Nej, man går inte bara hemma med aktivitetsersättning

När jag förut levde på aktivitetsersättning i flera år, tyckte många att jag bara “gick” hemma. Därför var det många som tyckte att det borde gå att byta psykolog- och boendestödtider med mig på kort varsel eller att be mig om hjälp med barnpassning och annat. Jag hade ju i omgivningens ögon ändå inget viktigt för mig när jag varken studerade eller arbetade.

Men det som många missar är att man inte blir beviljad aktivitets- och sjukersättning för ingenting. Jag har Aspergers syndrom, ADD och hade dessutom blivit utbränd, vilket inte var att leka med. Speciellt i början hade jag väldigt lite energi och sov 12 timmar på nätterna i flera år. Inte sällan ansåg sjukvården att de kunde erbjuda mig tider klockan 8 på morgonen eftersom andra människor arbetade vid den tiden och jag var hemma. Men jag var ändå precis lika oflexibel med tiderna som någon som arbetade heltid, vilket inte var lätt för andra människor att förstå.

Anledningen till att vilka tider som helst inte fungerade för mig var att jag hade behövt lägga mig klockan 18 kvällen innan för att orka gå upp i tid för att hinna till mottagningen klockan 8. Det var omöjligt för mig att somna så tidigt när jag inte var van, och jag hade behövt börja lägga om min dygnsrytm ett par veckor innan för att det skulle fungera. Och min nya dygnsrytm skulle ha behövt matcha med mitt boendestöd och annat. Dessutom har jag ju boendestödet två gånger i veckan plus andra saker, och jag behövde vila mellan varven. Och nej, det är ingen vanlig trötthet jag pratar om utan om total utmattning!

Andra människor trodde dessutom att jag skulle må bra av utmaningar i vardagen om jag skulle hjälpa till med barnpassning och annat, men min vardag var full av utmaningar som den var! Bara att boka tvättid eller att gå och handla var en utmaning för mig. Innan jag började föreläsa tackade jag nej till biståndsbedömarens erbjudande om daglig verksamhet eftersom jag aldrig hade orkat med en daglig sysselsättning. När jag inte ens hade orkat med kravlös daglig verksamhet, fanns det ingen chans att jag skulle ha orkat hjälpa andra människor med diverse ärenden.

När man inte klarar av att arbeta och lever på aktivitets- eller sjukersättning, behöver man färre utmaningar i sin vardag, inte fler! Även om personen i dina ögon ser välfungerande ut så finns det alltid en bakomliggande anledning till att Försäkringskassan har beviljat personen sjukpension. Att vara hemma med aktivitets- eller sjukersättning är inte samma som att ha semester!

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

5 tankar kring ”Nej, man går inte bara hemma med aktivitetsersättning

  1. Nathalie

    Jag önskar att alla kunde förstå vilken kamp det kan vara att “bara gå hemma”. Tyvärr är jag rätt lättpåverkad och tar åt mig av vad omgivningen tycker och tänker vilket leder till att jag känner mig “lat” som inte orkar med någonting. Jag slåss alltid med tankar som borde och ska och tycker lätt att jag är värdelös som inte ens klarar av vardagliga sysslor som andra gör utan att ens tänka. Har du känt så och har du i så fall blivit av med de tankarna? Kram

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag förstår vad du menar och jag kände också så förut. Jag fick höra att det var jättelyxigt att min boendestödjare städade mitt hem när jag inte ens behövde arbeta för mitt uppehälle. Jag fick i andras ögon gratis pengar och städning! Jag blev av med de tankarna genom att prata med en psykolog på habiliteringen som förklarade för mig att vi aspergare behöver lägga energi på saker som andra människor gör automatiskt. Det tog tid för mig att lära min hjärna att tänka att jag inte var lat och att det inte var normalt att känna sig så trött som jag. Dessutom hjälpte det mig att gå aspergerinformatörsutbildningen på Ågesta Folkhögskola. I början tyckte jag att det var jobbigt att börja föreläsa när åhörarna ifrågasatte att mina boendestödjare gjorde så mycket för mig men jag blev bättre med tiden på att hantera alla ifrågasättanden.

      Vad tråkigt att du känner dig värdelös! Jag hoppas att du också inser med tiden att du förmodligen kämpar mycket mer med din vardag än de människor som gör mer än du. Att det inte är antalet saker man gör på en vanlig dag som räknas utan energiåtgången! Kram

      Svara
    2. Mathias Tillman

      Hej Nathalie, jag vet precis hur det är att känna sig helt värdelös för att man inte klarar av saker som andra tycker är helt självklara. Jag känner inte riktigt så längre, och jag kan tyvärr inte säga vad det är som har förändrats, men jag tror att det framförallt började när jag insåg att det finns andra som fungerar på ungefär samma sätt som jag. Det är fortfarande svårt att styra tankarna, och det kommer det nog alltid vara. Men jag brukar försöka tänka på att det finns andra som jag, och att jag egentligen inte är så konstig.

      Om du tycker att det är ett jätte stort problem borde du kanske kontakta psykiatrin om du inte redan gjort det. Jag har gått hos psykiatriker i många år, visserligen innan jag kom på att jag var aspergare, men jag känner att jag lärt mig mycket om mig själv, och jag har även fått en del verktyg för att kunna hantera mina tankar.

      Svara
      1. Linda

        Menar du psykolog? Det är ju hos såna man får samtalsstöd. Psykiatriker (läkare) brukar det vara svårt att ens få tid hos. Jag träffar en en gång per år. I och för sig är det svårt att få träffa psykolog också, senast jag fick göra det var 2015.

        Svara
        1. Mathias Tillman

          Jag har själv gått hos psykiatriker eftersom jag samtidigt behövde medicinering, men psykolog är bra om man bara behöver samtalsterapi. Jag har inte haft några problem att få en tid, men det beror nog på var man bor, tyvärr.

          Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *