Mitt första möte med Ågesta Folkhögskola

Igår berättade jag för er varför jag bestämde mig för att söka till Ågesta Folkhögskola och börja föreläsa om Aspergers syndrom. Det har gått bra för mig att arbeta som Asperger-informatör och jag trivs mycket bra som föreläsare, men allt var mycket nära att gå fel. Och detta på grund av ett dumt missförstånd som uppstod på grund av mitt bokstavliga tankesätt som är vanligt bland oss med Aspergers syndrom.

När jag hade skickat in ansökningsblanketterna till Ågesta Folkhögskola, fick jag hem ett brev där jag kallades till den tre dagar långa Känn-dig-för kursen. Den kursen var obligatorisk och viktig i antagningsprocessen. När jag läste brevet, fick jag fjärilar i magen. Skulle jag klara det? Hoppas vi inte skulle behöva hålla presentationer redan på känn-dig-för kursen, tänkte jag.

När kursen började, besannades min oro. Skolan kändes visserligen mycket hemtrevlig och personalen gullig och förstående, men vi fick en hemläxa redan den första dagen. Dagen efter skulle vi på 5 minuter få presentera oss själva inför de andra deltagarna, och läxan var att förbereda presentationen hemma. Jag frågade läraren om det var viktigt att presentationen skulle vara just 5 minuter och fick till svar att det var viktigt. När vi i framtiden skulle få beställningar på en timmes föreläsningar, var det viktigt att vi skulle hålla tiden, och därför var det viktigt att vi skulle hålla tiden redan från början.

Jag fick kalla kårar i hela kroppen. Menade hon allvar? Var det verkligen så här strikt redan från början? Hur i hela världen skulle jag kunna prata i exakt 5 minuter?! Tänk om jag skulle vara klar på 4 minuter och 53 sekunder, vad skulle säga för att fylla ut de resterande 7 sekunderna? Eller tänk om jag skulle behöva 10 extrasekunder, skulle jag behöva avbryta min presentation mitt i en mening? Det skulle vara jobbigt.

asperger-tid

När jag kom hem, ökade bara min oro. Hela eftermiddagen och kvällen övade jag presentationen framför spegeln och klockan men det blev alltid fel: antingen var jag klar några sekunder för tidigt eller några sekunder försent. Vid läggdags lyckades jag inte somna. Hela natten snurrade jag runt i sängen av oro, och när morgonen kom, hade jag inte sovit en blund. Då insåg jag det hårda faktumet: jag skulle aldrig klara av att jobba som Asperger-informatör. Om jag inte ens lyckades hålla tiden nu i början, hur i hela världen skulle jag lyckas som föreläsare? Jag visste att det inte skulle vara någon idé att återvända till skolan. Jag ringde dit och lämnade in ett meddelande i telefonsvararen där jag förklarade att jag hade ändrat mig och att jag inte skulle passa som föreläsare.

Till min förvåning ringde min mobil efter en halvtimme, och det var läraren som undrade vad problemet var. Jag förklarade för henne att jag inte kunde hålla en presentation på prick 5 minuter. Då fick jag höra att hon hade menat att presentationen skulle vara ungefär 5 minuter och att man inte behövde hålla tiden till sekunden. Det var okej att tala 4 minuter och 50 sekunder eller 5 minuter och 15 sekunder, men däremot var det inte okej att tala en halvtimme när tidsbegränsningen var 5 minuter. Hon förstod om jag inte skulle orka komma till skolan den dagen eftersom jag inte hade sovit någonting, men däremot skulle jag kunna komma till skolan dagen efter och hålla presentationen, föreslog hon.

Jag kunde knappt tro mina öron. Handlade alltså allt bara om ett missförstånd? Det kändes som att en tyngd försvann från mina axlar för nu försvann tidspressen. Så dagen efter kom jag till skolan och körde min presentation. Det roliga var att när jag var klar, visade det sig att jag ändå på något konstigt sätt hade lyckats hålla tiden till sekunden och prata i exakt 5 minuter. Så jag hade oroat mig helt i onödan.

Läraren på informatörslinjen brukar säga att det var tur att hon ringde upp mig den morgonen så att missförståndet kunde bli utrett. Annars hade jag ju inte gått på informatörslinjen, och Ågesta Folkhögskola hade inte kunnat ha mig som föreläsare.

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

8 tankar kring ”Mitt första möte med Ågesta Folkhögskola

  1. Gösta

    Jag kunde inte låta bli att skratta när jag läste det här inlägget. Inte elakt eller nedlåtande, utan helt enkelt bara igenkännande. Jag tyckte det var både roligt och väldigt typiskt.

    Exakt 5 minuter kan väl inte vara något annat än exakt 5 minuter? Eller 300 sekunder, eller 300 000 millisekunder, eller hur man nu vill mäta det. Menar man ungefär 5 minuter så ska man ju säga det, eller hur?

    Men det var ju bra att du ringde, och att hon ringde.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Ja, eller hur? Exakt fem minuter borde enligt min logik inte vara något annat än fem minuter, speciellt när man frågar om det är viktigt att hålla tiden, ammars borde man säga ungefär fem minuter 😀

      Svara
  2. Marina Samuelsen

    Åh vilken tur att det löste sig. Förstår precis hur du kände dig. 5 minuter är fem minuter. Bra att läraren ringde upp dig. Det är lätt att vara otydlig fast man inte menar att vara det.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Ja, eller hur? 😉 5 minuter borde vara 5 minuter och ingenting annat. Egentligen brukar lärarna på Ågesta Folkhögskola vara övertydliga, men just i det här fallet blev det missförstånd.

      Svara
  3. Pingback: När man följer instruktioner till punkt och pricka | Paula Tilli

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *