor känner sig misslyckade, utanför och otrygga, brukar en utlandsflytt vara det sista de tänker på, men för mig var det tvärtom. Jag hade ingen plats i Finland eftersom jag hade tagit studenten och därmed var vuxen, men ändå inte kunde komma på ett enda jobb som jag skulle klara av. Därför hoppades jag på att hitta ett land där jag skulle passa in, ett land där det var okej att vara som jag.

Samtidigt var jag övertygad om att jag behövde distans till Finland. Eftersom mina föräldrar hade uppfostrat mig så dåligt att jag hade svårigheter att lära mig hur man använder ett så enkelt redskap som en kaffemaskin och hur de sociala samspelsreglerna fungerade samt jag aldrig förstod så självklara saker som varför man skulle lyssna på musik, tänkte jag att jag skulle behöva bo långt ifrån dem så att jag skulle bli så normal som möjligt. Och när jag hade blivit normal och lärt mig allt, skulle jag säkert kunna flytta tillbaka till Finland. Egentligen ville jag inte ens bli lärare, men eftersom språk var det enda jag var bra på, kändes det som att jag var tvungen att plugga till en språklärare i Sverige.

När jag hade ansökt till Vimmerby Folkhögskola för att plugga där en termin innan lärarhögskolestudierna skulle börja och jag hade kommit in, försökte mina föräldrar stoppa mig. Det var då de förstod att jag verkligen menade allvar med flytten, och de försökte övertala mig att stanna. Vad skulle jag ha i Sverige att göra? Jag kände ju ingen där och kunde inte ens tala svenska ordentligt. Varför trodde jag att jag skulle trivas och lyckas i Sverige, det hade ju gått dåligt för mig i Kanada och Österrike?

Men när jag har bestämt mig för någonting, kan ingen stoppa mig, och så var det även den här gången. Jag bad pappa köra mig till flygplatsen och vinkade hejdå till min familj. Nu skulle en ny episod i mitt liv börja och jag skulle äntligen bli normal!

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

20 tankar kring ”Min flytt till Sverige, del 1

  1. Thomas

    Det är ju av misstagen och misslyckande som man lär sig av , det har jag gjort en hel del . Och din historia blir spännande att följa , hoppas att det blir många delar då…..

    Svara
    1. Gun Larsson

      Genom att följa dej lär jag mej mer och mer om min dotter. Hon fick sin diagnos väldigt sent i livet tyvärr.
      När du skrev om “flykten” från dina föräldrar förstod jag lite bättre varför hon “flydde” från oss. Vi fick skulden för så mycket bl.a klagade hon på sin barndom och på oss som föräldrar. Till slut blev det så att hon flyttade från sin hemstad och all kontakt bröts.
      Idag har vi bara kontakt via ” nätet” och har inte setts på många år. Mycket trist.

      Svara
      1. Paula Tilli Inläggsförfattare

        Vad tråkigt att höra att din dotter också hade det jobbigt och att ni inte har setts på flera år! 🙁 När man får en diagnos sent i livet, kan det finnas mycket som gått snett i livet innan. Så var det också för mig.

        Själv var jag inte arg på mina föräldrar när jag flyttade ifrån dem, utan jag tänkte bara att jag måste bli självständig och lära mig hur samhället fungerar osv. Även om jag tänkte att mamma kanske inte hade uppfostrat mig ordentligt, skyllde jag för det mesta på mig själv och tänkte att jag varit dum och lat eftersom jag inte hade lärt mig saker man “ska” kunna.

        Idag är mamma glad över att jag bor i Sverige, inte för att jag bor långt ifrån familjen utan för att hon har märkt att jag trivs riktigt bra här. En gång skojade jag med henne och sa att jag ska flytta tillbaka till Finland (utan att jag menade det), och mamma lät orolig. När jag undrade om hon inte ville att jag flyttar tillbaka, svarade hon att hon kommer ihåg så tydligt hur jobbigt jag hade det innan och hon har märkt hur bra jag mår nu i Sverige, och därför skulle hon bli orolig om jag flyttade härifrån.

        Jag hoppas att din dotter kommer att vilja ha mer kontakt i framtiden och att hon förstår att ni bara velat hennes bästa. Det är ju inte alltid helt rätt att göra rätt som förälder!

        Svara
        1. Gun Larsson

          Tack för ditt svar. Jag har ju aldrig förstått hur min dotter upplever sin värld. Jag tyckte bara att hon var annorlunda men trodde att det var hennes personlighet. Vi är ju alla olika – med eller utan AS-diagnos. Jag tror att hon vill ha lite mer kontakt nu men jag är RÄDD. Rädd att säga fel saker så det blir likadant igen som det var för flera år sedan. Det höll på att ta livet av mej. Jag skulle inte klara det en gång till.
          Jag beundrar ditt mod och din kämpaglöd. Önskar
          dej allt gott i framtiden.

          Svara
          1. Paula Tilli Inläggsförfattare

            Jag förstår dig. Ni föräldrar har inte alltid så lätt heller! 🙁

            Nu vet jag inte hur din dotter är, men det jag tänkte på är att du kanske skulle kunna skriva till henne exakt det du skrev här, dvs att du är rädd att säga fel saker. Det var bara en idé jag fick.

            Tack detsamma, allt gott till dig också, jag hoppas att du får en bra relation till din dotter i framtiden!

            Svara
      2. Mats

        När du skrev om ”flykten” från dina föräldrar förstod jag lite bättre varför hon ”flydde” från oss. Vi fick skulden för så mycket bl.a klagade hon på sin barndom och på oss som föräldrar. Till slut blev det så att hon flyttade från sin hemstad och all kontakt bröts.

        Framförallt tror jag det är viktigt att Guns dotter tar till sig sin diagnos så att hon förstår att hennes föräldrar sannolikt har varit ganska normala föräldrar men till ett onormalt barn. Att vara normal förälder till ett onormalt barn innebär nog ofta att barnet får en dålig barndom. Gun och hennes dotter upplever nog saken på olika sätt eftersom deras hjärnor bearbetar information från omgivningen på olika sätt. Detta är liksom hela grejen med Aspergers syndrom. Det är då också lätt hänt att Gun säger någonting som hon inte menar någonting illa med men som Guns dotter mycket väl kan uppleva att Gun menar någonting illa med. Det här problemet löser man nog inte utan att trolla bort Aspergers syndrom men jag tror att man kan lindra symptomen om man ökar förståelsen för varandra och sig själv. Guns dotter behöver förstå att hon mycket väl kan uppleva att Gun menar väl även om hon inte upplever det så och Gun behöver förstå att även om hon menar väl så är det inte säkert att hennes dotter upplever det så.

        Svara
    2. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad roligt att du tycker att historian är spännande att följa, och det kommer definitivt bli fler delar! Hur många exakt vet jag inte ännu, men några i alla fall 🙂

      Ja precis, man lär sig verkligen av misstagen och misslyckanden. Allt jag gått igenom har gjort mig till en starkare människa.

      Svara
  2. Mats

    Jag var 21 år ung, och hela livet kändes meningslöst.

    Är det här aspergarens motsvarighet till “Jag var 21 år ung, och hela livet låg framför mig. “?
    För många människor med Aspergers syndrom är det nog tyvärr så det känns.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Tyvärr är det nog så för många unga människor med Aspergers syndrom är jag rädd 🙁 Men för mig är det så längre som tur är. Nu känner jag att jag har hela livet framför mig. Det enda som oroar mig är om Försäkringskassan/socialen kommer att godkänna mina läkarutlåtanden i framtiden och fortsätta bevilja mig pengar, men det är mitt enda orosmoment.

      Svara
      1. Mats

        Det enda som oroar mig är om Försäkringskassan/socialen kommer att godkänna mina läkarutlåtanden i framtiden och fortsätta bevilja mig pengar, men det är mitt enda orosmoment.

        Det enda som oroar mig är att du kommer att komma hem utan en saudisk schejk. Vem ska försörja oss aspergare då?

        Svara
  3. Gun Larsson

    Jag är verkligen ledsen över att någon enda människa ska behöva leva med Asbergers. Jag vet inte hur det är men vad jag förstått så är livet många gånger fruktansvärt jobbigt och så ska det ju naturligtvis inte vara. Beträffande den bristande kontakten med min dotter så är detta en direkt följd av hennes AS. Men lyckligtvis så tror jag att hon idag har en hyfsad tillvaro
    och jag önskar henne all lycka. Själv har jag idag också en bra tillvaro men hålet i mitt hjärta kommer att finnas där så länge jag lever.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad bra att din dotter har en hyfsad tillvaro idag, det är det viktigaste! Men jag förstår att det känns som ett hål i ditt hjärta.

      Jag tycker faktiskt inte att det är så jobbigt att leva med Aspergers syndrom, men däremot kan det bli jobbigt om andra människor bemöter mig fel eller om jag inte får stöd och hjälp för de saker jag har svårt för. Livet var jobbigt för mig innan diagnosen eftersom jag försökte anpassa mig till majoritetsnormen, men idag lever jag i stort sett ett liv som passar mig. För mig är Aspergers syndrom både en tillgång och en svårighet, men alla upplever naturligtvis sin diagnos på olika sätt. Din dotter kanske känner helt annorlunda än jag.

      Svara
    2. Mats

      Jag är verkligen ledsen över att någon enda människa ska behöva leva med Asbergers. Jag vet inte hur det är men vad jag förstått så är livet många gånger fruktansvärt jobbigt och så ska det ju naturligtvis inte vara. Jag hade inte haft hälften så många problem med Aspergers syndrom som jag har i dag om jag hade blivit mindre fördomsfullt bemött av samhället. Jag tycker inte att jag har fått särskilt mycket mer hjälp av samhället än vilken långtidsarbetslös person som helst får. I skolan fick jag ingen hjälp alls.

      Svara
  4. Johanna Svenningsson

    Oj, vad jag känner igen mig i det här inlägget!

    Jag hade en period (också medan jag ännu var odiagnosticerad) där jag tänkte att allt skulle bli mycket bättre om jag kom långt bort från min uppväxtstad. Jag bestämde mig därför för att flytta till Kiruna och börja på folkhögskola där. Det var en plan som bekymrade min mamma, men det där “ingenting kan stoppa mig när jag väl har bestämt mig” gäller även mig. Jag skickade in en ansökan till skolan, och när jag kom in så började jag söka lägenhet eftersom jag inte ville bo på internatet. Jag fick en lägenhet och blev överlycklig! Nu skulle allting ordna sig, tänkte jag.

    Min mamma skulle följa med mig, och all min packning, på nattåget till Kiruna, men hon var fortfarande orolig och frågade mig flera gånger om jag verkligen skulle åka. Kiruna var ju jättelångt bort, jag var bara 18 år och hade dessutom så svår panikångest att jag knappt kunde gå till affären. Men jodå, jag skulle åka. Jag var övertygad om att ångesten skulle försvinna så snart jag kom till Kiruna, för jag var övertygad om att det var mycket lättare att vara människa där än i min uppväxtstad.

    På nattåget började jag må väldigt dåligt och min ångest blev mycket värre. Jag tappade verklighetsuppfattningen och visste inte vad – och vem – som var på riktigt och vad/vem som inte var det. Vi hann hela vägen till Boden, men där fick vi vända och åka hem igen. Jag var väldigt arg på mig själv, men såhär i efterhand är jag väldigt glad att jag inte flyttade till Kiruna, för jag tror inte att jag hade trivts där.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad tråkigt att du också hade panikångest! 🙁 Själv hade jag också allvarliga panikångestattacker i början av 20-årsåldern, och ibland trodde jag t om att jag skulle dö. Jag känner verkligen igen det där med att man vill flytta någon annanstans för att fly ifrån problemen. I mitt fall blev det iofs bra till slut för jag började trivas i Sverige mer och mer, men i början hade jag det jättejobbigt här!

      Vad snällt av din mamma att hon följde med dig på resan! Men det kanske var bra ändå att du inte flyttade till Kiruna om du tror att du inte hade trivts där. Då hade din panikångest kanske blivit ännu värre.

      Svara
  5. Saana

    Den här berättelsen är som från mitt liv. Fast året var 2005. Uppdraget var att utveckla en “frisk personlighet”, att bli normal. Jag skulle inte tillbaka innan jag blivit det. Har fortfarande inte åkt tillbaka. Bagaget har bara blivit större.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad jag känner igen mig! Vi verkar ha liknande erfarenheter. För mig blev det inte heller som jag hade tänkt mig. Efter diagnosen blev mitt mål att vara lycklig och onormal (eftersom jag insåg att jag aldrig kommer att bli lycklig om jag strävar efter normalitet), och jag vill inte längre åka tillbaka till Finland eftersom jag trivs så bra i Sverige.

      Svara
      1. Anna-Stina Sundén

        Hej Paula!
        Vad glad jag blir över hur du omformulerade ditt mål till acceptera dig själv som du är och “vara lycklig och onormal”. Jag arbetar bl a med personer som har Asperger och får ibland förmånen att följa någon genom den processen. Jag började följa din blogg för att få ta del av ett innanfrånperspektiv och det är väldigt givande! Tack för att jag och andra får ta del av dina erfarenheter och upplevelser!

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Hej Anna-Stina!

          Vad glad jag blir över att höra att du vill stötta dina brukare i processen att bli “lyckliga och onormala”. För tyvärr finns det fortfarande många som inbillar sig att man automatiskt är lycklig om man är så normal som möjligt, men ibland kan det vara helt tvärtom! Det var just detta som gjorde att jag förut var olycklig: jag strävade efter normalitet, och ju mer normal jag blev och ju mer jag gjorde som “alla andra”, desto olyckligare var jag.

          Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *