Jo, vi autister har visst fog för vår oro

Många barn med Aspergers syndrom och autism och deras föräldrar är oroliga när barnet ska börja i skolan, när det är dags för högstadiet och gymnasiet och barnen ska kliva in i vuxenlivet. Det uppstår ofta en känsla av oro när det är dags för en ny epok för man vet aldrig vad som väntar. Ibland kan det visa sig efteråt allt mot förmodan går bra. Man kan ju ha fördelen att bo i en resursstark kommun som satsar på LSS-insatser. Barnets skola kan dessutom vara en mycket bra resursskola eller så har skolan en god ekonomi och därför bistår med professionell elevassistans. Som vuxen kan barnet sedan ha turen att få en arbetsförmedlare som har ett eget autistiskt barn och som förstår därför precis vad autism handlar om. Då kanske man inte behöver möta speciellt många hinder och man oroar sig helt i onödan.

Dock vet vi alla att ovanstående scenario är ovanligt. Det är ju snarare en regel än undantag att vi autister stöter på begränsningar, hinder och svårigheter på grund av intolerans, kommunernas lagtrots, okunskap hos yrkesverksamma samt svårigheter att hitta arbete och därmed livslång fattigdom. Med detta sagt kan vissa av oss autister ha tur med vissa saker. Ibland kan det hända att skolan går bra för oss tack vare förstående lärare och klasskamrater men att det går sämre för oss i vuxenlivet, och ibland kan det vara tvärtom: skolan kan gå mycket dåligt för oss men vuxenlivet går betydligt bättre eftersom vi äntligen har möjlighet att leva efter våra förutsättningar och slipper skolan. Så har det varit för mig. I och med att jag är vuxen och inte längre tvingas till skolan mår jag numera enormt bra!

När vi oroar oss inför en ny epok i livet och allt visar sig gå bra i alla fall, kan vår omgivning ibland tro att vi är överdrivet oroliga och underskattar vår förmåga. Så var det för mig när jag skulle börja på Ågesta Folkhögskola och läsa till aspergerinformatör: jag var orolig innan utbildningen men klarade den och blev föreläsare. Därför trodde många att min oro hade varit obefogad. Men det var den inte alls! Hur hade jag kunnat veta i förväg om Ågesta Folkhögskola skulle ha autismspecifik kunskap eller inte? Hur hade jag kunnat veta att de skulle godkänna att jag stannade hemma de dagar jag var trött och inte dök upp i skolan på några månader i slutet av utbildningen? Hur hade jag kunnat veta att de skulle vara så förstående att de inte skulle tvinga mig att vara med på organiserade grupplekar, friluftsdagar och annat som skapade mig ångest och att de enbart skulle fokusera på mina styrkor? Hur hade jag kunnat veta att det var helt okej där att ha Aspergers syndrom och bete sig aspigt?

Sanningen var att det endast var tack vare Ågesta Folkhögskolas ovanligt toleranta inställning och villighet att göra relevanta anpassningar och att se utanför lådan som jag klarade utbildningen. Hade de däremot haft inställningen att jag måste träna på de färdigheter jag har svårt för, hade jag inte haft en chans i världen att klara utbildningen! Det är rätt så ovanligt med äkta autismspecifik kunskap, och därför är det alltid ett lotteri om en ny arbetsplats eller utbildning är aspergeranpassad eller inte. Vi autister har ingen chans att klara en utbildning utan relevanta anpassningar, precis på samma sätt som en rullstolsburen person inte skulle klara av att tillträda en otillgänglig byggnad utan hiss. Så även om jag klarade utbildningen på Ågesta har jag visst fog för att oroa mig inför framtiden. Hur ska jag veta om nästa ställe är lika aspergeranpassat som Ågesta Folkhögskola var?

Nu har min semester börjat

Sådär, nu har min semester börjat! Igår blev min allra första semesterdag. Precis som jag berättade för er förut har jag rätt att ta ut 25 semesterdagar under sommaren. Däremot kommer jag inte ta ut dessa semesterdagar sammanhängande utan endast 4 semesterdagar per vecka. Detta eftersom det inte är bra om jag inte svarar på några bloggkommentarer eller föreläsningsförfrågningar på hela fem veckor. Därför har jag kommit överens med Misa Kompetens om att jag ska arbeta som vanligt en dag i veckan under hela sommaren och därför även skriva och posta ett blogginlägg i veckan under hela semestern på den dag jag har som arbetsdag.

Utöver det får jag ju naturligtvis blogga så mycket jag vill även under mina semesterdagar även om ingen på Misa Kompetens förväntar sig det. Under helgerna och semesterdagarna behöver jag ju inte blogga eftersom det är då jag är ledig och har fritid. Men som ni vet har jag ju bloggat även på helgerna under hela 2019 även om jag inte fått betalt för det, så det har därmed skett totalt frivilligt. Det är mycket troligt att jag kommer att blogga flera gånger i veckan på min fritid även under sommaren eftersom jag tycker att det är roligt att sprida information om Aspergers syndrom och autism. Bloggandet har dessutom utvecklats till någon slags rutin för mig. Jag kan inte lova att jag kommer att blogga varenda dag under semestern, men jag tror absolut att ni kommer att få ett och ett annat blogginlägg av mig under sommaren minst varannan eller var tredje dag.

Att jag postar detta blogginlägg under min semesterdag och funderar på att fortsätta blogga under semestern för mina tankar till min skoltid och till de tidigare jobb jag hade innan jag började arbeta som föreläsare. Jag mådde dåligt på alla mina tidigare jobb som jag hade innan diagnosen. Dessa jobb var inte anpassade efter mina förutsättningar, och därför gjorde jag alltid det minsta möjliga. Visst, jag arbetade alla mina timmar enligt kontrakten, men jag saknade glödet totalt. I mitt tidigare arbete som kassabiträde orkade jag inte engagera mig på arbetet överhuvudtaget och sneglade därför på klockan ständigt och jämt. Jag visste exakt hur många minuters rasttid jag hade kvar innan arbetsdagens slut och efter hur många minuter jag skulle få gå hem. Jag var också hela tiden medveten om när jag skulle vara ledig nästa gång och när jag skulle ha semester.

Även under hela min skoltid saknade jag något som helst engagemang. Jag pluggade till proven bara för att jag blev tvingad av mina föräldrar, men jag var inte ett dugg intresserad av pluggandet eftersom det var påtvingat. Därför gjorde jag det minsta möjliga och pluggade slarvigt och mekaniskt. Jag brydde ju mig inte ett dugg om vilka betyg jag fick så jag hade inget intresse av att göra mer än nödvändigt. Läxorna gjorde jag också extremt slarvigt. Jag såg ingen poäng med läxorna, och därför gjorde jag dem så snabbt som möjligt under bussresorna till skolan så att jag skulle slippa utskällningar för att ha struntat i dem. Men om svaren var korrekta eller inte brydde jag mig inte ett dugg om. Jag hatade ju skolan så jag var inte intresserad av att få bra betyg.

Vad är annorlunda hos Misa Kompetens, undrar ni kanske? Varför väljer jag att blogga frivilligt under min semester när jag förut var så här oengagerad i det mesta? Jo, hos Misa Kompetens trivs jag eftersom arbetet är totalt anpassat efter mina behov. Visst, jag har bra dagar och jag har dåliga dagar precis som vem som helst. Men nu när jag började arbeta som föreläsare vet jag för första gången hur det känns att vakna på morgonen utan en ångestklump i magen. Ämnet Aspergers syndrom och autism ingår också numera i mina specialintressen, och därför passar bloggandet och föreläsandet mig som handen i handsken. Och vad är bättre för en autist än att få jobba med sitt specialintresse? Från att på mina tidigare jobbat ha räknat dagar till rasterna och semestern har jag numera därför seriösa funderingar på att blogga och därmed jobba helt frivilligt under mina semesterdagar 🙂

Glad sommar, alla mina bloggläsare!

När en autist bemöts med vänlighet

Alltför ofta tvingas vi med Aspergers syndrom eller autism möta oförståelse, intolerans, fel bemötande och okunskap om vår funktionsvariation. Personer som själva varken har autism eller autistiska anhöriga inbillar sig ofta att man får all hjälp i världen bara man säger till i skolan eller på Arbetsförmedlingen att man har en diagnos och behöver förståelse och stöd. Vi som faktiskt har egen erfarenhet vet däremot att det är så långt ifrån sanningen man kan komma! Att våra svårigheter sedan ofta missförstås som uttryck för ovilja, lathet och trots gör inte vår situation bättre.

Ibland kan det finnas en specifik instans eller en privatperson som gärna skulle vilja hjälpa till och visa oss empati utan att veta hur man gör alternativt saknas resurserna för att ge oss stöd. Och vad gör man då? Jo, man kan alltid vara trevlig mot oss utan att döma och låta bli att säga till oss att vi borde skärpa oss och utsätta oss för det vi har svårt för. Oavsett om man har autismspecifik kunskap eller inte och oavsett om det finns resurser kan man alltid bemöta en medmänniska på ett öppet sätt utan fördomar. Rätt bemötande betyder mycket mer för oss autister än vad du förmodligen kan ana! Och det går alltid att bemöta en medmänniska med vänlighet, oavsett om man vet vad autism handlar om eller inte.

Jag blir så otroligt glad när jag läser om 7-årige Landon som skulle flyga själv för första gången i sitt liv och vars mamma var orolig för att hans stolsgrannar skulle reagera negativt på honom. En fullt rimlig oro av mamman om man frågar mig för vi vet ju alla att långt ifrån alla medmänniskor har tolerans för annorlundaskap. Därför hade mamman skickat med Landon en lapp med en tiodollarssedel och hon hade uppmanat honom att ge lappen och pengarna till sin stolsgranne på flygplanet. På lappen stod det bland annat att läsa att Landon hade högfungerande autism och därför kunde bli orolig och ställa väldigt mycket frågor. Mamman hoppades att Landon inte skulle ses som en börda av sina medpassagerare och att lappen och pengarna skulle bidra till att stolsgrannen skulle ha förståelse för honom och hans autism.

Landons stolsgranne under resan visade sig vara en man vid namn Ben, och han skickade ett SMS till mamman efter flygresan för att presentera sig själv. Ben hade fotat sig själv med Landon, skickade bilden till mamman och berättade i SMS:et att Landon och han hade haft en rolig resa tillsammans och att de bland annat roat sig genom att spela sten, sax och påse under resans gång. Vidare skrev Ben att mamman var lyckligt lottad som hade ett så fint barn som Landon, och han hade donerat pengarna till en välgörenhetsorganisation för autism. Mamman blev såklart jätteglad och rörd och berättade om händelsen på Facebook, och jag blir själv också rörd när jag tänker på vilka fina personer det finns. Tänk om alla människor var lika toleranta som Ben!

Nej, vi autister är inte gnälliga av naturen

När man har Aspergers syndrom eller autism, kan man ofta ha helt andra intressen och känna på ett annat sätt än andra människor. Man kan må dåligt av det andra människor tycker om, och tvärtom kan man tycka väldigt mycket om det som andra människor tycker är väldigt tråkigt. Vissa aspergare kan exempelvis vara fascinerade av matematik, statistik, forskning, grammatik, fysik eller kemi utan att tröttna, och andra kan ha specialintressen som andra människor ser som meningslösa. Inte sällan undrar andra människor hur det kommer sig att aspergaren aldrig tröttnar på sitt specialintresse.

Själv har jag, så länge jag kan minnas, fått höra från vissa människor att jag är extremt positiv och att det knappast krävs någonting för att jag ska vara nöjd, medan andra människor har istället uppfattat mig som överdrivet negativ som nästan aldrig är nöjd med någonting. Däremot har jag väldigt sällan uppfattats som lagom utan jag uppfattas ofta som just väldigt positiv eller negativ. Anledningen till att olika människor kan ha så olika uppfattningar om mig är att jag har mina specialintressen som jag älskar men däremot tycker jag att det som många andra människor tycker är roligt är extremt tråkigt för mig: film, musik, konst, arkitektur, matlagning, grupplekar, spel mm brukar jag tycka så illa om att det inte är någon överdrift att säga att jag hatar att lyssna på musik, se på film, laga mat tillsammans med andra, delta i grupplekar, se på slott och museer och så vidare. När jag utsätts för sådana här aktiviteter är jag extremt missnöjd, men slipper jag allt sånt här är jag väldigt nöjd och mår bra.

Nu kanske du undrar i vilka situationer och på vilka typer av ställen jag har varit negativ och mått dåligt. Jo, när jag har utsatts för andra människors krav. Det har hänt på olika ställen så som i skolan, gemensamma aktiviteter på olika kurser och arbetsplatser, olika typer av sociala tillställningar mm. Sådana gruppsituationer är ofta anpassade efter hur normen fungerar, inte hur jag fungerar, och därför existerar det väldigt sällan kurser eller gruppsituationer överhuvudtaget som passar mig. För att jag ska lära mig något nytt, lär jag mig allra bäst genom att sätta mig framför en bok, läsa och möjligen skriva en egen sammanfattning eller en reflektion om ämnet. Att lyssna på längre föreläsningar, diskutera med grannen, se på filmklipp mm i undervisningssituationer måste jag få skippa för att jag ska kunna ta mig innehållet av kursen och slippa må dåligt.

Jag kan inte ens räkna hur många gruppsituationer jag tvingats delta i under livets gång när jag plötsligt fått höra något av dessa fruktade ord: “Nu ska vi göra en gemensam övning”, “nu ska ni delas in i grupper och ni ska få arbeta med en uppgift tillsammans” eller “nu ska ni få diskutera följande fråga med en granne”. Då börjar mitt hjärta banka och jag funderar på vad jag kommer att utsättas för den här gången. Att bli påtvingad in i en diskussion med en granne blir påtvingat och krystat för mig. Visst, jag kan göra det rent praktiskt men det tar så mycket energi av mig att jag blir trött och lyckas ta in innehållet under resten av dagen. Sådana här situationer gör att jag mår dåligt och andra uppfattar mig som negativ. Nuförtiden sväljer jag oftast mina känslor för jag vill inte alltid vara den jobbiga Paula som klagar, men inombords mår jag väldigt dåligt. Jag tvingas ju i sådana här situationer leva totalt efter andra människors villkor.

När är jag positiv då? Jo, när jag är hemma och får göra vad jag vill alternativt när jag läser en kurs på distans och får ta till mig innehållet på mitt sätt. Skillnaden mellan mig och andra människor är att de flesta människor tröttnar och mår dåligt om de är hemma alltför länge utan att träffa en enda människa, men jag skulle kunna vara hemma hela livet och sysselsätta mig själv helt själv. Jag förstår inte begreppen “understimulerad” och “rastlös” för jag har aldrig upplevt sådana känslor även om jag varit hemma under mycket långa perioder! Många andra människor tycker att det är helt otroligt att jag har en förmåga att sysselsätta mig själv hemma utan att någonsin bli uttråkad och börja klättra på väggarna. Även i skolan var jag alltid positiv när vi fick en massa uppsatser att skriva samtidigt som mina klasskamrater klagade och jämrade sig för de hatade skrivuppgifter.

Om du tycker att din autistiske närstående är gnällig och klagar över det minsta lilla ska du hålla i minnet att vi autister sällan är gnälliga av naturen. Det är oftast autistens miljö som inte är anpassad efter hur en autistisk person fungerar och autisten tvingas därför leva i ett olämpligt sammanhang. Skulle samhället vara mer tillgängligt och anpassat, skulle din närstående kunna vara hur positiv som helst!

Aspergers syndrom, autism och självkännedom

Många människor jag har träffat tänker att Aspergers syndrom, autism och en dålig självkännedom hör ihop. Själv har jag under de senaste åren ofta fått höra att jag har en ovanligt god självkännedom eftersom människor ofta har upplevt att jag har en förmåga att beskriva Aspergers syndrom och autism på ett tydligt sätt. Men sanningen är att jag inte alls nödvändigtvis behöver ha en god självkännedom när det gäller allt. När jag föreläser och bloggar, tar jag upp de av mina svårigheter som jag är medveten om och beskriver dessa ur min synvinkel. Men de svårigheter som jag är omedveten om att jag har kommer jag av förståeliga skäl aldrig kunna berätta för er om.

Förut hade jag en väldigt dålig självkännedom men den har blivit bättre och bättre med åren. Men som yngre kunde jag inte bedöma hur pass trött det ansågs vara normalt att vara och jag visste inte heller om att självmordstankar och allvarlig ångest inte behövde vara en naturlig del av livet. Och eftersom jag själv inte visste om att jag var deprimerad, hade jag aldrig kunnat berätta för andra människor att jag var det. När folk frågade mig hur jag mådde, visste jag därmed inte att om att det inte alls var en sanning när jag svarade att jag mådde bra för jag trodde att ingen egentligen ville leva och att alla alltid kände sig lika utmattade som jag. Och eftersom jag hade dålig självkännedom, förstod jag inte heller fullt ut varför jag hade fått en Asperger-diagnos.

Som nydiagnosticerad började jag läsa alla böcker jag kunde komma åt om Aspergers syndrom och autism. Genom att läsa om hur en person med Aspergers syndrom kunde känna i olika situationer fick jag nya insikter och började fundera: “Jaha, var det inte normalt att känna sig som jag? Så alla barn i skolan känner inte att de hellre dör än går till skolan?” Därmed inte sagt att jag skulle känt igen mig i allt jag läste. Det var många punkter om Aspergers syndrom som jag inte kände igen hos mig själv, men genom att läsa böcker fick jag ändå en betydligt bättre förståelse för hur jag själv fungerade.

Dessutom håller jag fortfarande på att utveckla en bättre och bättre förståelse för mina svårigheter. Jag hade haft min diagnos i flera år när jag började läsa på Ågesta Folkhögskolas informatörsutbildning, och jag lärde mig mycket under utbildningens gång. En av lärarna på kursen uppmärksammade mig om att jag hade ett avvikande kroppsspråk och att det inte stämde överens med det jag sa. Eftersom jag skrattade och såg pigg och glad ut, hade jag inte blivit tagen på allvar när jag hade sagt att jag mådde dåligt och hade ångest. Jag var mycket tacksam för att hon informerade mig om problemet för jag hade varit helt omedveten om det. Tack vare att jag utvecklade förståelse om problemet kan jag numera beskriva för er på mina föreläsningar hur mycket det kan ställa till det när jag som autist har svårt för att förmedla mina känslor med hjälp av mitt kroppsspråk.

Om du är orolig för att din närstående verkar sakna självinsikt och inte förstå sig själv, behöver det inte betyda att det alltid kommer att vara så. Någon vacker dag kommer han eller hon kanske läsa böcker om Aspergers syndrom och autism, träffa andra likasinnade och utveckla en bättre självkännedom på det sättet!

En otippad fördel med automatiseringssvårigheterna

I gårdagens blogginlägg beskrev jag hur mina automatiseringssvårigheter gör att jag endast klarar av att fokusera på en sak åt gången. Jag brukar säga att även om jag aldrig skulle byta bort min Aspergers syndrom som helhet även om jag fick chansen så skulle jag absolut vilja byta bort just min uttröttbarhet och mina automatiseringssvårigheter. Det känns väldigt jobbigt för mig att bli totalt utmattad av saker som andra människor gör automatiskt, och ännu värre blir det när min uttröttbarhet blir misstolkad som uttryck för lathet.

Som ni vet brukar jag gärna tala om fördelarna och styrkorna med Aspergers syndrom och autism. Autism kan ju innebära flera styrkor så som detaljttänk, en förmåga att se saker ur en annan synvinkel, en förmåga att fokusera på sina specialintressen och bli duktig på dessa och så vidare. Men jag har hittills alltid upplevt att just automatiseringssvårigheterna inte innebär några fördelar för mig utan endast begränsningar och svårigheter som jag skulle vilja få bort. Tills jag funderade på saken igen och kom på att även automatiseringssvårigheterna just i mitt fall faktiskt skulle kunna innebära vissa fördelar i alla fall, nämligen följande:

När jag fokuserar på en sak, måste jag fokusera på det fullt ut eftersom jag har så svårt för att automatisera annars. Och precis som jag konstaterade i gårdagens blogginlägg blir jag så trött av att fokusera att jag inte lägger märke till vad som händer runt omkring mig. Därför såg jag inte mannen utan byxor i vägkanten när jag tog en promenad tillsammans med min boendestödjare. Konsekvensen blir att när jag är superfokuserad så lägger jag jag inte märke till störande saker som andra människor skulle störa sig väldigt mycket på så som blinkande lampor, hög trafikbuller, störande lukter och annat. Andra människor tror ibland att jag skojar när jag säger att jag inte märkt en uppseendeväckande händelse när jag försökt automatisera för det är ju saker som jag märker i vanliga fall, precis som vilken person som helst.

Ett klassiskt exempel är när jag var relativt ny i föreläsandet. På den tiden var jag fortfarande elev på Ågesta Folkhögskola och hade planerat en halvdags föreläsning som jag skulle hålla självständigt. Läraren på kursen följde med mig till föreläsningen för att göra anteckningar och ge mig förbättringsförslag. Självklart innebar situationen en anspänning för mig för jag var på den tiden ovan vid att hålla föreläsningar som var längre än en timme och jag hade inte föreläst vid speciellt många tillfällen. Idag sker föreläsandet automatiskt för mig, men på den tiden fick jag planera allt noga. Jag var inte spontan i föreläsandet utan fick lägga mycket fokus på planeringen för vad jag skulle säga och vilken tid rasterna skulle vara. Jag fick titta på klockan hela tiden så att alla delarna i föreläsningen hade rätt längd. Det var väldigt mycket för min hjärna att tänka på, och efter att föreläsningen var genomförd kändes som att min hjärna hade gått på högvarv för att fokusera på alla dessa detaljer.

Döm om min förvåning när jag fick omdöme av läraren efteråt och hon berömde mig för att jag inte hade visat med en min att jag hade störts av det extremt störande höga bullret för det skulle vara en jobbig situation även för rutinerade föreläsare! Jag hade bara kört min föreläsning som vanligt och inte låtit mig distraheras, vilket var proffsigt gjort av mig och som jag skulle få kred för, sa läraren. Jag hade inte ens gjort en paus och inte heller kommenterat störningarna överhuvudtaget. Det var kul att höra att jag hade varit proffsig men det fanns ett problem: vilket störande ljud hade läraren syftat på? Jag förstod inte.

När jag frågade läraren vad hon hade menat verkade hon chockad av min fråga. Tydligen hade de renoverat extremt högt i rummet bredvid vilket hade låtit högt och pågått ett tag! Hon var förvånad att jag inte hade uppmärksammat ljudet för det var nästan omöjligt att låta det passera, tyckte hon. Men nej, jag hade inte tänkt på det överhuvudtaget! Och ändå kan jag bli irriterad när mina grannar borrar hemma, och nu som rutinerad föreläsare med snart 11 års erfarenhet störs jag extremt mycket bara av att en mobiltelefon plötsligt ringer mitt i mina föreläsningar. Nuförtiden är jag spontan när jag föreläser och använder mig av exempel som jag känner för just i stunden under förutsättningen att det passar in i ämnet. Därför är jag numera också uppmärksam på vad som händer runt omkring mig och kan därför störas av olika saker när jag föreläser. Därmed är jag inte alls säker på att jag skulle klara av liknande ljudstörningar i föreläsningssituationer lika bra nu som jag gjorde i början eftersom jag automatiserat föreläsandet.

Slutligen måste tilläggas att extremt många personer med Aspergers syndrom eller autism är precis tvärtom! Intryckskänslighet är ett mycket vanligt drag bland oss autister, och många autister märker smådetaljer runt omkring även när de är superfokuserade, vilket får dem att tappa fokus direkt. Därmed innebär inte automatiseringssvårigheterna dessa fördelar för många andra autister. Jag rekommenderar därför absolut inte att ni går och börjar borra och renovera ett intillliggande rum när en ny elev från Ågesta Folkhögskola övar på att föreläsa! 🙂

Konsekvensen av automatiseringssvårigheterna

Vi som har Aspergers syndrom eller autism kan ha automatiseringssvårigheter, vilket innebär att vi ofta måste lägga medveten energi på saker som andra människor gör automatiskt. Flera vardagliga färdigheter såsom att duscha, diska och plocka undan kräver medveten fokus och koncentration av mig. Dessutom tar det energi av mig att hitta och försöka fokusera på vägen så att jag inte går vilse. Jag måste gå samma väg flera gånger och fokusera på vägen medvetet för att den ska fastna i mitt minne om jag vill hitta tillbaka till samma ställe i framtiden.

Tidigare i veckan promenerade jag ute tillsammans med min boendestödjare. Hon uppmärksammade mig först på ett äppelträd och sedan på ett körsbärsträd. Av förståeliga skäl var frukterna inte mogna så jag bestämde mig genast för att återkomma längre fram i sommar. Men för att jag skulle kunna återkomma skulle jag behöva hitta vägen till fruktträden från mitt hem. Även om vi befann oss i mitt bostadsområde var jag totalt förvirrad för jag hade glömt bort vilken väg vi hade tagit, och därför fick min boendestödjare förklara för mig. Jag upprepade vägen för mig själv tyst i min hjärna hela tiden så att jag skulle komma ihåg. Skulle jag inte göra det, skulle inte vägen fastna i min hjärna och jag skulle inte hitta till platsen igen.

Jag kunde inte släppa det här och tänkte bara på vägen så att jag inte skulle glömma var vi befann oss. Jag funderade också på om jag kunde se några kännemärken som jag skulle kunna notera för att underlätta för mig att hitta. Jag märkte inte att min boendestödjare plötsligt hade blivit chockad av något och tystnat för jag lyssnade knappt på vad hon sa. Efter ett tag undrade hon om jag också hade blivit chockad men jag förstod inte vad hon pratade om. Men tydligen hade det stått en man utan byxor nära vägkanten och min boendestödjare hade undrat vad han höll på med! Men själv hade jag inte märkt någonting överhuvudtaget trots att mannen förmodligen hade stått relativt nära oss.

Min boendestödjare verkade smått förvånad när jag förklarade att jag inte hade sett någonting. Jag hade inte varit fokuserad alls på min omgivning utan det enda jag hade tänkt på var vägen. Min hjärna blir trött av att fokusera, och när jag fokuserar på en sak klarar jag därför inte av att tänka på andra saker samtidigt. Då lägger jag inte märke till vad som händer runt omkring, vilka jag möter och hur de förbipasserande går klädda. När jag promenerar i stan måste jag därför fokusera fullt ut när jag går över gatan, och när jag befinner mig på en fullsatt restaurang och hämtar mat måste jag medvetet lägga fokus på hur jag går och håller tallriken så att jag inte ramlar. Jag måste även tänka på var alla andra restauranggästerna befinner sig så att jag kan väja för dem.

Det är av sådana här anledningar min hjärna är lätt uttröttbar. Ingenting sker automatiskt utan jag måste verkligen lägga fokus på det mesta jag gör. Därför ogillar jag även biljard, minigolf, bowling, bollspel och andra typer av lekar där man måste hålla fokus på sin kropp. Jag brukar säga att det är som en tortyr för min hjärna.

Därför tipsar jag om träffgrupper för personer med Aspergers syndrom

Ibland får jag frågan varför jag tipsar ensamma personer med Aspergers syndrom och autism att söka vänner på träffgrupper för aspergare. Varför bry sig om vännen också har autism? Kan det inte berika vänskapen om den ena är autist och den andra en neurotypiker? Begränsar man sig inte alldeles för mycket om man utgår ifrån att man bara duger som vän för andra autister?

Faktum är att vissa autister tycker att det är väldigt viktigt att vännerna också har asperger eller autism medan andra inte tycker det. Personligen tycker jag inte att det är speciellt viktigt att mina vänner har en diagnos, och därför tipsar jag inte enbart om träffgrupper för aspergare utan jag tipsar även om att söka sig till föreningar som har med ens specialintressen att göra. Dock har inte alla autister relevanta specialintressen, och många har erfarenheten att inte platsa bland neurotypiker. Vissa har försökt hitta nya vänner i 30-40 års tid bland neurotypiker utan framgång, men när dessa personer sedan sökt sig till träffgrupper för personer med Aspergers syndrom och autism har de för första gången i sitt liv känt att de passar in och blir förstådda fullt ut. Därför tycker jag att det är värt att beakta möjligheten att söka sig till andra med samma diagnos om man som autist varit ensam i hela sitt liv.

Jag har pratat med några personer som suttit i rullstol eller haft vissa sjukdomar, och dessa personer har inte alls tyckt att det är lika viktigt att vännerna också är rullstolsburna eller har samma sjukdom. Att många autister jag träffat föredrar att vännerna har samma diagnos medan vissa personer med andra funktionsvariationer inte bryr sig kan jag tänka mig beror på att autism sitter i hjärnan och kan därför påverka personens personlighet och sätt totalt. En gång pratade jag med en rullstolsburen tjej som upplevde det som problematiskt att andra människor såg henne som annorlunda bara på grund av rullstolen. Hon ville bara skrika rakt ut: “Jag är inuti precis som ni andra även om ni bara ser min rullstol”. Själv har jag ett helt motsatt problem. Mitt problem är att andra människor som inte känner mig ordentligt utgår ifrån att jag är precis som alla andra, och då vill jag bara skrika rakt ut: “Nej jag är inte alls som ni andra, jag är totalt annorlunda även om du inte skulle tycka att det syns utanpå”.

Jag har inga erfarenheter av att sitta i rullstol och därför är det egentligen fel av mig att uttala mig, men jag kan inte tänka mig att en rullstol påverkar personens inre på samma sätt som autism gör (rätta mig gärna om jag har fel!). Autism kan däremot göra att man fungerar helt annorlunda än normen: man kan behöva extremt mycket lugn och ro, och det kan även vara viktigt för vissa autister att vännen struntar i sociala normer. Vissa autister är brutalt ärliga och förstår sig inte alls på vita lögner. Dessa personer kan föredra att vännen är likadan, och i sådana lägen kan det vara lättare att hitta vänner bland andra autister. Självklart finns det även neurotypiker som skiljer sig från normen och accepterar annorlundaskap, men med detta sagt upplever många autister ändå att det är lättare att hitta likasinnade bland andra autister!

Nu menar jag absolut inte att jag skulle passa som vän med alla aspergare. Däremot har jag ofta lättare för att hitta personer jag klickar med på träffgrupper för personer med asperger och autism än i neurotypiska grupper. Jag brukar jämföra detta med främmande kulturer: en svensk som bosätter sig i en helt annan kultur i Afrika skulle förmodligen inte automatiskt bli vän alla västerlänningar på orten, men däremot finns det en chans att svensken skulle känna sig mer hemma bland de andra västerlänningarna än bland de lokala invånarna om kulturen och vanorna skiljer sig åt totalt. På samma sätt fungerar även jag: jag klickar inte med alla aspergare, men i en slumpmässig grupp på 30 personer skulle jag förmodligen ha lättare för att hitta åtminstone en person jag klickar med i en asperger-grupp än i en neurotypisk grupp.

Slutligen måste upprepas att långt ifrån alla autister tycker att det är viktigt att vännerna också har autism. Själv bryr jag mig inte heller om diagnoser så länge man har roligt ihop, med detta sagt upplever jag ändå att jag ofta generellt sett kan ha lättare för att bli förstådd bland andra aspergare än bland neurotypiker. Många autister har neurotypiska vänner vilket kan fungera helt utmärkt! Om autisten däremot har problem med att hitta vänner i vanliga sammanhang, kan det vara värt att ge träffgrupper för personer med Aspergers syndrom och autism en chans.

Dagens föreläsningsepisod

Nu är vårsäsongens sista föreläsning avklarad! Dagens föreläsning ägde rum på ett konferensrum på Scandic Hotell i Mölndal strax utanför Göteborg, och tyngdpunkten på föreläsningen låg på svårigheter och konfliktsituationer i arbetslivet när man har Aspergers syndrom. Egentligen var det en kombinerad föreläsning och handledning om ett specifikt fall.

Jag ville vara i föreläsningslokalen i väldigt god tid och var därför inne i lokalen redan strax efter klockan 8 på morgonen trots att föreläsningen skulle börja klockan 9. Ni som följt min blogg ett tag vet om min ojämna begåvningsprofil samt om att jag kan ha svårt för att förstå saker som är enkla för andra människor, vilket jag verkligen åter påmindes om idag. När projektorn var igång och jag skulle testa min Powerpoint innan kunden skulle komma, tyckte jag att allt såg väldigt konstigt ut. Jag kollade och kollade men kunde inte förstå vad felet var. Det enda jag visste var att allt brukar se helt annorlunda ut när jag visar Powerpoint för mina åhörare i vanliga fall. Men jag kunde inte sätta fingret på vad det var som var annorlunda den här gången, det enda jag visste var att något var allvarligt fel och det gjorde mig stressad. Det skulle kännas väldigt obekvämt för mig att visa en konstig Powerpoint för kunden när jag själv inte förstod vad det var som var konstigt.

Efter ca 10 minuter föll polletten ner: projektorduken var uppe, och jag kom på att den alltid ska vara nere när en Powerpoint ska visas! Jag kände mig stolt över att ha hittat felet men samtidigt var jag förbryllad för jag förstod inte hur jag skulle få ner den. Till slut kom jag på att jag kunde testa att klättra upp på en stol och få ner den på det sättet, vilket fungerade! Jag fick ner duken och allt såg plötsligt ut precis som det skulle. Jag kände mig smart som hade lyckats hitta felet och lösa det på egen hand även om en 10-åring förmodligen hade kunnat lösa situationen snabbare och mer effektivt än jag! 🙂 Episoden gjorde mig trött i hjärnan och jag fick vila efter ett tag, men tack och lov hann jag piggna till innan åhörarna dök upp.

Nu kommer jag inte ha föreläsningar på knappt två månader för min nästa föreläsning kommer inte vara förrän den 16:e augusti och därmed blir det en sommarpaus nu. Men efter mitten av augusti börjar alltså höstsäsongen! Nästa vecka går jag på semester, men som sagt har jag som målsättning att fortsätta blogga åtminstone ett par gånger i veckan under semestern om jag inte skulle orka blogga varje dag.

Dessa svårigheter med vänskapsrelationer kan autism innebära

Att vissa av oss med Aspergers syndrom eller autism kan ha svårt med vänskapsrelationer kan betyda olika saker för olika autister såsom:

1. Man har svårt för att få vänner. Den klassiska bilden av autism. Antingen är autisten för blyg och vågar inte ta kontakt, för osäker och vet inte hur man tar kontakt eller enligt andra människors tycke alldeles för på vilket många andra människor uppfattar som påfluget. Vissa autister i den här kategorin kan behöva hjälp med att få kontakt med nya människor, men när en vänskapsrelation sedan uppstått efter att autisten hittat någon autisten klickar med så kan allt flyta på väldigt bra. Då kan långvariga vänskapsrelationer uppstå, men det kan såklart uppstå problem i framtiden om den långvariga vännen flyttar till annan ort och det tar tid för autisten att hitta nya vänner.

2. Man har svårt för att behålla vänner. Man kan som autist även ha väldigt lätt för att få kontakt med nya människor som man blir tajta vänner med. Efter ett tag kan dock dessa nya vänner ta avstånd och försöker indikera att de inte är lika pigga på att umgås längre. Autisten förstår nödvändigtvis inte alls varför alla vänskapsrelationer rinner ut i sanden på det här sättet och varför alla människor alltid börjar ta avstånd efter ett tag. Alternativt har autisten lätt för att bli osams med andra och nästintill alla vänskapsrelationer tar slut efter ett bråk.

3. Man har svårt för att sätta gränser mot vänner. Autisten kan ha lätt för att bli utnyttjad i vänskapsrelationer. Autisten kan alltid bli den som betalar allt, vilket kan handla om stora summor pengar. Vännerna kanske bestämmer alla fritidsaktiviteterna och autisten säger ja till allt. Därför kan vännerna vara mycket nöjda med vänskapsrelationen men autisten själv mår dåligt. Själv hamnade jag ofta i den sitsen förut. Jag lät bostadslösa kompisar bo gratis hos mig och min dåvarande man tillsammans med oss i vår etta i flera månader utan att ta betalt trots att dessa vänner hade heltidsjobb och skulle haft råd att bidra till hyran. Jag sa ingenting när dessa vänner tackade nej till lägenhetserbjudanden som låg längre bort än 500 meter från en tunnelbanestation eller låg längre ut än 15 minuter från T-Centralen. Jag betalade allt och lät alla andra alltid bestämma. Jag lånade ut stora summor pengar utan att få tillbaka pengarna.

Många yrkesverksamma är medvetna om punkt 1 och fokuserar ofta på att hjälpa oss autister att hitta nya vänner även om vi kanske inte behöver hjälp med just den punkten. Alla yrkesverksamma förstår nämligen inte att autism lika ofta kan handla om punkterna 2 och 3 som utgör ett minst lika stort problem. Om en autist säger sig ha svårt med vänner bör du som yrkesverksam därför aldrig utgå ifrån att autisten automatiskt behöver tips om hur man tar kontakt med nya människor. Autisten kan ju istället behöva din hjälp med att dra sig undan i vänskapsrelationer och börja tänka på sina egna behov istället för att alltid låta vännernas behov styra. Alternativt kan autisten vilja ha tips om hur man behåller vänner efter att en vänskapsrelation pågått i några månader.

Du som arbetar som läkare eller psykolog ska inte heller avfärda din patients misstankar om Aspergers syndrom eller autism och önskan att få genomgå en neuropsykiatrisk utredning med hänvisningen till att patienten alltid haft lätt för att ta kontakt med nya människor och få nya vänner. Så kan det ju se ut på ytan. Men hur ser dessa vänskapsrelationer ut egentligen när man skrapar på ytan? Eller kan patienten ha andra svårigheter med det sociala samspelet som han eller hon är duktig på att dölja för omgivningen?