När man vill ha koll på läget

Share Button

Vissa av oss med Aspergers syndrom känner att vi vill ha koll på läget. Ibland vill man veta ungefär vad som kommer att hända så att det blir någon slags ordning i huvudet och man slipper plötsliga överraskningar.

När jag var barn och gick i skolan, märkte jag alltid direkt om någon klasskamrat fattades, och då började jag direkt undra varför. Hade klasskamraten försovit sig och skulle komma senare, och vilken tid skulle hen isåfall komma? Skulle hen komma mitt under den första lektionen eller först senare på dagen? Var hen kanske sjuk och skulle komma tillbaka efter några dagar? Eller var hen bortrest och skulle dyka upp i skolan först veckan därpå? Alternativen var många och tankarna började snurra i mitt huvud.

Eftersom sådana här situationer gjorde mig osäker, började jag fråga mina klasskamrater och lärare om klasskamraten i fråga, och jag gav mig inte innan någon berättade för mig varför klasskamraten inte var i skolan. Jag märkte att andra människor ibland blev irriterade på mina frågor, och ibland vägrade de svara för de tyckte att jag behövde lära mig att släppa kontrollen och leva i ovisshet. Därför slutade jag ställa frågor när jag blev äldre, vilket jag fick beröm för. Men det som ingen visste om var att jag inte hade slutat oroa mig och att jag led inuti för att jag inte fick fråga. Jag visade bara inte mina känslor utåt.

Anledningen till att ovissheten gjorde mig orolig var att hela skoldagen blev annorlunda om någon fattades. Om klasskamraten som fattades var en mobbare, ville jag veta när hen skulle komma tillbaka för att få reda på hur länge jag skulle kunna slappna av. Om klasskamraten däremot var en extrasnäll person, hoppades jag att hen skulle komma tillbaka till skolan så fort som möjligt, och när jag fick ett datum och tid så hade jag någonting att se fram emot. Och om klasskamraten hade försovit sig ville jag också veta det för jag blev störd när någon kom till skolan mitt under lektionen, men störningsmomentet blev mindre om jag fick en förvarning.

Share Button

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

18 reaktion på “När man vill ha koll på läget

  1. Mattlo

    Hej! Tack för en intressant och värdefull blogg.
    Jag undrar lite kring hur du tänker att omgivningen kring barn med stort behov av koll på läget bäst möter detta. Det är ju tyvärr sällan möjligt eller lämpligt att exempelvis berätta varför frånvarande klasskamrater är borta och när de kommer tillbaka. Jag är helt för förberedelser och tydlighet i mesta möjliga mån, men undrar alltså ungefär: hur kan vi bäst stötta kontrollbehövande individer omkring oss att hantera den ofrånkomliga ovissheten?

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Hej Mattlo!

      Vad rolig att höra att du gillar bloggen 🙂

      Som svar på din fråga så hade jag önskat att få svar i de situationer det var okej för läraren att berätta. Självklart finns det många situationer då lärarna har tystnadsplikt, men ibland var det så att många visste att klasskamraten i fråga exempelvis hade försovit sig eller var bortrest. Då var det ingen hemlighet, men lärarna och klasskamraterna undanhöll mig informationen för de tyckte att jag var för nyfiken och att jag borde träna på att leva i ovisshet. Det var jobbigt.

      Men ibland finns det ju situationer då det inte är lämpligt för läraren att berätta för sin elev när en viss klasskamrat kommer att komma tillbaka till skolan. I sådana situationer hade det underlättat enormt om läraren hade visat förståelse för mig och förklarat för mig att hon har tystnadsplikt och att hon förstår att jag tycker att det är jobbigt att inte veta. Då hade jag mått lite bättre för då hade jag sluppit känna mig jobbig och konstig med mina frågor.

      Svara
  2. Tina

    Jag vill ha koll på läget för annars blir jag orolig och får ångest. Nu har jag fått en kallelse till en kurator på habiliteringen och jag har ingen koll på vad som kommer hända under mötet. Ska ha med min mamma på mötet för det blir lätt kaos i mitt huvud och jag klarar knappt av att prata med främmande.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad bra att din mamma kan följa med dig till habiliteringen! Jag hoppas att mötet kommer att gå bra. Jag kan också tycka att möten är jobbiga om jag inte vet vad som kommer att hända. Jag kommer att ha ett möte med min LSS-handläggare nästa vecka och jag har lite ångest över det 🙁

      Svara
  3. Johanna Svenningsson

    Usch, vad tråkigt att du inte fick fråga. 🙁 Antagligen trodde de andra att du var en sådan som lade dig i sådant som du inte hade med att göra, att du frågade för att du bara var nyfiken. När man frågar om sådant som man enligt normer och regler inte borde fråga om kan man behöva ha en anledning till att man frågar. Tyvärr är det inte alltid så lätt för barn att veta sådant, och om varken de vuxna eller klasskamraterna vet om att man har ett annat sätt att fungera så kan det bli missförstånd.

    Jag ville alltid ha koll på aktiviteter som jag inte tyckte om. Jag tyckte inte om att bli överraskad med t.ex. utflykter eller flyttade syslöjdslektioner, för sådana aktiviteter var rena skräcken för mig. Därför ville jag få reda på dem i förväg så att jag kunde förbereda mig mentalt för det hemska. Om det var någon riktigt otäck aktivitet vi skulle på så ville jag även hinna göra allt jag tyckte om en sista gång, eftersom de riktigt otäcka aktiviteterna kändes som oöverstigliga berg. Det var därför viktigt att jag i god tid fick reda på dessa aktiviteter så att jag kunde njuta lite extra av den sista ridlektionen innan det hemska, krama min katt en sista gång o.s.v.

    Vad det gäller klasskamraterna så kommer jag ihåg att läraren vi hade i femman och sexan brukade ha olika lappar liggande på katedern. När man behövde hjälp fick man gå fram och ställa sig i en kö vid katedern (Vilket gjorde det lättare för mig att fråga om hjälp eftersom jag slapp räcka upp handen och göra mig sedd.) och ibland var det flera personer före i kön. Då hände det att jag roade mig med att lite diskret läsa vad som stod på de där lapparna, och jag gjorde det faktiskt enbart för att jag var nyfiken.

    En gång stod det på en lapp att en av mina klasskamrater skulle på läkarbesök en viss dag. Det stod även vad läkarbesöket gällde. När den aktuella dagen kom var ju den klasskamraten inte i skolan, men läraren hade uppenbarligen glömt anledningen för hon frågade om någon hade hört någonting från den här personen. Det var det ingen som hade – men jag visste ju var personen befann sig. Detta sa jag dock inte, för dels led jag av ofrivillig tystnad, dels hade jag inte gärna kunnat säga: ”Jag vet! Hen är på läkarbesök för xxx.” 😉 Även om jag kunnat prata hade jag inte velat hänga ut klasskamraten i fråga, och dessutom hade det blivit väldigt pinsamt om läraren hade kommit fram till mig och undrat hur jag visste det. Alla visste ju att jag bara hade en kompis i klassen och att den här personen inte var någon som jag brukade prata med. 😛

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Ja precis, förmodligen trodde mina klasskamrater och lärare att mina frågor hade med nyfikenhet att göra. Och eftersom jag alltid fick höra att jag var för nyfiken, började jag själv tro det till slut. Jag kunde nämligen inte förklara med ord att jag blev orolig när jag inte visste.

      Jag känner verkligen igen mig i det du skrev om att vilja förbereda sig för hemska aktiviteter. Själv ville jag också göra saker jag tyckte om en sista gång, och då kunde jag tänka att jag inte skulle kunna göra det igen innan aktiviteten var avslutad. Jag ryser fortfarande vid tanken på vilken ångest jag hade när vi skulle göra jobbiga aktiviteter i skolan 🙁

      vad roligt att du kom ihåg vad som stod på klasskamratens lapp och att läraren hade glömt bort varför klasskamraten inte var i skolan 😀 Jag förstår verkligen att du inte ville säga högt att du visste var klasskamraten i fråga befann sig, då hade det kunnat uppstå en riktigt pinsam situation 😉

      Svara
  4. Helena

    Du uttrycker fantastiskt bra vad som är själva problemet och den självklara lösningen!
    När min son var liten tog det mig flera år att förstå varför han frågade ”Hur länge skall vi vara här?” Så fort vi kommit innanför dörren hos någon vi skulle besöka. Jag märkte ju att han trivdes och tyckte det var roligt och jag blev till en början också väldigt förvånad för att han oftast grät hejdlöst när vi skulle åka hem. När jag väl förstod kunde jag lugnt svara ” vi ska först leka lite sedan äter vi mat o efter det leker vi igen och därefter åker vi hem.” Det handlade inte om att han inte ville vara där o inte heller om att han tvunget behövde en tidsangivelse för hemfärd. Innan jag förstod detta blev jag väldigt besvärad och hörde värdarna hans fråga uppfattades frågan oftast som oartig eller att han inte trivdes där. När han sedan storgrät vid hemfärd var jag rädd att folk skulle tro att han inte trivdes hemma. Det underlättade när jag förstod hur han ville ha det.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad bra att du förstår din son idag! Sjäv kunde jag också förut fråga hur länge vi skulle vara där när vi skulle hem till andra människor. Precis som din som trivdes jag oftast, men jag ville veta ett ungefärligt klockslag innan så att jag var förberedd. Om jag inte visste när vi skulle hem, kunde jag inte njuta av de roliga stunderna för jag var på helspänn hela tiden och undrade när mina föräldrar plötsligt skulle avbryta det roliga och meddela mig att vi skulle hem.

      Svara
  5. Marre

    Åh vad jag känner igen mig!
    Jag fick veta av min tidigare chef att jag ställde för många frågor. Då svara jag men det är väl bra?!
    Nä svara chefen då det tar för mycket tid!!!!!

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag har också fått höra att jag ställer för många frågor. Jag har ofta fått höra att det bara är att fråga om man undrar något, men jag har upptäckt att människor sällan menar det när de säger så. Eller självklart menar de oftast att man får ställa frågor, men inte om vad som helst eller hur mycket som helst 😉

      Svara
  6. Nathalie

    Oj, jag är precis likadan! Har aldrig riktigt tänkt på varför jag tycker att det är så jobbigt när jag inte vet saker. Jag vet bara att det blir som kolsyra i hela kroppen eller som en vulkan som är redo för ett utbrott. Det liksom kliar i hela kroppen och jag funderar över precis allting, bryter ner varje liten situation i småbitar. Folk säger även åt mig att inte bry mig så mycket och ifrågasätter eller skrattar åt mig. Jag har nog aldrig känt att någon förstår sig på mig och mina tankar riktigt och har också lärt mig att hålla det för mig själv, men fy tusan vad jobbigt det är! Som att jag kommer explodera.

    Jag går i utredning nu för adhd bland annat, men ju mer jag läser dina texter, ju mer känner jag igen mig i din beskrivning av Asperger vilket jag aldrig trodde att jag skulle göra. Jag har tyckt att jag är så långt ifrån den funktionsnedsättningen man kan komma eftersom jag är otroligt högkänslig och läser av alla situationer på en sekund, har inga som helst problem med att anpassa mig (iaf inte utåt sett, på insidan är det jobbigt dock…) men som sagt när jag läser det du skriver så stämmer så jäkla mycket!!

    Kram

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag har också fått höra att jag inte ska bry mig, men det är lättare sagt än gjort. Andra människor kanske tycker att sådana här saker är ovidkommande detaljer, men för mig är det viktiga saker som jag behöver veta. Jag känner verkligen igen mig i att det blir som kolsyra i hela kroppen och man håller på att explodera när man inte får fråga.

      Jag trodde inte heller förut att jag kunde ha Aspergers syndrom, och därför var jag förvånad när jag fick diagnosen. Jag trodde att jag bara hade ADD. Nu efteråt vet jag att jag på den tiden saknade kunskap och hade gått på de typiska myter om asperger.

      Kram tillbaka!

      Svara
  7. Mattlo

    Tack för ditt svar! Ja, bekräftelse/förståelse räcker ju ofta långt.

    Jag tänker att det kan vara komplicerat att svara alltid förutom om det är något som är skyddat av tystnadsplikt – för då blir det så uppenbart när det är något känsligt, och det barnet som är borta på nåt känsligt blir liksom ändå utpekat. Jag tänker att för ett barn som behöver vara borta ibland av anledningar som inte bör spridas till klassen (eller andra sammanhang) så är det bättre om det inte är standard att läraren berättar var barnen är, förutom om det är nåt känsligt.

    Skulle en kompromisslösning kunna vara om det fanns en rutin för vilken information som ges? Typ, när ett barn är borta så får klassen veta när barnet beräknas komma tillbaka tidigast.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag håller med om att barn som är borta av känsliga anledningar riskerar att bli utpekade, och det är självklart inte bra. Jag brydde mig faktiskt inte så mycket om varför barnet var borta utan det som var viktigast för mig att få veta var när barnet i fråga skulle komma tillbaka för det var det som oroade mig mest. Om vår klass hade haft tydliga regler om att läraren aldrig berättar varför ett visst barn är borta utan endast när hen beräknas komma tillbaka hade det varit lättare för mig att acceptera regeln. Så ditt förslag låter som en jättebra lösning!

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *