Kategorier
Paulas blogg

Mina nyårslöften för 2020

Snälla, hjälp mig att sprida budskapet genom att dela det här inlägget på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl.:

Idag är det nyårsafton, och jag har gjort nya nyårslöften som jag ska göra mitt bästa för att följa under 2020:

1. Minska på kraven

Precis som de allra flesta människor har jag en tendens att ställa alldeles för höga krav på mig själv och ta ut mig för mycket. Men skillnaden mellan mig och andra människor är att jag har Aspergers syndrom och att andra människor därför brukar ifrågasätta starkt varför jag inte gör mer än vad jag gör. Men jag orkar inte göra lika mycket som andra människor!

Jag tog en tjuvstart på nyårslöftet redan för ett par veckor sedan: jag råkade ha sönder ett glas i mitt sovrum, men glassplittren hamnade vid fönstret bredvid soffan där jag aldrig vistas. Jag orkade inte plocka upp glassplittret utan bestämde mig för att låta det ligga där i några veckor fram tills jag har boendestöd nästa gång. Förut skulle jag ha tvingat mig själv att plocka upp glaset direkt, men den här gången bestämde jag mig för att spara på min energi.

2. Sluta sätta gränser för antalet gånger jag får säga nej

När jag var ung och osäker, kunde andra människor exempelvis fråga mig om jag inte skulle följa med dem och spela minigolf. Jag kanske sa nej en gång, men vid nästa tillfälle sa jag ja trots att jag inte tycker om minigolf. Jag är ointresserad av de allra flesta aktiviteter som många andra människor är intresserade av, varför det kändes fel för mig att säga nej till allt: fester, konserter, bio, museibesök, att prova på nya maträtter och restauranger och ja, det mesta!

Idag har jag blivit betydligt bättre på att säga nej men inte helt bra. Sedan jag började föreläsa regelbundet orkar jag inte träffa vänner lika ofta. Människor jag förut träffade flera gånger i månaden träffar jag numera kanske en gång vart tredje år för min energi räcker inte till. Jag är tacksam för att människor vill träffa mig och jag har absolut medkänsla för alla som är ofrivilligt ensamma. Ändå ska jag våga säga nej till en träff även om jag också sagt nej de senaste 5 gångerna. Detta för att jag är rädd för att bli utbränd annars.

3. Försöka säga till direkt om stödet inte skulle fungera

Jag syftar på all typ av stöd jag kan tänkas få av samhället antingen nu eller i framtiden: psykologkontakt på habiliteringen, boendestöd, arbetsanpassningar, särskilt pedagogiskt stöd om jag pluggar och så vidare. Som ni vet sa jag förut inte till när stödet inte fungerade för jag ville inte vara jobbig. Nu ska jag verkligen försöka bättra mig på den punkten!

Grejen är att jag har en tendens att tänka att jag borde vara tacksam över att få stöd överhuvudtaget och att jag därför inte har rätt att klaga. Om stödet fungerar ibland och ibland inte så inbillar jag mig ofta att jag borde tänka på det som fungerar istället för att haka upp mig på det som inte fungerar. Men nu kommer jag försöka sluta med det! Om jag exempelvis inte är helt nöjd med mina framtida boendestödjare, kommer jag säga till direkt.

4. Kräva samma respekt som en gammal person skulle göra

Jag kommer inte att acceptera ett annat bemötande än vad en gammal person skulle acceptera i motsvarande situation. Känner jag att någon ständigt klankar ner på mig trots att personen känner till att jag har en funktionsnedsättning, kommer jag inte vara rädd för att säga upp kontakten. Jag kommer inte skälla ut någon utan berätta lugnt varför jag kommer att ta avstånd från personen. Jag tror på förlåtelse vid enstaka förseelser, men om någon däremot ständigt blir trött på min funktionsnedsättning så är det förmodligen inte menat att vi ska ha kontakt.

Jag syftar alltså på kommentarer i stil med: ”Jag förstår att X blev irriterad på dig för du har så svårt för att förstå instruktioner”, ”jag tappar tålamodet med dig ibland för du har så svårt för att hitta” eller ”Jag förstår inte hur du kan vilja ha boendestöd, det skulle jag aldrig vilja ha.” Ingen skulle nog säga till en gammal person: ”Jag blir trött på dig ibland för att du går så dåligt” eller ”Jag skulle aldrig vilja ha en rullator”. Därför kommer inte jag heller tolerera liknande kommentarer vid upprepade gånger och inte godta bortförklaringar som att personen var trött.

5. Vara förlåtande mot mig själv

Om jag inte klarar av att hålla dessa nyårslöften till 100%, kommer jag inte klandra mig själv. Jag ska försöka mitt bästa, men det realistiska är att jag kommer att bättra mig på dessa punkter istället för att alltid lyckas följa dem i alla situationer. Men jag blir mer och mer självsäker för varje år, vilket är något att glädjas åt. Därför ska jag försöka göra mitt bästa men inte vara arg på mig själv om jag någon gång tillfälligt skulle misslyckas följa löftena.

Gott nytt år

Jag önskar er alla gott nytt år, vi hörs nästa år! Imorgon är det röd dag varför jag kommer att ta ledigt från bloggen då, men jag kommer tillbaka på torsdag!

2 svar på ”Mina nyårslöften för 2020”

Det är en bra lista du har gjort. Jag känner att det finns mycket att reflektera över idag den 31/12 2019. Det har varit ett utvecklande men tufft år och mina löften eller riktlinjer handlar också om att lyssna mer på mig själv och på vad min kropp och huvud försöker säga mig i olika sammanhang. Även detta att stå upp för mig själv när andra tycker att jag överdriver eller, välmenande eller inte, kommenterar att de också upplever att si eller så är jobbigt är något jag vill arbeta mer med. Detta sistnämnda är en riktig utmaning. Mina svårigheter/sårbarheter är så gott som alla sådana som andra kan ’känna igen sig i’ och därför verkar de inte kunna förstå att det finns totalt olika nivåer att ha dem på och där ’min nivå’ ofta skapar stora svårigheter i vardagen. 2020 är hos mig utsett att vara Återhämtningens år.
Gott Nytt År! Vi ses tjugotjugo.

Det låter bra att du ska börja lyssna mer på dig själv! Jag håller med dig om att det är en riktig utmaning att stå upp för sig själv när alla är emot en och menar att de också kan känna igen sig i de svårigheter man har. Själv kämpar jag också med det. Det händer fortfarande ibland att jag ger efter även om jag har blivit mycket bättre på att säga emot. När jag väl fortsätter stå upp för mig själv händer det dock att jag känner mig frustrerad och irriterad över att jag inte blir tagen på allvar. Jag vill sluta bry mig men det är inte lätt!

Gott nytt år, Vanessa!

Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *