Ibland får vi med Aspergers syndrom eller autism höra att vi borde lära oss att hantera motgångar samt att vi borde lära oss att leva med att vi inte kan få allt vi vill ha. Att vi måste lära oss att ha lite tålamod helt enkelt.
Men det som många andra människor har missat är att vi aspergare ofta får möta betydligt fler motgångar än många andra människor i samhället. Vi har exempelvis svårt för att hitta läkare och psykologer som har kunskaper om vår diagnos när vi behöver vända oss till vården. Många av oss möter motstånd och kunskap på Arbetsförmedlingen och har därför svårt för att etablera oss på arbetsmarknaden när de har svårt för att erbjuda oss ett jobb som är anpassat efter våra förutsättningar. Vi kanske har blivit utmattade när vi har försökt och försökt och ändå misslyckats.
Vi kan också ha haft svårt för att utbilda oss om universiteten inte erbjudit oss det stöd vi behöver och haft svårt för att hitta mentorer som har kunskap om Aspergers syndrom. Vissa av oss har blivit utförsäkrade från Försäkringskassan och behövt kämpa med att ansöka om försörjningsstöd varje månad. Vi kanske får kämpa otroligt mycket med kommunen för att få boendestöd som vet vad Aspergers syndrom innebär eller att överhuvudtaget få boendestöd i tillräcklig omfattning.
Lägg därtill att många av oss har en otrolig tuff barndom med en skolgång som inte har fungerat. Vi kanske var mobbade och/eller utanför under hela grundskolan och gymnasiet, undervisningsmetoderna passade inte oss alls och vi fick därmed inte chansen att tillgodoräkna oss kunskapen. Grupparbetena och gympalektionerna som vi blev tvingade till skapade oss ångest. Lärarna förstod inte sig på Aspergers syndrom och det stöd och de anpassningar som vi skulle behövt för att få en fungerande skolgång uteblev.
När man har varit med om så många motgångar under livets gång och varken boende, skolgång, studierna, arbete, försörjning och vården har fungerat så är det inte så lätt att hålla en positiv min om vår psykolog eller boendestödjare slutar och vi får en ny som inte fungerar. Stödet vi förlorade kanske var den enda fungerande biten i våra liv och vi känner oss osäkra på hur många år det kommer att dröja tills vi får en ny person som har kunskap om vår diagnos. I det läget kan kan enda liten motgång innebära en katastrof för oss när vi förlorar det sista vi har.
Själv hade jag det riktigt jobbigt i skolan och i början av vuxenlivet. Efter att jag fick diagnosen fick jag kämpa otroligt hårt med att få aktivitetsersättning, psykolog som hade kunskap, en studiesituation och boendestöd som fungerade. Det kändes som att jag inte tolererade några motgångar överhuvudtaget och om boendestödjaren blev sjuk och jag inte fick en ersättare så kastade jag maten som jag hade inhandlat i syfte att laga den tillsammans med boendestödjaren. Jag visste inte vad jag skulle göra med maten och saknade förmågan att fatta ett beslut. Det blev så jobbigt att jag tappade min handlingsförmåga helt och orkade inte tänka på en ny lösning.
Så småningom fick jag komma till habiliteringen och träffade en psykolog som förstod mig. Jag fick tips om hur jag kunde vända min asperger till en styrka och vilka strategier jag kunde använda för att kompensera för mina svårigheter. Jag fick försörjning i form av aktivitetsersättning och senare började jag försörja mig på mina föreläsningar och böcker så jag behövde inte oroa mig för att inte kunna betala hyran mer. Och framför allt slapp jag arbetsplatser vars krav jag inte hade förutsättningar för att klara av. Jag fick nya boendestödjare som alla förstod mig och det började funka bra hemma. Vips så ökade min toleransförmåga mot motgångar! Nu när jag har flera bitar i mitt liv som fungerar bra så gör det inte lika mycket om en bit tillfälligt börjar fungera sämre.
Så nej, det handlar varken om dålig attityd eller oflexibilitet när någon med autism inte klarar motgångar! Vem som helst skulle förmodligen ha svårt för att möta nya motgångar när livet som helhet inte fungerar alls.