Detta fick jag med mig från psykologen på habiliteringen

Vi som har Aspergers syndrom eller autism har rätt till att få hjälp av habiliteringen vid behov. Själv fick jag också prata med en psykolog på habiliteringen för ett antal år sedan. Jag hade en del problem i vardagen eftersom jag hade svårt för att hantera människor som inte förstod vad min Aspergers syndrom innebar, Jag brottades också med dilemmat hur mycket jag borde anpassa mig efter andra människor och deras förväntningar och hur mycket jag borde kräva att andra människor ska anpassa mig efter mig och min diagnos.

Jag lärde mig mycket användbara strategier för att kunna hantera mitt liv bättre. Saker som kanske kan vara självklara för någon annan men när man inte har insett vissa saker så kan ens liv försvåras otroligt mycket. Men tack vare att jag fick träffa psykologen fick jag med mig en del tips som jag har använt mig av och hållit i minnet sedan jag slutat gå till habiliteringen. Detta fick jag bland annat med mig:

1. Bara för att jag har Aspergers syndrom och andra människor inte har det så betyder det nödvändigtvis inte att de har rätt och jag har fel. Jag må vara ensam mot tio eller rent av hundra personer men även om tiotals personer runt omkring mig anser att det är dåligt för mig att isolera mig för mycket och ha en för inrutad vardag och jag är den enda som tycker annorlunda så betyder det inte att de har rätt. Andra människor kan bara uttala om vad som fungerar för dem själva och för majoriteten av människor men jag har ju asperger och fungerar därmed annorlunda än normen! Det är bara jag själv som vet vad som är bäst för mig.

2. Att det ofta kan ingå i Aspergers syndrom och autism att säga vad som faller en in. Och vissa människor uppskattar rakhet, andra gör inte det. Om jag säger något som andra blir sårade av så betyder det inte att jag skulle vara okänslig eller elak eller att andra människor skulle vara för känsliga. Självklart ska inte jag säga vad som helst och när som helst utan att tänka mig för om jag riskerar att såra någon. Men om jag känner att jag alltid måste vakta min tunga i någons närhet så får jag fundera på om det passar mig att umgås med personen i fråga eller om vi är för olika.

3. Att andra människor har fel när de anklagar mig för att använda min diagnos som en ursäkt för att slippa vissa hushållssysslor. Kognitiva svårigheter och svårigheter med automatisering och motorik ingår i min diagnos, och bara för att det finns andra med Aspergers syndrom som klarar av det jag inte klarar av så innebär det inte att jag är lat. Alla autister är olika varandra.

4. Att jag inte behöver komma med ett svar med en gång om jag får en oväntad fråga och inte vet vad jag ska svara. Det är även helt okej att svara “jag vet inte” eller “jag vill inte svara på frågan” om det finns en risk för att mitt svar riskerar att såra någon. Det är också helt okej att komma med ett svar senare om jag får en inbjudan och inte vet om jag borde tacka ja till den eller inte. Annars riskerar jag bara att tacka ja för snabbt och ångra mig senare.

5. Att jag duger som jag är ♥ Och därmed inte behöver försöka ändra på mig själv. Svårigheterna i Aspergers syndrom går inte ens att träna bort men däremot kan många aspergare hitta fungerande strategier för att underlätta sin vardag. Och min strategi bör vara att acceptera mig själv som jag är.

Så här hjälper du oss aspergare att fatta ett beslut

När vi med Aspergers syndrom eller autism får en inbjudan till en aktivitet eller en tillställning så är det viktigt att komma ihåg att det finns minst fyra alternativ när det gäller hur vi förhåller oss till tillställningen. Dessa är:

1. Vi vill delta i tillställningen. Vi tycker att det låter roligt med inbjudan och vi känner att vi kommer att tycka om och klara av aktiviteten i fråga alternativt vi får tillräckligt mycket stöd från omgivningen med att klara av tillställningen om vi bedömer att den innehåller moment vi riskerar att ha svårt att klara av.

2. Vi vill vara med på tillställningen men endast en kortare stund. Vi kanske tycker att det låter genuint roligt med tillställningen men vi befarar att allt kommer att ta så mycket energi av oss att vi kommer att vara helt utslagna i en hel vecka efteråt och vågar därför inte tacka ja till hela evenemanget om det pågår en hel dag och det är tänkt att man ska stanna där under hela tiden. Men om det finns en möjlighet att tacka ja till att endast vara med i en timme och vi får gå när vi vill utan att behöva känna att vi är oartiga som går tidigt så vågar vi kanske tacka ja.

3. Vi känner oss osäkra. Vi kanske inte vet om vi kommer att orka eller så vet vi inte exakt vad evenemanget kommer att innebära rent konkret och måste därför testa oss fram först för att komma fram till om vi vill delta eller inte. Om jag är osäker på vad jag tycker så blir det ibland så att jag tackar nej för säkerhets skull så att jag inte lovar något jag inte kan hålla. För att jag ska våga tacka ja krävs det att jag får ändra mig i sista minuten utan att jag ska behöva oroa mig för att andra blir besvikna på mig eller att de övertalar mig att stanna kvar.

4. Vi vill inte vara med. Det må handla om en aktivitet som de allra flesta människor tycker är roligt som exempelvis en gemensam filmkväll, lek, klassresa eller middag men sådana saker intresserar långt ifrån alla av oss som har Aspergers syndrom eller autism. Därför tackar vi kanske nej trots att alla förväntas tacka ja. Själv har jag ofta blivit misstolkad när jag tackat nej. Då har mitt “nej” tolkats som “jag vet inte om jag vågar”, och konsekvensen har ofta blivit att jag har blivit övertalad att delta, vilket jag gjort att känt mig tvingad att delta i en aktivitet jag mår dåligt av. Då har omgivningen ofta känt sig nöjd för att de fått mig att vara delaktig men jag har mått dåligt både under tiden aktiviteten har pågått samt efteråt.

Om vi med Aspergers syndrom inte vet vad vi ska svara på en inbjudan så kan du hjälpa oss att fatta ett beslut som verkligen känns bra för oss. Fråga gärna oss om vi vill delta för vår egen skull eller om den enda anledningen till att vi vill delta är att vi vill göra andra människor nöjda alternativt inte vågar vara den enda som tackar nej till en klassresa trots att resan kommer att få oss att må dåligt. Eller är det kanske så att vi innerst inne vill delta men inte vågar? Eller vi kanske inte vet om vi kommer att klara av aktiviteten i fråga och inte vet om det är okej att vänta med att komma med ett definitivt svar? Om du försäkrar oss om att det är helt okej att fundera ett tag alternativt följa med och prova på att vara med i evenemanget en stund och sedan gå hem så kommer vi kanske våga tacka ja! Samtidigt bör man inte övertala oss att vara med en kortare stund om vi inte är intresserade av att delta alls.

Hur ger man en autist chansen att göra ett val?

Känslan av delaktighet är viktigt för väldigt många människor. Hur vi med Aspergers syndrom och autism förhåller oss till social gemenskap är olika. Vissa av oss vill vara delaktiga i sociala sammanhang om det sker på våra villkor men samtidigt vill inte alla av oss vara delaktiga i allt andra människor gör. Vissa av oss aspergare kan exempelvis tycka att det är energikrävande att äta tillsammans med andra människor eller att gå på fester och föredrar därför att dra oss undan istället för att vara delaktiga i dessa sammanhang.

Jag är personligen en sådan aspergare som inte tycker att delaktighet är viktigt i den bemärkelsen att jag inte har något behov av sociala sammanhang för att må bra. När jag satt hemma i sju år med aktivitetsersättning tackade jag därför nej till ett erbjudande om daglig verksamhet. Jag tackar också gärna nej till de flesta gemensamma tillställningar och kunde under min skoltid vara den enda i klassen som tackade nej till klassresor, gemensamma klasskvällar mm. Det kan ske stora missförstånd när andra människor tjatar på mig att vara med eftersom de förmodligen tror att jag skulle känna mig utanför och må dåligt annars samtidigt som jag är rädd för att såra andra människor om jag säger att jag vill avstå.

Det som många frågar mig hur man ska förhålla sig till någon med asperger eller autism som tackar nej. Ska man utgå ifrån att personen inte vill följa med eller handlar personens nej istället om att den inte vågar följa med och känner sig osäker? Borde man insistera på att personen ska vara med så att personen inte ska hamna utanför, eller ska man låta bli att bjuda in aspergaren med på gemensamma tillställningar för att undvika ge personen press på att tvingas följa med? Jag brukar ge följande två råd:

1. Tala om för personen att den är välkommen att följa med. Erbjud att ge personen stöd ifall han eller hon skulle vara rädd för att inte klara av alla momenten som ingår i aktiviteten. Förklara gärna i detalj vad som kommer att hända under dagen så att personen inte blir tvungen att tacka nej mot sin vilja på grund av osäkerhet. Många personer med autism gillar nämligen förutsägbarhet. På det här sättet känner förhoppningsvis inte personen att den hamnar utanför och att den är välkommen in i gemenskapen om den vill. Då har personen också en chans att kunna tacka ja.

2. Ge personen en ärlig chans att kunna avstå och tacka nej. Förklara att ingen kommer att bli arg eller besviken om personen tackar nej och inte vill vara med. Många av oss med Aspergers syndrom har gjort erfarenheten att andra människor blir besvikna på oss om vi exempelvis säger att vi föredrar att äta ensamma när andra äter i grupp. Därför vågar vi inte alltid lyssna på våra egna behov med konsekvensen att vi blir totalt utmattade. Jag kan bli extremt stressad om någon säger till mig: “jag blir jätteglad om du följer med, Paula” för då tolkar jag det som att det betyder omvänt: “jag blir jätteledsen om du tackar nej”.

Om människokategori som borde ha autismspecifik kunskap

Att det råder en enorm okunskap om Aspergers syndrom eller autism ute i samhället håller vi allra flesta med om, liksom att vi aspergare riskerar att råka illa ut av dessa. Ibland behöver vi försvara oss mot myter i stil med: “Men asperger och autism diagnosticeras alldeles för lättvindigt idag för de svårigheter som nämns i diagnoskriterierna har alla människor”, “svårigheterna i Aspergers syndrom går att träna bort” och “det syns inte på dig att du har autism så därför måste du ha en mild form av diagnosen”. Och ibland blir vi till och med utan insatser och stöd som vi har rätt till eftersom våra svårigheter inte blir tagna på allvar.

Själv har jag givetvis också råkat ut för myter och fördomar, och det händer att det dyker upp en och en annan diagnosskeptiker på mina föreläsningar som tycker att mina svårigheter handlar om dålig uppfostran eller att jag överdriver för “så illa kan det väl inte vara”. Jag har också förut råkat ut för boendestödjare som ifrågasatt neuropsykiatriska diagnoser, läkare som tyckt att mina svårigheter inte kunnat vara så stora med motiveringen jag tar ögonkontakt och uttrycker mig klart och tydligt samt LSS-handläggare som ansett det borde gå att lära sig strategier för att kunna klara sin vardag utan boendestöd.

Många människor frågar mig hur jag hanterar sådan här okunskap, och jag brukar faktiskt dela in människor i två kategorier:

1) De som arbetar med personer med Aspergers syndrom och autism

2) “Vanliga” människor som inte har människobehandlande arbeten och som har minimal kontakt med oss autister i yrkeslivet

Jag har höga förväntningar och krav på kategori 1. Det kan vara allt från lärare, elevassistenter, läkare, psykologer, kuratorer, biståndsbedömare, boendestödjare och mentalskötare. En elev råkar ju otroligt illa ut om läraren tycker att eleven bara borde skärpa till sig lite, en psykolog riskerar ge helt fel behandling och råd till en patient med Aspergers syndrom utan autismspecifik kunskap, en läkare riskerar att skriva felaktiga och ofullständiga intyg, en biståndsbedömare riskerar att fatta felaktiga biståndsbeslut och en klient med Aspergers syndrom eller autism riskerar att få det odrägligt hemma om kommunen släpper in boendestödjare som saknar relevant kunskap om diagnosen. Därför är det otroligt viktigt att denna kategori besitter kunskap.

Som vi alla vet om så har dock långt ifrån alla inom kategori 1 kunskap om asperger och autism, och därför försöker jag belysa dessa personer samtidigt som jag försöker att inte bli upprörd för att hindra motsatt effekt när jag stöter på fördomar bland människor i denna kategori. Det är ju viktigt för oss alla att denna kategori av människor har kunskap för okunskap riskerar att ge förödande konsekvenser för oss med diagnoser och för våra anhöriga.

När det gäller kategori 2 så har jag inte lika höga förväntningar. Det ger ju inte lika stora konsekvenser om min mamma tycker att det här med diagnoser är lite överdrivet eller om en kompis tycker att min asperger måste vara av en mild form eftersom dessa personer inte kommer i kontakt med Aspergers syndrom i yrkeslivet och därmed inte har någon bestämmanderätt när det gäller stöd och insatser. Visserligen kan det vara ytterst irriterande att stöta på okunskap även bland kategori 2 och jag väntar mig att bli bemött med respekt trots att personen kanske felaktigt tror att autism skulle vara en sjukdom, men jag har ändå valt att fokusera mer på kategori 1 för att kunna göra en större skillnad!

Föreläsningssäsongen 2019 har dragit igång

Nu har föreläsningssäsongen 2019 dragit igång, så jag vill åter påminna er som vill lära er mer om hur det är att leva med Aspergers syndrom eller autism ur ett inifrånperspektiv att ni kan boka mig för föreläsningar. Jag är van vid att föreläsa för olika grupper och skräddarsyr alltid föreläsningarna efter målgruppen och kundens önskemål. Även längden på föreläsningarna kan skräddarsys då jag håller allt ifrån kortare föreläsningar till en heldagsutbildningar.

Och ni som vill komma och lyssna på mig så kommer jag ha en öppen föreläsning i Örebro som du kan läsa mer om här. Hoppas vi ses! 🙂

Därför ska omgivningen välja sina strider med autister

Igår skrev jag ett inlägg om hur neurotypiker och vi autister ibland kan mötas på mitten. I vissa situationer är det neurotypiker som får anpassa sig, och i andra situationer är det vi med Aspergers syndrom och autism som får anpassa oss. Det är mycket viktigt att omgivningen väljer sina strider med oss och inte tvingar oss att anpassa oss i situationer då vi verkligen inte klarar det. När du vill att vi gör det ena eller det andra så anser jag att du tar dig en funderare på varför det är viktigt eller skulle det kunna finnas en annan lösning?

När jag sagt offentligt till åhörarna på mina föreläsningar att personer med asperger inte alltid ska behöva anpassa sig så har jag ibland fått kritik för uttalandet. Det finns de som tycker att det verkligen syns på min ståndpunkt att vi aspergare skulle sakna empati när jag inte kan se saken från omgivningen synvinkel. Förstår jag inte att omgivningen faktiskt kan ta illa upp om en person med Aspergers syndrom vägrar att hälsa, se andra i ögonen eller äta själv i ett separat rum? Förstår jag inte att det ser riktigt otrevligt ut om någon har på sig keps inomhus och det faktiskt kan störa omgivningen på riktigt?

Men nej, jag anser faktiskt inte att det bör störa någon om en elev med Aspergers syndrom har keps på sig i klassrummet när kepsen kan skydda barnet från obehagliga intryck och det kan kännas lugnande och ångestdämpande att ha en tyngd i huvudet. Ibland har människor också exempelvis plåster på ett finger när de gjort sig illa vilket omgivningen också förväntas acceptera och inte störa sig på. Om det förväntas att ett plåster på ett finger ska accepteras av omgivningen, varför skulle det förhålla sig på ett annat sätt med kepsen?

Inte heller anser jag att andra människor bör lida nämnvärt av att en person med autism kan behöva sätta sig själv i ett separat rum och äta om någon verkligen tycker att det tar energi av någon att äta tillsammans med andra. Maten smakar ju likadant och är lika mättande ändå, oavsett om aspergaren sitter med vid matbordet eller inte! Om det finns någon som tycker att det känns smärtsamt och obehagligt på något sätt att ta i hand så anser jag det som självklarhet att personens upplevelser måste respekteras av omgivningen, lika självklart som att ingen ska tvingas ha sex mot sin vilja.

Sedan finns det faktiskt saker som kan störa omgivningen på riktigt. Ibland kan det kanske finnas någon som inte duschar, och andra människor kan må dåligt av att vistas i sällskap med en person som luktar illa. I sådana situationer är det naturligtvis viktigt att hjälpa personen att hitta strategier för att bli ren på något sätt. Jag påstår alltså ingalunda att omgivningen behöver tolerera exakt allt. Men om någon med asperger vägrar att ta i hand så beskylls ofta aspergaren för att vara oflexibel, när det egentligen är andra människor som är oflexibla om de vägrar acceptera att det finns människor som lider av att ta andra människor i hand och kräver att alla människor ska ta varandra i hand av princip, utan att det egentligen finns någon riktig anledning för det!

En vanlig vardag kan ta extremt mycket energi av oss med autism, och därför kan det exempelvis vara alldeles för mycket begärt av ett autistiskt barn att vara i skolan på heltid, göra läxor, städa sitt rum och äta tillsammans med familjen. För att vi inte ska bli totalt utmattade så är det viktigt att vi väljer vad vi lägger vår energi på och att omgivningen väljer sina strider med oss! Ta dig gärna en funderare: är det verkligen viktigt att vi gör precis på samma sätt som andra människor eller handlar allt bara om princip?

Jo, aspergare och neurotypiker kan visst ibland mötas på mitten

I förrgår skrev jag ett blogginlägg om hur fel det kan bli när andra människor har förväntningar på oss med Aspergers syndrom eller autism som vi inte kan uppfylla. När andra människor träffar mig för första gången tror de kanske att jag är någon jag inte är om de upplever att min asperger inte syns, men sen kan de bli besvikna om jag inte klarar av saker som de förväntar att jag ska klara av. Då kan det hända att de börjar se det som deras uppgift att försöka “ta bort” min aspighet. Men för mig är det viktigt att inte bli tvingad till nya aktiviteter mot min vilja och jag trivs med mina Asperger-drag! Därför vägrar jag att ändra mig själv för andras skull.

Däremot tycker jag att relationer handlar lika mycket om att ge som att ta och anser därför inte det heller vara rätt om allt umgänge skulle ske på mina villkor bara för att jag har en diagnos. Om andra människor anstränger sig för mig så vill jag också ge något tillbaka, naturligtvis under förutsättningen att jag inte mår dåligt av att kompromissa. Ingen part ska enligt mig behöva ständigt anpassa sig efter den andre utan att den andre också försöker skärpa sig lite så länge kompromisserna inte kostar någon för mycket energi. Ibland kan det faktiskt finnas en lösning för att jag och andra människor ska kunna mötas på mitten, och ibland finns det inte det.

Ett exempel på en situation där jag ansåg det vara rätt att jag skulle anpassa mig var när jag var som utbytesstudent i Kanada och bodde hos en kanadensisk värdfamilj i ett år. Värdfamiljen ställde upp helt frivilligt, de bistod med husrum och mat fick ingenting betalt för vare sig insatsen eller omkostnaderna. Jag förstod naturligtvis att ingen ville ställa upp på det sättet utan att få något tillbaka. Eftersom min värdfamilj ansträngde sig för mig så hade det nog inte varit så trevligt för dem om jag bara hade spenderat exakt all min fritid i mitt rum och de aldrig hade fått umgås med mig. De ville naturligtvis visa upp landet för mig, lära känna mer om Finland och mig som person. Och därför förstod jag att jag skulle försöka ge de det de ville ha som tack för att jag fick bo hos dem.

Att försöka vara social med familjen var inte så lätt för mig när de alltid satte sig i soffan i vardagsrummet och satte på TV:n på kvällarna. Jag har aldrig gillat att se på TV och film, och eftersom jag är så ointresserad så tappar jag koncentrationen och intresset direkt. Därför hade det mest naturliga för mig varit att stänga in mig i mitt rum, läsa en bok och skriva brev till mina kompisar i Finland (på 90-talet var det ju vanliga brev som gällde, inte SMS och mejl) men jag ville ju försöka kompromissa och ge lite av mig själv till värdfamiljen också.

Lösningen blev att jag satte mig i soffan i vardagsrummet med familjen och läste böcker och skrev brev samtidigt som de tittade på TV. Det här blev en kompromiss för oss alla även om båda parterna förmodligen hade velat ha det lite annorlunda: jag hade föredragit att kunna stänga in mig ensam i mitt rum medan värdfamiljen förmodligen hade föredragit att jag hade tittat på TV med dem men det här var ändå en acceptabel lösning för oss alla!

Att jag har Aspergers syndrom betyder ingalunda att alla människor alltid ska behöva ta hänsyn bara till mina behov, utan jag bör givetvis göra detsamma tillbaka! Om alla parterna försöker anstränga sig lite så kan det mycket väl finnas en lösning.

Nej, autism behöver inte vara ett hinder

I gårdagens blogginlägg berättade jag om de sociala förväntningar jag stötte på när jag som gymnasieelev var som utbytesstudent i Kanada. På den tiden visste jag visserligen inte om att jag hade Aspergers syndrom och utbyteorganisationen pressade mig bland annat att anmäla mig till fritidsaktiviteter anordnade av skolan, vilket var jobbigt. Efter gymnasiet åkte jag även till Österrike för att arbeta som au pair hos en österrikisk familj. Där stötte jag på stora problem, vilket ledde till att jag sa upp mig från jobbet och flyttade till en studentlägenhet i Wien istället.

När man har eller Aspergers syndrom eller autism och hamnar i en främmande miljö, finns det alltid en överhängande risk att man stöter på svårigheter och hinder. Om jag hamnar i en ny miljö som är aspergeranpassad så brukar det naturligtvis gå oftast bra för mig, vilket var fallet när jag började plugga på Ågesta Folkhögskolas aspergerinformatörslinje där klassens alla elever och klassens lärarassistent hade Aspergers syndrom. Men faktum kvarstår att långt ifrån alla miljöer i världen är anpassade på det sättet som Ågesta Folkhögskola var.

Andra människor frågar mig ibland om man borde avråda en person med Aspergers syndrom från att exempelvis åka utomlands som utbytesstudent eftersom risken är överhängande att vi kommer att stöta på hinder och svårigheter under årets gång. Borde man inte istället tillråda aspergaren att stanna kvar i sin trygga miljö i Sverige? Ångrar jag mina vistelser i Kanada och Österrike så här i efterhand när jag inte ens klarade jobbet i Österrike? Med facit i hand, borde jag ha låtit bli att flytta till Sverige helt ensam i 22-årsåldern när jag inte ens kunde så jättebra svenska och inte kände någon i Sverige?

Men nej, jag ångrar absolut ingenting! Trots att livet var mycket svårt i stunder under mina år i Kanada och Österrike, lärde jag mig mycket nytt. När jag var ny i Sverige så var det mesta också jobbigt och jag visste inte ens vad en hyresrätt och deklaration var för något, och med mina orienteringssvårigheter hade jag mycket svårt för att hitta i Stockholm. Men så här 18 år efteråt är jag mycket glad över att ha flyttat till Sverige och trots att jag har fått kämpa med kommunen och många gånger ansett att boendestödtimmarna jag blivit beviljad inte alltid räcker till, är jag tacksam över att boendestöd överhuvudtaget existerar i Sverige. Livet i Sverige blev alltså mycket bra för mig trots allt, och jag är glad över att jag vågade flytta hit!

Med andra ord anser jag inte att man bör avråda en en person med asperger från att exempelvis flytta utomlands trots att det finns en överhängande risk att vi aspergare troligen behöver kämpa betydligt mer än andra människor. Om personen är medveten om att svårigheter kan uppstå men han eller hon ändå gärna vill prova och kämpa på så är det viktigt att låta personen göra som den vill. Om personen däremot inte vill eller orka prova på nya saker, bör man inte pressa personen! Det är inte alltid jag själv orkar prova på nya saker nu när jag har fått min diagnos, och då har jag ibland fått höra att jag inte får låta min diagnos vara ett hinder. Men jag låter absolut inte diagnosen vara ett hinder utan jag har helt enkelt lärt känna mina begränsningar! Med andra ord: låt personen själv bedöma vad den vill och inte vill prova på!

När man ger efter andras förväntningar

De allra flesta gymnasieungdomar tycker förmodligen att allt är svårt i början när man befinner sig i ett främmande land som utbytesstudent, går i det lokala gymnasiet och bor hos en vilt främmande familj i ett helt år. Men när man har Aspergers syndrom eller autism så kan det bli ännu svårare eftersom många av oss haft svårt att passa in redan i vårt hemland, vilket naturligtvis göra det ännu svårare att anpassa oss till ett helt nytt land med dess sedvänjor. Lägg därtill att andra människor ofta kan ha förväntningar på oss som vi inte kan uppfylla.

Eftersom utbytesorganisationer efter mångårig erfarenhet känner till att de flesta utländska gymnasieutbytesstudenter känner sig vilsna i ett främmande land med dess främmande språk, en främmande skola och en främmande värdfamilj så brukar de ha områdesrepresentanter på plats vars uppgift är att stötta utbytesstudenter. Områdesrepresentanterna känner till att de flesta utbytesstudenter blir en del i gänget betydligt snabbare om de deltar i aktiviteter efter skolan. Speciellt nordamerikanska skolor brukar anordna aktiviteter efter skolan i form av exempelvis konst, olika idrottsgrenar, musik, fotografi och matlagning och när man anmält sig till en sådan aktivitet så brukar man oftast utöva hobbyn ett par timmar varje skoldag efter att skoldagen är över.

Men hur blir det när utbytesstudenten har Aspergers syndrom och därmed helt andra intressen, behov och mål än de flesta andra utbytesstudenter? När jag på 90-talet åkte till Kanada i ett år som utbytesstudent så var mitt mål att uppleva hur familjelivet såg ut i andra länder samt att upptäcka skolmiljön och skollivet i ett annat land. Jag hoppades på att jag skulle kunna få nya insikter och lära mig att se mitt hemland Finland med nya ögon. Gemenskap i form av aktiviteter hade jag däremot aldrig varit intresserad av. Jag hade dessutom alltid hatat konstnärliga aktiviteter i alla dess form och har aldrig varit intresserat av att utöva idrott tillsammans med andra människor. För mig betydde idrott trivsam motion i form av ensamaktiviteter som promenader, joggning, cykling och simning. Det viktiga är att hålla en frisk kropp helt enkelt!

Efter att jag hade anlänt till Kanada så kände jag nästan direkt att jag skulle kunna uppnå de flesta av mina mål. Visserligen trivdes jag inte optimalt hos min värdfamilj men samtidigt lärde jag mig mycket nytt genom att iaktta deras familjeliv och jag upptäckte hur skollivet var i Nordamerika. Därför var jag mycket chockad när jag fick träffa min områdesrepresentant som talade om för mig att hon inte alls var nöjd med hur jag hade anpassat mig i landet: för att få det mesta av sitt utbytesår krävdes det att man skulle anmäla sig till en aktivitetsklubb i sitt gymnasium vilket jag inte hade gjort.

När jag förklarade att jag inte var ett dugg intresserad av de aktiviteter som min skola anordnade och att jag skulle må dåligt av att utöva en aktivitet varje dag som jag inte trivdes med sa hon att det var viktigt för henne att jag skulle slopa alla fördomar och välja en aktivitet bland de som stod till buds. När jag ifrågasatte det och frågade varför det var viktigt att pressa sig själv när jag dittills själv hade varit mycket nöjd med mitt utbytesår sa hon att jag skulle bli ännu nöjdare om jag skulle bli mer integrerad i de kanadensiska ungdomarnas fritid.

I början vägrade jag att lyssna på henne men efter att ha lyssnat på hennes tjat i flera månader så kände jag mig tvingad att ge efter. Jag bläddrade i broschyren som jag hade fått från min high school och funderade på vilken av aktiviteterna jag skulle hata minst. Mina ögon föll på badminton. Det var inte ett dugg roligt med badminton men det var nog det minst onda av alla aktivitetsklubbar som stod till buds. Därför anmälde jag mig till badminton och blev medlem i skolans lag. Områdesrepresentanten var nöjd och hennes reaktion fick mig att bli osäker. Tänk om jag ändå fick ut någonting av badminton trots att jag själv inte förstod det? Tänk om det var viktigt för mitt välbefinnande? Det kändes konstigt för jag kände själv att jag hatade badminton och att det hade försämrat min livskvalitet i Kanada eftersom det bara tog energi men tänk om områdesrepresentanten med sin mångåriga erfarenhet ändå hade rätt?

Efter att jag några år senare fick min Asperger-diagnos så föll alla pusselbitarna på plats. Då förstod jag plötsligt att mina känslor inför badminton och andra aktiviteter i Kanada hade varit helt rätt eftersom jag fungerade annorlunda än normen men att mitt sätt att vara på inte hade varit accepterat. Diagnosen gav mig självinsikt och verktyg för att kunna förklara för andra människor hur jag fungerar. Därför är jag nu 20 år senare blivit mycket bättre på att stå på mig och tacka nej till aktiviteter som får mig att må dåligt, men vägen dit har varit krokig!

Aspergers syndrom, autism och sociala krav

Vi som har Aspergers syndrom eller autism orkar inte alltid med sociala situationer och krav. Igår kom jag hem från Finland efter att ha firat jul och nyår hemma hos mina föräldrar i ett par veckor, och i samband med mina långa Finlandsvistelser är det därför många som undrat hur jag orkar bo med mina föräldrar i så lång tid. Är det inte för socialt och brukar inte folk med Aspergers syndrom behöva mycket ensamtid?

Men nej, det var inte särskilt jobbigt för mig att bo hos mina föräldrar. För mig hänger alltid energiåtgången ihop med vilken typ av sociala krav jag ställs inför men mina föräldrar ställer inga sådana krav. Det är okej att ha på sig pyjamas eller mysbyxor hela dagen när man är hemma (till och med på självaste julafton), det är okej att äta när man känner för det, vilken mat man vill och var i lägenheten man vill. Mina föräldrar kanske vill äta fisksoppa klockan 15 och sitta vid köksbordet, men jag kanske vill äta klockan 17 och kyckling med ris istället. Inga problem! Det är också helt okej att dra sig undan till och med på julafton och stänga dörren efter sig, så det finns inga krav på att man ska behöva sitta tillsammans med familjen i flera timmar. Däremot försökte mina föräldrar ställa krav på mig när jag var barn och på den tiden brukade familjen alltid äta tillsammans, men jag trivs så otroligt mycket bättre med de nuvarande “reglerna”.

Hade jag tvingats äta tillsammans med familjen varje dag och vid vissa bestämda tider samt inte fått dra mig undan, hade jag orkat högst i ett par dagar om ens det och då hade jag garanterat varit helt slut efteråt! Speciellt krav på gemensamma måltider brukar göra mig utmattad, vilket jag fick erfara med min före detta svärfamilj för de var en mycket stor familj som alltid åt tillsammans.

Om en person med Aspergers syndrom eller autism tackar nej till en social tillställning men tackat ja till en annan, behöver det inte alls vara något personligt mot dig! Det kan ibland vara miljön och kraven det är “fel” på, inte människorna! Men ibland är det däremot så att aspergaren helt enkelt inte orkar umgås alls, oavsett hur mycket miljön anpassas för personen kanske behöver ladda på batterierna istället!