När ska autism börja respekteras som den funktionsnedsättning den är?

Max har autism och ADHD och mår inte bra av att vara i skolan. Därför är han sedan ett år tillbaka en hemmasittare. När man läser Aftonbladets artikel så är det inte svårt att lista ut varför: Max hade blivit placerad i en klass med 32 elever och miljön hade varit alldeles för ostrukturerad. Max hade till och med rymt från skolan när han fortfarande var där. Att autistiska barn behöver lugn och ro och förutsägbarhet borde vara grundläggande kunskap om funktionstillståndet, men tydligen inte.

Själv vet jag mycket väl vad skolångest innebär. Under min egen skoltid hade jag liksom Max vid flera tillfällen behövt rymma men jag kunde inte. Jag visste nämligen om att jag skulle få skäll och bestraffningar om jag skulle göra det, och därför körde jag istället med en helt annan taktik: jag låtsades vara sjuk. Ibland låtsades jag ha ont i magen, ibland ont i halsen men oftast ont i huvudet. Jag var förmodligen duktig på att se eländig ut för mamma blev orolig och uppmanade mig att lägga mig i sängen. Som fullt frisk var det inte roligt att ligga i sängen en hel dag, men eftersom skolan orsakade så mycket ångest hos mig att jag inte ville leva så var det ett mycket bättre alternativ än att vara i skolan.

Skollagens 1 kap. 4 § slår fast att hänsyn ska tas till barnens olika behov inom skolväsendet vilket enligt mig inte borde ge utrymme för misstolkningar, men ändå har lagen föga betydelse i dagens Sverige. Visst, skolorna anser sig säkert ha gjort tillräckligt om de går med på att låta ett autistiskt barn välja sittplats i klassrummet, men sådana minimala anpassningar räcker inte för elever med autism! Det krävs otroligt mycket mer än så. Skoluppgifterna behöver anpassas, strukturen behöver anpassas, hela skolmiljön behöver anpassas, barnet behöver stöd för planeringen av skoluppgifter, raster och väldigt mycket annat. Och mycket ofta räcker inte ens det utan det krävs att barnet placeras i en specialklass. En klass med endast mycket få elever där allas behov kan tillgodoses i en förutsägbar miljö.

Många rektorer som saknar autismspecifik kunskap tänker förmodligen: “Nu har jag gjort mitt, så nu är det upp till den autistiske eleven att ändra attityd.” Men autism är en funktionsnedsättning precis som vilken annan som helst och har överhuvudtaget ingenting med dålig attityd att göra. Precis som en rullstolsburen elev behöver ett klassrum som är tillgängligt för rullstolar, behöver autistiska elever en tillgänglig miljö. En rullstolsburen elev kan inte vara med fysiskt om klassrummet ligger på femte våningen utan hiss, medan en autistisk elev kan inte vara med psykiskt i en olämplig miljö. När ska autism börja respekteras som den funktionsnedsättning som den är?

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

7 tankar kring ”När ska autism börja respekteras som den funktionsnedsättning den är?

  1. Nathalie

    Det är verkligen hemskt att vi inte kommit längre. Det pratas ändå så mycket om både NPF och psykisk ohälsa men trots det är att det som att folk inte kan ta in hur problematiskt det kan vara och faktiskt ÄR. När jag var ung var det ingen som pratade om det alls, det fanns någon kunskap alls utan de som stack ut (jag bland annat) var besvärliga bortskämda ungar som skulle veta hut. Precis som du blev jag också expert på att bli “sjuk” så jag slapp gå iväg. Det beteendet fortsatte jag med även upp i vuxen ålder de dagar jag kände att mitt psyke var på minus. Jag vågade aldrig säga som det var för det kändes inte “godkänt”. Så sjukt att det ska behöva vara såhär! Blir så ledsen för alla barn och ungdomar som inte får den hjälp och stöd de behöver!

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad tråkigt att du har gjort liknande erfarenheter och att du också tvingades vara låtsassjuk. Jag vet exakt vad du menar med att det inte var “godkänt” att säga som det var. Då fick man antingen utskällningar eller så blev man ignorerad och fick höra att alla kände precis på samma sätt och att man skulle “träna”. Att säga till skulle bara gjort saken värre!

      Det är verkligen konstigt att det fortfarande är så här i dagens Sverige. För förr i tiden var det, precis som du skriver, ingen som pratade om diagnoser men nuförtiden pratas det väldigt mycket om det så kunskapen om autism borde finnas. Men icke 🙁 Eller så är det så att kunskapen finns men viljan att anpassa skolan saknas.

      Svara
  2. Mathias Tillman

    Så länge det finns en så pass stor okunskap om vad autism är tror jag det aldrig kommer få den respekt det förtjänar. Man kan tycka att skolan borde vara mycket bättre på att kunna anpassa utbildningen, men eftersom det är en osynlig diagnos tror jag många kan ha svårt att ta det på allvar – ett fysiskt handikapp är nog mycket lättare att förstå just för att det syns. Jag har själv erfarenhet av att skolan inte är så bra på att hantera psykisk ohälsa heller, och inte tar det på allvar – jag tror att det är av exakt samma anledning.

    Som mycket annat tror jag förändringen måste börja i skolan. Jag vet inte riktigt vad det finns för krav på personal på skolan, men jag kan tycka att det skulle finnas krav på någon slags utbildning om autism och även andra diagnoser – för att de åtminstone ska kunna förstå vad det innebär. Lärare är många gånger redan överarbetade som det är, så man skulle samtidigt behöva hitta något sätt för att underlätta anpassningen av utbildningen osv.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag håller med om att alla osynliga diagnoser och tillstånd verkar vara svåra att förstå sig på. Ibland undrar jag om det verkligen är okunskap det handlar om för det pratas så mycket om autism nuförtiden så det borde inte vara så svårt för skolorna att skaffa sig kunskapen tycker jag. Ibland funderar jag på om skolorna bara vill spara pengar istället och använder en massa argument. Eller så kan det också handla om okunskap i kombination med bristande vilja.

      Det borde verkligen finnas krav på skolpersonal på någon slags utbildning om autism och andra typer av diagnoser ja! Dessutom borde man kontrollera att de skolanställda faktiskt tagit till sig kunskapen också. Jag vet tyvärr av erfarenhet exempelvis 7,5 poängs högskolekurser endast brukar ge mycket ytliga kunskaper och att det dessutom är lätt att få godkänt på kurserna utan att ha förståelse för hur man exempelvis bör bemöta en autistisk person. Många högskolor anlitar dessutom forskare som föreläsare och forskarna tar inte alltid upp ämnet bemötande heller utan fokuserar snarare på diagnoskriterier mm. Och även om kurserna skulle innehålla föreläsningar om bemötande så brukar inte det inte vara obligatoriskt att delta i föreläsningarna så man kan därmed få papper på att man fått godkänt på kursen utan att knappast kunna något om bemötande.

      Svara
    2. Mats

      Så länge det finns en så pass stor okunskap om vad autism är tror jag det aldrig kommer få den respekt det förtjänar. Man kan tycka att skolan borde vara mycket bättre på att kunna anpassa utbildningen, men eftersom det är en osynlig diagnos tror jag många kan ha svårt att ta det på allvar – ett fysiskt handikapp är nog mycket lättare att förstå just för att det syns.

      Lärarna har inte i närheten av den kunskap om autism som krävs för att de ska kunna undervisa elever med autism. En tröst i sammanhanget är att 9 av 10 lärare i alla fall inser att så är fallet:

      Av lärarna som deltagit i kartläggningen ansåg närmare 90 procent att lärarutbildningen inte förberedde dem på att arbeta med elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Även bland specialpedagoger eller speciallärare kände sig en minoritet tillräckligt förberedda. https://lararnastidning.se/larare-brister-i-kunskap-om-adhd-och-autism/

      Det är ett fall framåt att man hösten 2018 (bättre sent än aldrig) införde obligatorisk NPF-kunskap på speciallärar- och specialpedagogutbildningarna.

      Kravet på NPF-kunskap införs på speciallärar- och specialpedagogsutbildningarna från och med hösten 2018, men regeringens ambition är att alla lärare ska utbildas. https://www.svd.se/utbildning-om-adhd-blir-obligatorisk

      Svara
      1. Mats

        Det är just lärarnas bristande NPF-kunskap som är anledningen till att jag tycker att föräldrar till barn med Aspergers syndrom ska överväga att placera sina barn i specialskolor för elever med Aspergers syndrom. Den vanliga skolan klarar helt enkelt inte av att hantera elever med autism.

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Jag håller med, och jag tror att det är många föräldrar som gärna skulle göra det! Men tyvärr har inte alla föräldrar möjlighet till det. Vissa skulle behöva flytta långt för att få ha barnet i en specialskola, vilket skulle innebära problem när det gäller arbete, barnens syskon mm.

          Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *