Om mitt sociala behov

Varje gång jag har gjort tidningsintervjuer den senaste tiden har journalisterna frågat mig om hur det sociala behovet ser ut hos personer med Aspergers syndrom eller autism och hur pass stort socialt behov jag har. När jag har svarat att jag trivs ensam och att jag inte har något stort socialt behov, har jag ibland blivit missförstådd och mitt svar har tolkats som att jag aldrig träffar andra människor, att jag är oförmögen att knyta vänskapsrelationer och att jag inte bryr mig om andra människor överhuvudtaget.

Jag har i ett tidigare blogginlägg jämfört mitt sociala behov med att äta jordgubbsglass. Jag tycker om jordgubbglass, men å andra sidan mår jag inte psykiskt dåligt om jag inte får äta jordgubbsglass på länge. På samma sätt älskar jag att umgås med andra människor under förutsättningen att jag känner gemenskap med de personerna jag umgås med, men å andra sidan mår jag inte psykiskt dåligt om jag är ensam längre perioder. När jag förut gick hemma på dagarna med aktivitetsersättning i flera års tid, undrade andra människor om jag inte kände att mitt liv saknade mening och om jag inte borde söka till daglig verksamhet för att få sociala kontakter. Men jag älskade att vara ensam hemma och hade aldrig någonsin tråkigt!

När jag var yngre, kände jag mig däremot tvungen att skaffa vänner mot min vilja och umgås med människor jag inte ville umgås med. Jag hade nämligen märkt att det var viktigt för mamma att jag inte skulle vara ensam, men den tiden är som tur är sedan länge förbi. Nuförtiden umgås jag med människor om jag vill det och när jag vill det. Om jag inte skulle känna människor jag vill umgås med, skulle jag kunna vara ensam hemma och inte träffa människor och ändå må bra. Samtidigt kan jag umgås med andra människor mycket om jag har tillräckligt roligt med dem, jag tycker om dem och jag är pigg.

När jag väl träffar personer som jag tycker om och som personkemin klickar med, tycker jag om att vara i deras sällskap och jag vill verkligen umgås med dessa personer. Men jag umgås inte med människor för att jag skulle känna mig tom när jag är ensam, utan jag umgås med människor bara för att jag trivs just i deras sällskap. När jag förut gifte mig med min exman, gifte jag mig för att jag ville gifta mig med just honom, och inte för att det skulle ha varit min livsdröm att gifta sig med någon i allmänhet. Tvärtom hade jag tänkt att det skulle vara möjligt att jag aldrig skulle träffa någon jag tyckte om och att jag isåfall skulle kunna leva som singel och att det skulle vara okej. Men jag råkade träffa honom, och därför ville jag vara med just honom.

Många människor jag känner verkar tycka att sociala relationer är deras källa till ett lyckligt liv. Om de inte har en partner eller inte känner människor som de trivs med att umgås med, lägger de i mina ögon extremt mycket tid och energi på att försöka ändra på situationen eftersom de mår dåligt annars, precis på samma sätt som jag förut la mycket energi på att hitta en lägenhet som låg bredvid en skog där det fanns tillräckligt mycket blåbär. Om de är helt ensamma och utanför, kan de flesta andra människor aldrig vara lyckliga, precis på samma sätt som jag inte kan vara lycklig om jag inte bor nära en stor skog med mycket blåbär.

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

6 tankar kring ”Om mitt sociala behov

  1. Johanna Svenningsson

    Vad bra att du inte längre tvingar dig själv att umgås med människor som du egentligen inte vill umgås med!

    Själv tycker jag att “lagom är bäst” både vad det gäller ensamtid och socialt umgänge. Jag har ett stort behov av ensamtid, men också ett stort behov av vänner. Det får dock inte bli för mycket av någotdera. Om jag är ensam för mycket så mår jag dåligt, men om jag umgås för mycket med andra så mår jag också dåligt. Jag skulle inte klara av att vara ensam jämt, men jag skulle må lika dåligt av att umgås med människor som jag inte trivs tillsammans med. Om jag inte hade några vänner så skulle jag kämpa väldigt mycket för att ändra på det, men samtidigt hade jag inte mått bättre av att umgås med vem som helst, utan det måste verkligen vara rätt personer.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag tycker också att det är viktigt att umgås med rätt personer! Jag har märkt att jag tycker att majoriteten av människor är ganska ointressanta att umgås med, men det är inget problem för mig längre för jag umgås helt enkelt inte med någon om jag känner att jag skulle ha roligare om jag var ensam. Jag brukar märka rätt så fort om personkemin stämmer eller inte, och om personkemin stämmer från början brukar jag ha roligt med personen även i fortsättningen.

      Jag skulle egentligen inte vilja bosätta mig på en öde ö och aldrig se andra människor igen, så jag har nog något slags socialt behov trots allt 🙂 Däremot skulle jag absolut kunna vara ensam hemma i 1-2 års tid eller bo på en öde ö utan att träffa någon människa alls under tiden och inte ha tråkigt!

      Svara
  2. Johan

    Jag är nästan tvärt om, jag mår fruktansvärt dåligt om jag är ensam mer än någon dag samtidigt som mina sociala svårigheter gör att det är få människor jag trivs med. En väldigt olycklig kombination 🙁

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad tråkigt att du har ett stort socialt behov samtidigt som du har svårt att hitta människor du trivs med! 🙁 Jag har också svårt att hitta människor jag trivs med för jag tycker oftast inte om att göra samma aktiviteter som de flesta andra tycker om som exempelvis att se på film, gå på konsert, laga mat tillsammans, bowla eller spela biljard. Därför kan det bli en krock för många andra människor tycker att sådana här saker är viktiga sociala aktiviteter. Jag hoppas att du i framtiden kommer att träffa människor att umgås med, kanske bland folk som också asperger!

      Svara
  3. Tina

    Jag har inget stort socialt behov, hade vänner när jag var yngre men har alltid trivts ensam. Isolera mig helst i mitt och min sambos hus i skogen och umgås bara med våra djur. De enda jag känner mig avslappnad med och trivs att umgås med är min sambo, djuren, min mamma och min syster. Jag har alltid drömt om att finna nån att dela livet med. Men innan jag träffade min sambo så klarade jag inte av att släppa nån inpå livet och kände att jag inte skulle så ut med att vara sambo.
    Men vår personkemi klickar och han ger mig den egentid jag behöver så det funkar bra att vara sambo.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad bra att du har hittat den rätte! 🙂 Jag tror att många aspergare upplever att det är svårt att träffa rätt person, och jag har också haft svårare än mina neurotypiska vänner att träffa någon. Jag tyckte att det innebar mycket krav att vara gift även om min exman var snäll, men vi passade nog inte ihop i längden. När jag sen efter skilsmässan hade ett förhållande med en kille som också hade asperger i några års tid så fick jag mer egentid för vi hade båda behov av det, så den delen var mindre kravfylld på något sätt. Jag tror att det är viktigt att få vara sig själv i ett förhållande, då funkar det säkert att vara sambo! Vad bra att allt klickar med er och att du får den egentid du behöver! 🙂

      Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *