Min flytt till Sverige, del 4

Share Button

På morgonen därpå öppnade jag och Sofia våra dörrar samtidigt. “Hej, det är väl du som är Paula?”, undrade en ung tjej, och jag bekräftade att jag var det. Hon berättade att hon var Sofia och att hon också hade flyttat till internatet dagen innan. Vi skakade hand som hälsning och bestämde oss för att gå och äta frukost tillsammans. Jag kände mig glad. Sofia var ju jättetrevlig, och dessutom talade hon så pass långsamt med mig att jag förstod nästan allt vad hon sa. Jag behövde knappt ens använda engelska.

Jag vet knappt själv hur det hände, men från den morgonen var jag och Sofia oskiljaktiga. Många började till och med skämtsamt kalla oss för siamesiska tvillingar, vilket jag kan förstå: vi gick i samma klass, satt alltid bredvid varandra på lektionerna och spenderade i stort sett all vår fritid tillsammans. Om jag dök upp någonstans utan Sofia, frågade alla mig direkt var Sofia var och tvärtom. Snart började vi till och med sova över i varandras rum, helt enkelt för att det kändes roligare på det sättet. Vi isolerade oss i stort sett från alla andra internatboende för vi hade inget intresse av att lära känna dem. Och varför skulle vi, vi hade ju varandra? Någon gång umgicks jag med en kille i klassen och Sofia hade annat för sig, men direkt när vi kom hem letade vi upp varandra.

Sofia var den syster jag aldrig hade haft. Ibland pratade vi, hade roligt och hittade på saker, ibland var vi tysta i flera timmar och läste utan att säga ett enda ord till varandra och ibland bråkade vi. Men vi var aldrig osams längre perioder: mycket snart (läs: oftast redan efter några timmar) var vi sams igen, och allt var som förut. Att vara tyst eller att bråka med henne kändes inte alls konstigt för vi kände varandra utan och innan och visste var vi hade varandra. Det var första gången i mitt 21-åriga liv jag hade nära vänskap med någon utan att jag kände mig avvikande och att jag hela tiden behövde känna att jag måste förändra mitt sätt att vara.

Sofia och jag delade exakt allt med varandra: om den ena av oss var sjuk, tog den andra med sig mat från matsalen till den andra och tvärtom. Sofia märkte att jag hade mycket stora svårigheter att hålla mitt rum i ordning och att det alltid var ett enda stort kaos. Några gånger städade hon mitt rum och dammsög det så att det skulle bli fint, men snart var mitt rum lika stökigt som förut.

Till min förvåning tyckte Sofia inte alls att jag var udda, och hon reagerade inte det minsta lilla över att jag aldrig hade hört talas om Madonna och liknande artister. Några gånger sa jag till henne att jag kände mig annorlunda, men hon förstod inte vad jag menade. Hon själv tyckte att hon inte passade in i mallen och hade svårigheter, men det tyckte inte jag att hon hade. Det som vi båda däremot märkte att vi var mycket barnsliga, och vi båda kände oss som 10 trots att vi var över 20. En gång hyrde vi exempelvis en Pippi Långstrump-film och såg på den tillsammans i samlingsrummet. Trots att jag aldrig ser på filmer annars, tyckte jag att det var mycket roligare att se på en barnfilm än en vuxenfilm.

Både jag och Sofia mådde mycket dåligt och kände oss vilsna, och när utbildningen i Vimmerby efter ett halvår var slut och jag åkte till mina föräldrar i Finland, ville jag att Sofia skulle följa med och bo hos mina föräldrar ett tag, vilket hon också gjorde. Jag ville inte skiljas från henne för annars skulle jag känna mig mycket vilsen.

När jag på hösten 2001 flyttade till Stockholm, började jag må ännu sämre. Det var nu jag hade flyttat ensam till Stockholm, och Sofia flyttade tillbaka hem. Trots att jag gifte mig mycket snabbt efter Stockholms-flytten, saknade jag Sofia och önskade att vi skulle kunna umgås oftare. Därför föreslog jag att hon skulle kunna flytta till Stockholm vilket hon också gjorde, men vi båda mådde dåligt och livet var inte som förut. Vi tappade kontakten, och Sofia flyttade så småningom tillbaka till sin hemort.

2003 fick jag äntligen veta att jag hade Aspergers syndrom, och det var då alla pusselbitarna föll på plats. Det var alltså därför jag hade känt mig utanför och annorlunda! Jag skapade mig ett nytt liv med inställningen att jag duger som jag är och inte behövde förändra mig själv. Jag började plötsligt må bra, men ibland tänkte jag tillbaka på tiden i Vimmerby. Undrar vad Sofia gjorde nuförtiden?

På våren 2014 fick jag plötsligt ett infall och letade upp henne på facebook. Jag skrev till henne och berättade att jag fortfarande bodde i Sverige, att jag hade fått veta att jag har Aspergers syndrom och att jag jobbade som Aspergerinformatör. Jag blev mycket nervös när jag på samma dag såg att hon hade läst mejlet men jag hade ändå inte fått något svar. Hon kanske inte ville ha kontakt? Men på något sätt kände jag på mig att hon förr eller senare skulle svara.

Dagen efter fick jag en glad överraskning då jag fick ett långt mejl från Sofia. Hon skrev att hon hade blivit mycket glad och chockad när jag plötsligt hade kontaktat henne och hon hade behövt sätta sig ner en stund. Hon hade också fått en Asperger-diagnos, dock några år senare än jag. I Vimmerby-tiden visste vi ju inte om våra diagnoser, men ändå kände vi någon slags samhörighet med varandra som vi inte hade känt med andra människor innan. Det var säkert för att vi båda kände oss vilsna i den här neurotypiska världen och att vi äntligen hittade någon som gick igenom exakt samma sak.

Sedan våren 2014 har jag och Sofia pratat om att ses. Men eftersom vi är två Asperger-personer med svårigheter med exekutiva funktioner som lider av enorm trötthet och dessutom bor långt ifrån varandra, har det inte blivit av. Men nu i sommar ska vi förhoppningsvis äntligen ta tag i saken och ses, antingen i Stockholm, Sofias hemort eller någon annanstans! 🙂

Share Button

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

20 reaktion på “Min flytt till Sverige, del 4

  1. Gun Larsson

    Hoppas att ni äntligen får ses igen. Sån vänskap som du beskriver är sällsynt. Ha det bra.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Ja, sån här vänskap är verkligen sällsynt! Och jag vet att vi garanterat kommer att ses igen, och förhoppningsvis redan nu i sommar. Det bästa med Sofia är att vi båda vet var vi har varandra, och vi kan trots det långa avståndet alltid höra av till varandra om någon av oss skulle ha problem och behöva prata av sig.

      Ha det bra du också! 🙂

      Svara
  2. Emma Pettersson

    Jag spelar mycket world of wsrcraft och en del otome games, så då träffar jag folk där. Det konstiga som hånt mig mer en en gång är att jag på nåt sätt utan att veta om det träffat många personer med nån sorts autism så kanse dras vi till varandra utan att veta om det. =)

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Så har det varit för mig med! Det här är faktiskt inte den enda gången då jag umgicks med någon innan diagnosen, kände gemenskap och flera år senare fick veta att den personen också har fått en Asperger-diagnos. Förmodligen dras många Asperger-personer till varandra utan att veta om det, precis som du skriver 🙂

      Svara
  3. Thomas

    Det här var roligt att läsa , hoppas att träffen blir av snart . Då blir det väl en del 5 då när ni har träffats igen , en trevlig följetong

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad kul att du tyckte att det var intressant att följa! 🙂 Och oavsett när träffen blir av, kommer jag definitivt skriva en fortsättning då!

      Svara
  4. Tilda

    Åh, jag blev så berörd att jag började gråta!
    Jag känner så mycket väl igen lyckan när man äntligen träffar en person som man kan vara helt sig själv med. Oftast är är det tyvärr en kall värld.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Du har verkligen rätt i att världen kan vara väldigt kall, och det är verkligen skönt när man får vara sig själv med någon annan. Det är intressant att människor ofta säger att det är bra att ha nära vänner, men ändå fick jag och Sofia ibland höra på folkhögskolan att vi isolerade oss för mycket och att vi var för osociala med de andra eleverna. T om personalen på skolan tyckte det! Och många tyckte nog att det var konstigt att vi t om sov i samma rum. Men varför ha en massa ytligt bekanta när man kan ha en riktigt nära vän?

      Svara
      1. Tilda

        Haha. Ja, det är ju lite motsägelsefullt 🙂
        Det finns ett irländskt talesätt; “En främling är en vän som man inte träffat än”. Det stämde ju verkligen där!
        Ja, jag tycker också att jag får ut mer av en nära vänskap än flera ytliga.
        Jag brukar också känna igen människor som är lik mig på detta viset. Det brukar kännas som en väldigt stark kärlek och tillhörighet. Mycket, mycket intressant, tycker jag!

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Haha, det där talesättet stämde verkligen in här!

          Jag har hört att väldigt många i Nordamerika har många ytligt bekanta och att nära vänskaper är ännu ovanligare där än i Sverige. När jag pluggade i Kanada, tyckte jag på något sätt att det stämde. Men jag kan naturligtvis inte generalisera för Nordamerika är stort och alla är olika! 🙂

          Svara
  5. morgan

    du vågade flytta till Sverige trots att din mamma varnat dig för att svenskar inte tycker om finnar.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Haha, jag vågade ändå fast jag var lite orolig. Men mamma har svårt för att fatta att Sverige faktiskt har förändrats från den tiden då hon bodde här, vilket var 60- eller 70-talet. På den tiden fick finnarna i Sverige tydligen höra att de var “finnjävlar” och de var inte omtyckta. Men idag har det förändrats!

      Svara
      1. morgan

        precis som finland har förändrats. De finnar i min ålder jag pratat med på internet säger att unga finnar inte har samma bitterhet och hat och mindervärdeskomplex mot svenskar som den äldre generationen har.

        Svara
  6. Pingback: Underbara dagar med Sofia | Paula Tilli

  7. Pingback: Aspergers syndrom och central koherens | Paula Tilli

  8. Pingback: När man blir intensiv i sina vänskapsrelationer | Paula Tilli

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *