Om svårigheter att ge kritik vid Aspergers syndrom

I gårdagens blogginlägg beskrev jag hur vissa av oss med Aspergers syndrom eller autism kan ta välmenad kritik väldigt hårt. Men det är inte bara att ta kritik som är svårt. Vissa aspergare som har jag pratat med upplever nämligen också att det är exakt lika svårt att ge kritik.

I mitt fall handlar svårigheten delvis om att jag har svårt för att bedöma hur hårt min kritik kommer att tas av motparten. Precis som jag berättade i gårdagens blogginlägg så kunde jag som barn bli helt förstörd om en förälder sade till mig med en vänlig röst: ”Du borde inte ha gjort detta, Paula” för jag kunde inte tolka situationens allvar och fick för mig att jag hade gjort något oförlåtligt, nästintill kriminellt och att jag kanske hade förstört personens liv för flera år framåt. Det var mycket svårt för mig att skilja på en välmenande kommentar och en riktig utskällning.

På grund av min oförmåga att bedöma andra människors avsikter har jag mycket svårt för att bedöma hur hårt andra människor kan tänkas ta konstruktiv kritik. Tänk om jag säger till en person ”du borde inte ha gjort det här” eller ”jag blev lite ledsen när du gjorde si eller så” och personen kommer att bli helt förstörd och kommer att grubbla på händelsen i flera år framåt? Och då kommer jag också börja grubbla och ha väldigt svårt för att släppa händelsen.

Andra människor säger ibland till mig att jag måste säga till om jag stör mig på någonting men det är inte alltid så lätt för mig när jag oroar mig extremt mycket för att göra någon annan ledsen. Om jag inte stör mig så jättemycket på det personen gör är det ofta enklare för mig att hålla tyst än att säga till. Tänk om jag märker att personen blir väldigt ledsen om jag säger med en vänlig röst: ”Du borde ha gjort så här istället”, då kommer jag själv börja grubbla i minst 10 år framåt att jag gjorde personen så ledsen.

När jag tog upp problemet med min psykolog, förklarade hon att förmågan att ge och ta kritik ingår i färdigheterna i ömsesidigt socialt samspel vilket personer med Aspergers syndrom har svårt för. Diagnoskriterien “svårigheter i social interaktion” behöver inte alls handla om att man är tyst och inåtvänd utan det kan lika väl handla om andra färdigheter som ingår i det sociala samspelet människor emellan!

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

10 reaktion på “Om svårigheter att ge kritik vid Aspergers syndrom

  1. Nathalie

    Väldigt hög igenkänning! Jag kan inte ta kritik alls utan mår jättedåligt av att veta att jag har gjort något fel och att någon annan dessutom noterat det. Hemskt! Det kan sitta kvar hur länge som helst hos mig, oftast kan jag inte släppa det alls.

    Svara
    1. Paula Tilli

      Vad jobbigt det låter! Men det verkar som att många med Aspergers syndrom verkar ha svårt för att antingen ta eller ge kritik eller både och så du är inte ensam!

      Svara
  2. Essa

    Alltså, klockrent 🙂 känner igen mig så mycket. Fick en del kritik av viktiga personer förra året som jag fortfarande grubblar på. Jag är ju en SÅ hemsk människa som betedde mig så där. Kan inte sluta tänka på hur hemsk jag är. Jag tänkte i höstas att nu är det väl dags att gå vidare. Men vadå, inte ens idag har det gått ett år än! När du pratar om tio års tid känner jag mig lite mindre galen. Det har ju bara gått tio MÅNADER sen händelsen nu 😉

    Svara
    1. Paula Tilli

      Vad jobbigt 🙁 Nej men precis så som du beskriver kan det vara! Och därför kan det vara svårt att både ge och ta kritik. Jag hoppas dock att dina grubblerier kommer att lätta med tiden!

      Svara
      1. Essa

        Tack! 🙂 det är klart bättre än i somras men det tar sån himla tid för mig att gå vidare.. folk börjar tröttna på mig. Men jag tjatar mindre och mindre ju tiden går 😉

        Svara
  3. Åsa

    En variant till: Väljer att inget säga när jag blir irriterad eller sårad och anser att någon gjort fel mot mig, för det är ju lättare att hålla tyst än riskera ställa till det värre. Ofta mattas känslorna av och jag lyckas förtränga oförrätten. Men ibland går inte det! Jag fortsätter jag vara arg och tycker det är hemskt orättvist. Så blir jag även arg på mig själv för att jag inte talade klarspråk genast. Då är det för sent, man kan ju (oftast inte) ta upp och börja nysta i nåt som hände för länge sen. Eländes grubblande.

    Svara
    1. Paula Tilli

      Vad jobbigt 🙁 Och jag känner igen mig. Ibland tycker jag att det är svårt att bedöma när det anses vara “okej” att bli arg utan att man ses som oflexibel. Jag har ibland blivit arg på grannar i tvättstugan och visat det när de snott mina tvättider mm. Och då har jag grubblat efteråt och funderat på om jag överreagerat och nästa gång vågar jag kanske inte säga någonting. Jag har faktiskt låtit andra behandla mig illa förut för att jag inte sagt något. Så jag förstår vad du menar!

      Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *