Nej, man blir inte härdad av ofrivillig social exponering

Inte sällan förväntas vi autister exponera oss för det vi har svårt för med målet att svårigheterna ska bli bättre med tiden. Men själv vägrar jag numera utsätta mig mer än nödvändigt. Det tog mig nämligen 24 år innan jag fick min autismdiagnos och ytterligare 5-6 år innan jag accepterade att min autism är en medfödd funktionsvariation som gör att jag alltid kommer att ha vissa svårigheter. Någonstans i 30-årsåldern fick jag den viktiga insikten att det enda sättet för mig att uppnå lycka är att bejaka min autism istället för att motarbeta den.

Lät bli att klaga till slut

“Det sociala kommer att gå bättre med övning”, har jag ibland fått höra. Men jag blev utsatt för ofrivillig social träning i förskolan, hela grundskolan och gymnasiet! Och visst, jag kan inte förneka att jag lärde mig att vistas i grupper och delta i grupplekar rent fysiskt. Men även om jag var där fysiskt (jag var ju illa tvungen), var jag psykiskt inte med alls. Jag led, blev utmattad och mådde dåligt. Det enda jag lärde mig av denna ofrivilliga sociala träning var att tiga och låta bli att säga till när jag mådde dåligt.

Det sociala ska vara roligt

Är det verkligen meningen att det sociala ska vara jobbigt från början till slut och att när man väl redan har tränat i 20 år så ska man träna och utsätta sig ännu mer? Knappast. Grejen med det sociala är ju att det knappt ska ta negativ energi alls utan vara roligt och givande. Visst, det kan säkert ta lite energi om man är blyg, men om man känner att det sociala ger mer än vad det tar och att man trivs i sociala tillställningar så kan det säkert vara värt att utsätta sig ändå. Men det är inte värt det om man har autism och känner att det sociala får en att må dåligt!

Vi kan vända på det

Vi skulle också kunna vända på det. Ett exempel jag älskar att använda är den nuvarande situationen med Covid-19. Tänk om jag skulle säga till andra människor: “Jaha så du har svårt att sitta hemma i karantän under Covid-19 och går ändå ut för nöjes skull trots att du utsätter riskgrupperna för smitta. Isåfall har du inte tränat tillräckligt mycket på att vara ensam” eller: “Mår du psykiskt dåligt av isoleringen p.g.a. Covid-19? Om man tränar och exponerar sig för ensamhet och isolering tillräckligt länge kommer det bli lättare för dig och till slut kommer du gilla att nästan aldrig träffa folk.” Ett logiskt resonemang? Knappast!

Blir värre med tiden

Grejen är att vi människor har olika personligheter. Jag är en ensamvarg till naturen och mår inte dåligt av isolering och ensamhet utan helt tvärtom. Jag mår bara bra av att arbeta på distans och mådde också bra när jag levde på aktivitetsersättning i flera år utan daglig sysselsättning. Däremot mår jag dåligt av ofrivillig social exponering, precis som många andra människor mår dåligt av ofrivillig isolering p.g.a. Covid-19. Och känslan går inte att träna bort med exponering utan tvärtom: ju längre tid man exponerar sig desto sämre mår man.

En mycket kränkande kommentar

Visst, jag kan exponera mig för det jag har svårt för någon enstaka gång om jag absolut måste, precis på samma sätt som någon som tvingas avstå från att träffa människor under Covid-19 säkert också kan leva i ofrivillig isolering under en ytterst begränsad tid om det absolut är nödvändigt. Men precis på samma sätt som de flesta knappast vill höra: “Isolering är bara bra för dig i längden för det är bra att exponera sig för det man har svårt för” är det kränkande för mig att få höra: “Det är bra för dig i längden att exponera dig socialt för då kommer du bli härdad.”

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

14 tankar kring ”Nej, man blir inte härdad av ofrivillig social exponering

  1. kritan

    Det behövs någon form av massiv utbildningsinsats i samhället på detta tema! Tack för ett viktigt inlägg!

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Ja precis som Kritan skriver befinner även vi som fick den gamla diagnosen Aspergers syndrom oss inom autismspektrat och därför är vi autister lika mycket som vi är aspergare. Aspergers syndrom försvann från diagnosmanualen 2013 och idag är det autism som gäller! Numera vet man att Aspergers syndrom och autism utan intellektuell funktionsnedsättning är samma sak.

      Dock använder jag båda begreppen för jag vill hålla mig borta från diagnosdebatten. Har skrivit ett blogginlägg om det tidigare här:

      https://blogg.aspiration.nu/darfor-lagger-jag-inte-fokus-pa-diagnosmanualerna/

      Svara
      1. Linus

        Då kan man kalla sig både Aspergare och autist då.
        Ett autismspektrumtillstånd.
        Jag skrev Paula Tegnell när jag skulle in på din blogg idag men ditt efternamn är ju Tilli 🙂
        Ursäkta mig Anders Tegnell på folkhälsomyndigheten.
        🙂

        Svara
          1. Linus

            Jag är båda också då, aspergare och autist, autist är enklare att säga också.

            Det har varit mycket med Herr Tegnell i ett kör därför har jag fått han på hjärnan, men det ska bli skönt när det kommer ett vaccin för covid 19 och man slipper se han så mycket i framtiden.

            Svara
  2. Malin

    Hej!

    Sonen på 7 år har just börjat 1 klass. Han har ingen diagnos ännu men de ska göra en utredning när skolpsykologen får komma in på skolan igen (pga Covid-19)
    Jag har själv läst på en del och anser att han förmodligen kommer få diagnosen “Aspergers” eller inom Autismspektrat.
    Nu har de börjat men idrott två gånger i veckan och han hatar det. Hanhade blivit ledsen när de skulle göra svansjaga och några hade skrattat åt honom då. Han hatar allt som har med tävling eller tidtagning att göra….

    Jag vet inte om det är bra att han får försöka göra samma saker som alla andra eller om jag ska försöka prata med idrottsläraren om han kan få göra något annat?
    Jag vill ju att han ska tycka det är roligt inte som du beskriver gå med en klump i magen.
    Annars gillar han skolan enligt vad jag kan se,

    Har du något tips?

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Hej Malin!

      Jag tycker absolut att du ska prata med idrottsläraren och fråga om din son skulle kunna göra något annat istället. Det sägs att alla människor mår bra av utmaningar, men grejen är att utmaningarna ska vara på lagom nivå och definitivt inte ska ge ångest och trauman. Om han hatar idrott och mår dåligt av det skulle jag aldrig tvinga honom. Själv blev jag tvingad i skolan och mådde väldigt dåligt av det!

      Mitt tips är alltså att låta honom motionera på något annat sätt men låta honom skippa tävlingar och andra aktiviteter han mår dåligt av. Men självklart är det viktigt att kolla upp först varför han hatar tävlingar. Om det istället handlar om att någon hade skrattat åt honom så får läraren prata med klassen istället och förbjuda all form av mobbing.

      Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *