När man misstänker att en närstående har Asperger

Jag får ibland frågor om hur man kan ta upp med en vuxen person att man misstänker att denne kan ha Aspergers syndrom eller autism. Oftast handlar det om vuxna barn, syskon, förälder eller partner.

För det första tycker jag att det är viktigt att man tar hänsyn till vilken slags person man har att göra med. Är personen känslig? Om inte, tycker jag att man bara kan fråga rakt ut: “Har du hört talas om Aspergers syndrom?” Om personen svarar ja, kan man fråga om h*n funderat på att h*n skulle kunna ha det. Men denna metod passar bäst på de som inte är speciellt känsliga. Jag är inte känslig när det gäller sådana här saker, och jag skulle bara ha blivit glad om någon hade sagt till mig att jag skulle kunna ha Asperger innan jag fick min diagnos.

Om man däremot har med en känsligare person att göra, är det bra att vara lite försiktigare. Då kan man i första hand fråga sig varför personen skulle behöva en diagnos. Är h*n lycklig med sitt liv? Har h*n ett fungerande arbete? Hur fungerar det i hemmet? Lider personen själv av sitt annorlundaskap? Om allt fungerar och det bara handlar om att personen bara framstår som udda och annorlunda, finns det kanske inte ens något behov att skaffa en diagnos. Några vuxna Aspergare har någon specialtalang de lyckas uttnytja i yrkeslivet, och de har lyckats skaffa sig ett hyfsat liv utan LSS-insatser.

Om personens liv inte fungerar och man har med en känslig person att göra, kan man kanske börja med att ta upp kända personer som kan ha haft Aspergers syndrom samt berätta om de posivita egenskaperna. Samtidigt är det viktigt att man förklarar varför man tror att personen skulle behöva en diagnos. “Om du skulle få en diagnos, skulle du kanske ha lättare för att få sjukersättning/hjälp i hemmet osv”.

Det är viktigt att komma ihåg att Aspergers syndrom inte kan botas och att vi bör bli accepterade som vi är, så länge vi inte stör någon naturligtvis. Ibland får jag mejl från partners till personer som troligen har Aspergers syndrom, och dessa skriver till mig: “om min partner skaffade en Asperger-diagnos, skulle h*n kanske kunna ändra på sig och syssla lite mindre med sina specialintressen/bli mer social och följa med på sociala evenemang”. Men ingen kan ändra på hela sin personlighet för sin partners skull, och en Asperger-diagnos gör inte att personlighetsdragen försvinner, vilket är logiskt. En neurotypiker skulle troligen inte heller vilja ändra på sin personlighet, och på samma sätt vill jag inte bli botad utan jag vill bli accepterad som jag är!

Ni som har Aspergers syndrom, hur hade ni velat bli bemötta innan ni fick era diagnoser? Hade ni velat att någon närstående hade tagit upp sina eventuella misstankar om att ni kanske skulle kunna ha Asperger, och på vilket sätt isåfall?

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

8 tankar kring ”När man misstänker att en närstående har Asperger

  1. Emma Pettersson

    Hmm vet inte riktigt jag har hela livet vetat om att jag varit anorlunda typ när jag var liten så saa vi ofta att jag h4r nån sjukdom vi vet bara inte vad. Och frågqde de varför så sa jag att det berodde på att jag föddes förtidigt, jag föddes med akut kejsarsnit två månader förtidigt pga att min mamma hade havandeskapsförgiftning året var 1987 så det var kritiskt och de stressade ut mig och tvingade lungor och diverse saker att stressutvecklas ets i allefall jag fick min asperger pga att jag föddes förtidigt så i min läkt är det ingen annan som har det och det tycker jag är synd för andra personer har ofta en släkting som då förstår i min släkt är jag helt själv om detta så t5vär paula kan inte svara på frågan ordäntligt men jag tror att jag hade velat veta men dok ta upp det på ett bra sätt.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag har också vetat ända sen jag var liten att jag var annorlunda! Men jag hade ändå varit glad om jag hade fått en tidig diagnos för nu trodde jag bara att jag var dum och annorlunda. Men bättre att få sin diagnos sent än aldrig, så resonerar jag! 😉

      I mitt fall beror nog Aspergers syndrom på generna, men däremot tror jag att en del av mina motoriska svårigheter kan ha att göra med att mamma hade en jobbig graviditet när hon väntade mig, hon var ofta sjuk och det misstänktes att jag hade röda hund. Men eftersom min bror också har Asperger, finns dessa drag i min släkt också.

      Svara
      1. morgan

        jag kände mig inte direkt annorlunda förrän jag var kanske 12-13 år. Jag hade samma intressen som andra barn, det vill säga de tecknade serier som var populära samt av och till sport. Men även vuxna intressen, jag blev intresserad av historia och geografi redan när jag var 9 år, det var mina föräldrars böcker samt skolans utflykter till museum som gjorde mig det. Jag hade oturen att klass 4-6 ha en lärare som var ganska svinig, särskilt efter att jag fått min diagnos (då var jag som ett ufo som måste särbehandlas enligt kärringen), men jag slutade i den klassen när jag var 13, och jag har både före och efter det haft snälla klassföreståndare.

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Tråkigt att du råkade ut för en sån lärare som särbehandlar barn på det sättet bara för att man har en diagnos! 🙁 Tyvärr är du inte den enda som råkat ut för det. Men bra att du haft bra klassföreståndare annars! 🙂

          Svara
  2. Mats

    Ibland får jag mejl från partners till personer som troligen har Aspergers syndrom, och dessa skriver till mig: ”om min partner skaffade en Asperger-diagnos, skulle h*n kanske kunna ändra på sig och syssla lite mindre med sina specialintressen/bli mer social och följa med på sociala evenemang”.

    Får du aldrig mejl från aspergare som behöver hjälp med sin översociala partner som saknar specialintressen?

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Haha, fick tänka lite nu..Men nej, jag kan inte komma på att jag har fått sådana mejl, intressant nog. Däremot har jag fått mejl från Aspergare som tycker att deras föräldrar vill att de ska ändra på sig, men jag kommer inte ihåg att jag skulle fått mejl från Aspergare med översociala partners. Men sådana partners har alltid varit ett jättestort problem för mig, och jag misstänker att jag inte är ensam! 🙂

      Svara
    2. Emma Pettersson

      Haha briliant gillar den kometaren.
      “Får du aldrig mejl från aspergare som behöver hjälp med sin översociala partner som saknar specialintressen?

      Svara
      1. Paula Tilli Inläggsförfattare

        Jag älskar också Mats kommentarer! 😀 Och det sägs att vi Aspergare saknar humor. Den personen som kommit på den myten känner nog inte Mats!

        Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *