Nej, jag tänker inte inta en funktionalistisk människosyn

Det bästa för människan påstås vara att klara så mycket som möjligt själv. Känner personen att hen klarar av att utföra praktiska göromål självständigt anses det bidra till en bättre självbild och därmed till en bättre livskvalitet. Någon som är väldigt beroende av andras hjälp för att klara sin tillvaro anses behöva uppmuntringar i stil med: “Tänk på allt som du faktiskt klarar, du är jätteduktig.”

Genomsnittsmänniskan behöver inte boendestöd

Själv har jag autism men inget behov att sträva efter självständighet. Däremot är det jätteviktigt för mig att jag tillåts säga högt hur otroligt mycket svårigheter jag har i jämförelse med majoritetsbefolkningen. Jag tänker ofta på att jag ligger i ytterkanten av normalfördelningskurvan: det är nämligen rätt så ovanligt att en 41-åring har så här stora svårigheter i att pumpa en cykel. Därför behöver jag boendestöd samtidigt som det är ett faktum att genomsnittsmänniskan inte behöver det.

Är van vid mitt liv

Att jag erkänner mina svårigheter högt, pratar om dem och analyserar dem betyder inte att jag klagar utan jag konstaterar neutralt att det är så här det ligger till. Till skillnad från vad många tror är det inte alls deprimerande för mig att ha omfattande svårigheter i min vardag så länge jag har bra boendestöd vilket är fallet. Självklart skulle det underlätta mitt liv betydligt om mina svårigheter försvann, men jag är van vid att ha det så här och trivs.

Ibland lyckas jag, ibland inte

Dock uppstår det problem när vissa yrkesverksamma lägger sig i och menar att jag borde ha ett helt annat förhållningssätt och sträva efter ett så självständigt liv som möjligt. “Tänk om du skulle klara av att byta glödlampan själv, vore det inte fantastiskt?”, kan biståndsbedömarna säga. Men ibland klarar jag av att byta glödlampor själv och ibland inte, och de gånger jag råkar lyckas byta den själv gör varken till eller från när det gäller min självkänsla. Då konstaterar jag neutralt: “Jaha, idag lyckades jag” eller “Jaha, den här gången lyckades jag inte.”

Smidigare om boendestödjaren byter glödlampan

Faktum är att det är mycket smidigare att boendestödjaren byter glödlampan så att jag slipper anstränga min hjärna och spara min energi till viktigare saker (jag måste ju trots allt hushålla med min energi eftersom autism innebär utmattning och trötthet). Dessutom sparar det så otroligt mycket tid att boendestödjaren byter den: hon gör det så otroligt mycket snabbare än jag! Jag ser ingen anledning till varför jag borde sträva efter att klara av att byta glödlampor till vilket pris som helst och säga “Hej, jag lyckades” istället för att erkänna högt: “Jag har svårt att byta glödlampor.”

Vägrar inta en funktionalistisk människosyn

Jag kan inte låta bli att tycka att det är sorgligt att vissa yrkesverksamma försöker intala mig att mitt liv skulle vara mer värt om jag skulle klara mer än vad jag gör (för det är ju det de hintar mellan raderna även om de inte säger det rakt ut). Och när det finns något jag inte klarar av att göra får jag rådet att förneka mina svårigheter som trots allt är en stor och viktig del av mig. Varför försöka ändra på min syn åt det funktionalistiska hållet när jag anser att jag är en lika bra människa oavsett om jag klarar min vardag själv eller om jag behöver omfattande hjälp?

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

3 tankar kring ”Nej, jag tänker inte inta en funktionalistisk människosyn

  1. Maria

    Ja det behövs helt klart större kunskap hos befolkningen och
    skrämmande nog hos yrkesverksamma. Jobbigt att hela tiden strida för sina svårigheter och att de faktiskt är svårigheter och inte påhittade för att man är lat. Och ses som jobbig, utan istället bli accepterad för den man är och att vara lyhörd och förstående. Så mycket enklare det skulle vara. Om de bara visste hur mycket energi det faktiskt tar, så skulle de nog inte ifrågasätta
    Om jag säger att det är svårt för mig/tar min energi att byta en glödlampa och att det skulle underlätta att boendestödjaren kunde göra det, behöver det ens ifrågasättas då av “tjänsten boendestöd” ? Liksom….hallå!
    Nej, man ska behöva kämpa…..
    Varma hälsningar

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Ja, det allra värsta är att man blir sedd som lat! Vissa biståndsbedömare har nog iofs inte sett mig som lat utan de har mest troligen bara menat väl och trott på allvar att det automatiskt medför en bättre livskvalitet om man känner att man klarar av att utföra saker själv. De tror att det hänger ihop med ens självkänsla! En biståndsbedömare sa till mig en gång att jag inte får vara ledsen för att jag inte klarar av allt och då blev jag förvånad över hennes kommentar för jag vara absolut inte ledsen utan konstaterade bara neutralt att det är ett faktum att jag har omfattande svårigheter!

      Tack och lov har det hänt ytterst sällan att min trötthet har blivit ifrågasatt av boendestödjarna utan det har varit läkare och biståndsbedömare som har varit värst. Men jag vet att många andra har boendestödjare som ifrågasätter allt möjligt. Dessa personer borde inte få jobba som boendestödjare!

      Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *