När man inte vet vad andra förväntar sig

När jag var yngre, var jag mycket mer omedveten om vissa av mina svårigheter. Eftersom det dröjde fram tills jag hade hunnit bli 24 innan jag fick veta att jag hade Aspergers syndrom, visste jag inte innan diagnosen alltid om att jag inte kunde uppfylla andra människors förväntningar och gjorde fel. Visst, jag kände på mig att jag var helt annorlunda än andra människor, men däremot visste jag inte alltid om att jag kunde bli uppfattad på fel sätt.

Jag hann göra många fel innan jag fick min Asperger-diagnos, men å andra sidan var mitt liv lite lättare på den tiden eftersom jag inte grubblade lika mycket vad som var rätt och fel. Men sedan började jag märka att människor ibland tyckte att jag krävde för mycket av dem, inte tackade dem ordentligt när de hjälpte mig eller inte bad om ursäkt. När jag sedan blev medveten om detta och började tacka och be om ursäkt om jag hade gjort något fel, blev andra människor irriterade för de tyckte att jag tackade för mycket och bad om ursäkt alldeles för många gånger. “Men Paula, du behöver inte tacka 10 gånger och se så glad och tacksam ut för ett glas vatten”, fick jag ibland höra.

“Känn dig som hemma”, sa andra människor ibland till mig när jag var hemma hos dem. “Vad skönt att jag kan slappna av”, tänkte jag. Då öppnade jag kökslådorna, torkade inte bort fläckarna om jag hade spillt något och sov fram till 12 på dagen om jag sov över. Självklart hade jag lärt mig från mamma att man inte gör så när man är hemma hos andra, men om värden hade sagt att jag fick känna mig som hemma, trodde jag att alla sociala regler hade slutat gälla och jag fick göra precis som jag gjorde hemma.

När andra människor blev irriterade på mitt beteende, började jag så småningom förstå att “känn dig som hemma” var ett uttryck som människor sa för att vara artiga men att ingen menade det. Därför ändrade jag på mitt beteende helt och hållet, blev överartig och osäker och började fråga värden saker som: Är det okej om jag lägger min väska här? Är det säkert att den inte är i vägen? Vad ska jag göra nu? När vill du att jag ska åka hem? och så vidare. “Men slappna av lite Paula”, fick jag då höra, men hur sa jag kunna slappna av när jag vet att det lätt kan bli fel?

Idag är jag fortfarande mycket osäker på vad som förväntas av mig i olika sammanhang. Vad ska jag säga, hur ska jag säga det och hur mycket ska jag prata? Hur många gånger ska jag tacka och be om ursäkt för att jag ska låta artig men inte tjatig? Vill personen jag umgås med verkligen umgås med mig eller är hen bara artig? Har jag tröttat ut andra människor genom att prata för mycket? Om jag är hemma hos någon annan, hur länge ska jag stanna? Jag kan ju inte gå hem efter en kvart, men om jag stannar där hela dagen finns risken att värden vill att jag går hem men inte vågar säga det.

Idag har jag blivit försiktig när jag är i sociala situationer, och jag låter ofta andra människor ta initiativ till träffar och kontakt om jag känner mig osäker på om personen trivs i mitt sällskap eller inte. Jag vill gärna att de föreslår aktiviteter för att jag ska vara säker på att de inte får tråkigt (men självklart ser jag till att aktiviteterna passar mig också). Jag undviker också att gå hem till människor som jag inte känner väl eftersom jag inte vet hur jag ska bete mig på en okänd plats. Eftersom jag är betydligt försiktigare idag, uppfattas jag inte längre som oartig. Men det som inte syns utåt är att det tar enormt mycket energi av mig att analysera alla sociala situationer.

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

6 tankar kring ”När man inte vet vad andra förväntar sig

  1. Mats

    Under de senaste 25 åren har diagnosen adhd ökat kraftigt. Men runtom i Sverige finns stora skillnader i diagnostik och behandling, visar en ny rapport.

    Statens medicinsk-etiska råd (Smer) presenterar i dag en rapport om etiska aspekter på adhd. En av sakerna som tas upp är att användningen av adhd-läkemedel har stora geografiska skillnaderna.

    Flera experter och politiker, knutna till rådet, ser både över- och underbehandling som problematiskt. http://www.smer.se/nyheter/rapport-fran-smer-adhd-etiska-utmaningar/

    Svara
  2. Gunnar

    Jag tycker också det är väldigt svårt att veta vad folk förväntar sig. Än idag så har jag väldigt svårt för den vanligaste hälsnings frasen.
    “hej x hej y hur är det. Tack bara bra, själv då. Jo tack det är bara bra”
    Det här är mycket svårt än idag, jag är i övre medelåldern. Frågar någon mig hur det är, ja då förklarar jag det och det kan bli lång historia, vill de vrta hela äns liv eller. Men jag försöker varje gång att bara säga att det är bara bra, men det knyter sig varje gång i mig.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag förstår dig! Det är tydligen också en oskriven social regel att frågan “hur mår du?” inte bör ses som en fråga utan en artighetsfras, så länge man inte känner varandra väl. Men för mig har det på något sätt blivit automatiserat att le och svara “tack det är jättebra, hur är det själv?” Eftersom jag alltid svarar på frågan på samma sätt när någon halvbekant ställer frågan till mig och jag vet att det här svaret inte kan bli fel, är det inga problem för mig att alltid göra på samma sätt. Däremot skulle det bli jobbigt för mig om jag alltid skulle behöva ge olika svar. Men jag förstår att andra kan tycka att det känns krystat och jobbigt att få frågan!

      Svara
  3. Tina

    Jag har alltid känt mig som en alien, har aldrig klarat av att passa in och vara som andra. Jag har hatat att vara annorlunda, hatat mig själv för att jag inte var som andra. För mig var det en lättnad att få min diagnos. Det är lättare nu när jag vet varför jag är annorlunda, hatar inte längre att vara annorlunda och hatar inte mig själv. Men hade önskat att jag fått min diagnos tidigare än vid 31 års ålder.

    Jag är också väldigt osäker på vad som förväntas av mig i olika sammanhang. Tar också mycket energi från mig att analysera alla sociala situationer. Jag undviker de flesta sociala situationer och har inga vänner för det är för svårt och ångestfyllt för mig.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      För mig var det också en lättnad att få min diagnos just för att jag fick en förklaring till varför jag alltid hade känt mig annorlunda och framför allt varför jag hade känt att de flesta andra människor betedde sig konstigt hela tiden. Vad bra att du inte hatar dig själv längre! 🙂

      Jag förstår att det är ångestfyllt för dig att ha vänner. Jag kan själv tycka att det är svårt att umgås med nya människor av samma anledning, speciellt om jag känner mig osäker på vad de förväntar sig av mig. Jag tycker att det är riktigt jobbigt att äta hemma hos andra människor, speciellt när de har lagat mat till mig och det finns många människor vid matbordet. En gång när en vän till mig firade sin födelsedag gick jag dit först efter maten för jag tyckte att det lät som en jobbig tanke att äta tillsammans med många andra människor vid samma matbord.

      Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *