När man ger efter andras förväntningar

De allra flesta gymnasieungdomar tycker förmodligen att allt är svårt i början när man befinner sig i ett främmande land som utbytesstudent, går i det lokala gymnasiet och bor hos en vilt främmande familj i ett helt år. Men när man har Aspergers syndrom eller autism så kan det bli ännu svårare eftersom många av oss haft svårt att passa in redan i vårt hemland, vilket naturligtvis göra det ännu svårare att anpassa oss till ett helt nytt land med dess sedvänjor. Lägg därtill att andra människor ofta kan ha förväntningar på oss som vi inte kan uppfylla.

Eftersom utbytesorganisationer efter mångårig erfarenhet känner till att de flesta utländska gymnasieutbytesstudenter känner sig vilsna i ett främmande land med dess främmande språk, en främmande skola och en främmande värdfamilj så brukar de ha områdesrepresentanter på plats vars uppgift är att stötta utbytesstudenter. Områdesrepresentanterna känner till att de flesta utbytesstudenter blir en del i gänget betydligt snabbare om de deltar i aktiviteter efter skolan. Speciellt nordamerikanska skolor brukar anordna aktiviteter efter skolan i form av exempelvis konst, olika idrottsgrenar, musik, fotografi och matlagning och när man anmält sig till en sådan aktivitet så brukar man oftast utöva hobbyn ett par timmar varje skoldag efter att skoldagen är över.

Men hur blir det när utbytesstudenten har Aspergers syndrom och därmed helt andra intressen, behov och mål än de flesta andra utbytesstudenter? När jag på 90-talet åkte till Kanada i ett år som utbytesstudent så var mitt mål att uppleva hur familjelivet såg ut i andra länder samt att upptäcka skolmiljön och skollivet i ett annat land. Jag hoppades på att jag skulle kunna få nya insikter och lära mig att se mitt hemland Finland med nya ögon. Gemenskap i form av aktiviteter hade jag däremot aldrig varit intresserad av. Jag hade dessutom alltid hatat konstnärliga aktiviteter i alla dess form och har aldrig varit intresserat av att utöva idrott tillsammans med andra människor. För mig betydde idrott trivsam motion i form av ensamaktiviteter som promenader, joggning, cykling och simning. Det viktiga är att hålla en frisk kropp helt enkelt!

Efter att jag hade anlänt till Kanada så kände jag nästan direkt att jag skulle kunna uppnå de flesta av mina mål. Visserligen trivdes jag inte optimalt hos min värdfamilj men samtidigt lärde jag mig mycket nytt genom att iaktta deras familjeliv och jag upptäckte hur skollivet var i Nordamerika. Därför var jag mycket chockad när jag fick träffa min områdesrepresentant som talade om för mig att hon inte alls var nöjd med hur jag hade anpassat mig i landet: för att få det mesta av sitt utbytesår krävdes det att man skulle anmäla sig till en aktivitetsklubb i sitt gymnasium vilket jag inte hade gjort.

När jag förklarade att jag inte var ett dugg intresserad av de aktiviteter som min skola anordnade och att jag skulle må dåligt av att utöva en aktivitet varje dag som jag inte trivdes med sa hon att det var viktigt för henne att jag skulle slopa alla fördomar och välja en aktivitet bland de som stod till buds. När jag ifrågasatte det och frågade varför det var viktigt att pressa sig själv när jag dittills själv hade varit mycket nöjd med mitt utbytesår sa hon att jag skulle bli ännu nöjdare om jag skulle bli mer integrerad i de kanadensiska ungdomarnas fritid.

I början vägrade jag att lyssna på henne men efter att ha lyssnat på hennes tjat i flera månader så kände jag mig tvingad att ge efter. Jag bläddrade i broschyren som jag hade fått från min high school och funderade på vilken av aktiviteterna jag skulle hata minst. Mina ögon föll på badminton. Det var inte ett dugg roligt med badminton men det var nog det minst onda av alla aktivitetsklubbar som stod till buds. Därför anmälde jag mig till badminton och blev medlem i skolans lag. Områdesrepresentanten var nöjd och hennes reaktion fick mig att bli osäker. Tänk om jag ändå fick ut någonting av badminton trots att jag själv inte förstod det? Tänk om det var viktigt för mitt välbefinnande? Det kändes konstigt för jag kände själv att jag hatade badminton och att det hade försämrat min livskvalitet i Kanada eftersom det bara tog energi men tänk om områdesrepresentanten med sin mångåriga erfarenhet ändå hade rätt?

Efter att jag några år senare fick min Asperger-diagnos så föll alla pusselbitarna på plats. Då förstod jag plötsligt att mina känslor inför badminton och andra aktiviteter i Kanada hade varit helt rätt eftersom jag fungerade annorlunda än normen men att mitt sätt att vara på inte hade varit accepterat. Diagnosen gav mig självinsikt och verktyg för att kunna förklara för andra människor hur jag fungerar. Därför är jag nu 20 år senare blivit mycket bättre på att stå på mig och tacka nej till aktiviteter som får mig att må dåligt, men vägen dit har varit krokig!

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

2 tankar kring ”När man ger efter andras förväntningar

  1. Salalalalallad

    Jag skulle gissa att hon också hade påtryckningar från sin chef eller liknande att det inte ser bra ut i statistiken om elever inte vill osv.
    Det är så synd att folk ofta utgår ifrån att alla vill ha det på samma sätt och inte lyssnar på de som vill något annat.
    Det hade ju inte skadat någon om du inte spelat badminton.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Du kan verkligen ha rätt i det du skriver! Tanken på att hon kanske hade press på sig att behöva visa upp en fin statistik har aldrig fallit mig in men det låter logiskt. Det kanske är bra marknadsföring för både för själva skolan och utbytesorganisationen om så många elever som möjligt deltar i aktiviteter och utbytesstudenterna är integrerade. Men jag håller med om att det inte borde ha skadat om jag inte hade spelat badminton eller varit med i någon av aktivitetsklubbarna. Jag tycker att det viktigaste bör vara om utbytesstudenten själv är nöjd!

      Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *