Skräcken av att inte vara som alla andra utan att veta varför

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om hur jag vägrade gå på lektionerna i skapande när jag pluggade på Vimmerby Folkhögskola. Min skräck var helt enkelt så stor att jag nästan var oförmögen att gå in i det klassrum där dessa lektioner hölls. Jag var riktigt rädd. Hela min kropp skrek: FARA, SPRING!! Hur konstigt det än låter, kändes tanken på lektionerna nästan som att jag blev jagad av ett lejon, så rädd var jag.

På den tiden visste jag inte om att jag hade Aspergers syndrom och andra svårigheter och hade därmed ingen förklaring för min ojämna begåvning. Min enorma ångest berodde på mina dåliga erfarenheter från min barndom. Känslan av att vara den bästa i hela klassen i språk men inte klara av saker som var enkla för andra var riktigt ångestfylld för mig när jag var barn. Om jag hade vetat att jag hade Aspergers syndrom, hade jag inte behövt ha lika mycket ångest. Då hade jag åtminstone vetat att det fanns en förklaring till att jag inte var som alla andra, och då hade jag vetat att lärarna som skällde ut mig hade fel. Men nu visste jag inte. 

Eftersom jag inte hade någon diagnos på den tiden, trodde omgivningen att jag var som alla andra. Ingen kom på tanken att jag faktiskt skulle kunna ha svårigheter med motoriken, automatiseringen och att lära mig praktiska saker. Lärarna visade för oss på bildlektionerna hur vi skulle göra, de visade för oss på syslöjden hur man använde symaskinerna och de väntade sig att alla skulle veta hur man ställer upp en strykbräda. När jag sa till läraren att jag tyckte att det var svårt, fick jag till svar: “Nej, det är jättelätt. Kolla bara hur snabbt dina klasskamrater lär sig”. När jag sa att jag inte kunde göra en viss uppgift, fick jag till svar: “Jo, det kan du visst”. Och när jag sedan gjorde fel, fick jag utskällningar. Klasskamraterna skrattade åt mig. Men det förtjänade jag ju för jag försökte inte tillräckligt, det var jag helt säker på.

Jag började bli mer och mer rädd för skolan. Eftersom sådana här uppgifter var lätta för de flesta andra, tog ingen mig på allvar när jag sa att jag inte visste hur man gjorde. Därför hade jag inget annat alternativ än att skolka från vissa lektioner och låtsas vara sjuk. Omgivningen hade ju redan bestämt sig att jag kunde göra vissa saker trots att jag inte kunde, så ingen hade tagit mig på allvar om jag hade berättat. Och sedan var jag också själv övertygad om att jag var lat. Om jag skulle skärpa mig, skulle jag kanske kunna bli som alla andra och lära mig det mina klasskamrater kunde. Kanske nästa år…

Ibland var jag avundsjuk på människor som satt i rullstol eller hade dyslexi. De hade åtminstone en ursäkt för att inte lära sig vissa saker. Ingen skällde någonsin på en rullstolsburen person för att denne inte kunde gå, men jag var ju “bara” lat så jag hade ingen ursäkt för att vara annorlunda. Ibland lekte jag med tanken på att hälla frätande syra över mina ögon. Då skulle jag bli blind, och ingen skulle längre bli arg på mig för att jag inte såg hur lärarna gjorde. Då skulle jag ha en giltig ursäkt.

Så här i efterhand tycker jag att det är sorgligt att skolor förutsätter att alla barn är likadana. Varför förutsattes det att alla barn kunde rita och sy? Varför inte ta vara på barnets talanger istället för att haka upp sig på det barnet inte kan? Det skulle kunna spara barnen extremt mycket ångest.

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

13 tankar kring ”Skräcken av att inte vara som alla andra utan att veta varför

  1. morgan

    när lärde du dig simma?

    det enda som jag lärde mig senare än de andra jämnåriga var att knyta skorna. Det tog sin tid att lära sig för mig.

    Men att simma lärde jag mig när jag var 9 år, efter att ha gått på simskola i två terminer, helt normalt.

    Snickra på träslöjden kunde jag hyfsat eller iaf hade jag inte onormalt svårt att lära mig instruktionerna. Att sy gillade jag inte, men det är ju för att jag inte var tjej kanske.

    Hade ni också träslöjd i Finland?

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag var nio år när jag lärde mig att simma. Jag har ingen statistik på vad genomsnittsåldern är för att lära sig simma och jag vet inte ens som anses vara “normalt”, men jag var iaf den sista i min klass och blev retad för att jag inte kunde.

      Träslöjd var obligatoriskt hos oss i en termin. Det var riktigt jobbigt, hatade det 🙁

      Svara
      1. Thomas

        Träslöjd var obligatoriskt hos oss i en termin. Det var riktigt jobbigt, hatade det

        Syslöjd hatade jag,så jag satt och fållade en handduk en hel hösttermin för att slippa göra nåt mer.Slöjdlärarinnan sa sen att hon aldrig sett en så väl fållad handduk förr,det gick inte att se att den var fållad,men hon tyckte jag skulle ha kunnat gjort nåt mer…men usch tänkte jag då

        Svara
  2. Thomas

    Så här i efterhand tycker jag att det är sorgligt att skolor förutsätter att alla barn är likadana.

    Det värsta av allt är ju att det fortfarande är så i många skolor,det har jag ju sett när det gäller min son.Det skulle ingå i lärarutbildningen det här med npf diagnoser,men det går ju alldeles för långsamt och fler och fler ungdomar går ur skolan utan betyg som dom kan gå vidare på.Det här med att det finns så olika skillnader på asperger/adhd/add är ju också något som måste fram,jag fick min diagnos vid 60 och nu börjar jag se vilken enorm skillnad det kan vara för var och en med asperger.Det måste ju respekteras av sk vanliga att det är så.Det finns ju sk normala människor i samhället som är jäkligt lata och fuskar med det mesta,säkert inom skolan med och andra.Ännu idag kan jag känna ett motstånd att komma in i en skola och känner ett obehag,och att lita på lärare och rektorer går inte.Jag känner t.o.m lärare och jag är inte sen att gå dom vid diskutioner om sånt här,dom kan helt enkelt ingenting om npf,kanske ett fåtal i så fall

    Svara
  3. Mats

    Så här i efterhand tycker jag att det är sorgligt att skolor förutsätter att alla barn är likadana. Varför förutsattes det att alla barn kunde rita och sy? Varför inte ta vara på barnets talanger istället för att haka upp sig på det barnet inte kan? Det skulle kunna spara barnen extremt mycket ångest.

    Jag tror att många barn med Aspergers syndrom skulle behöva gå i skolor med personal som förstår sig på Asperger. Jag tror att vanliga lärare är alldeles för okunniga och för oförnuftiga för att undervisa elver med Aspergers syndrom. Jag förstår om det låter fördomsfullt men det är så jag upplever det utfrån mina egna och andras erfarenheter. Jag tror tex att en sådan här skola hade passat mig mycket bättre än den vanliga skolan: http://www.ur.se/Produkter/174478-Liv-med-autism-Vi-har-alla-autistiska-drag

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Ja, kunskap och empati är väldigt viktigt! Jag hade nog även kunnat gå i en vanlig skola om personalen hade förstått sig på Aspergers syndrom, fast en mindre klass hade varit ännu bättre.

      Svara
  4. Thomas

    Jag tror att många barn med Aspergers syndrom skulle behöva gå i skolor med personal som förstår sig på Asperger. Jag tror att vanliga lärare är alldeles för okunniga och för oförnuftiga för att undervisa elver med Aspergers syndrom. Jag förstår om det låter fördomsfullt men det är så jag upplever det utfrån mina egna och andras erfarenheter. Jag tror tex att en sådan här skola hade passat mig mycket bättre än den vanliga skolan: http://www.ur.se/Produkter/174478-Liv-med-autism-Vi-har-alla-autistiska-drag

    Absolut Mats,så är det och måste bli också.Har själv sett det när det gäller min son,skulle kanske även jag behövt mer hjälp men det var ju 60 talet,då fanns inget mer än att man var dum i huvudet och lat

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Ja, så var det tyvärr förr i tiden! Jag gick i skolan på 80- och 90-talet, och på den tiden fanns det överhuvudtaget ingen kunskap, inte i Finland iaf. Jag kan förstå att lärarna bemötte mig fel, vissa ville väl men förstod inte.

      Men med tanke på att vi idag vet att dessa diagnoser existerar, är det oacceptabelt att många lärare fortfarande inte förstår. Och din son gick ju på en specialanpassad utbildning, i hans fall är det ännu mer oacceptabelt att han tvingades hoppa av. På ett sådant ställe borde de förstå. Varför skapa en utbildning för Aspergare om man inte får beter sig aspigt där och ha vissa svårigheter?

      Svara
      1. Mats

        Men med tanke på att vi idag vet att dessa diagnoser existerar, är det oacceptabelt att många lärare fortfarande inte förstår.

        Detta talar för att lärarna inte är tillräckligt förnuftiga för att bedriva undervisning för barn med Aspergers syndrom. Jag har länge misstänkt att bristen på förnuft är ett större problem än bristen på kunskap ute i skolorna. Det krävs i grund och botten bara en tolerant attityd och förmåga till eftertanke för att hantera barn med Aspergers syndrom. Det är bra om lärarna har kunskap om NPF men jag tror inte det är avgörande. Just lärarnas oförnuft tror jag är en anledning i sig att ta ifrån lärarna ansvaret för undervisningen av barn med Apsergers syndrom. Jag tror som sagt på någon form av specialskola så att eleverna slipper omge sig med vanliga elever och lärare men jag kan inte svara för hur den ska se ut i praktiken.

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Ibland verkar det som att problemet är brist på kunskap. När jag har föreläst i skolor, säger lärare till mig ibland att de förstått efter min föreläsning att de bemött Asperger-barnen helt fel och begärt alldeles för mycket av dem. Men ibland är problemet brist på empati, vissa personer verkar inte kunna ta till sig kunskapen och vill tro att Asperger-dragen går att träna bort.

          Svara
  5. Thomas

    För mig så är nog skräcken att vara som alla andra,om man lyssnar på hur normalfamiljen ska vara.Att lyckas i karriären och tjäna så mycket det går och sen dra på sig stora lån för att man ska ha det senaste huset eller värsta bilen,för många verkar livet gå ut på att shoppa och äta gott och onyttigt och konsumera alkohol i stora mängder,det finns ju många som inte klarar av stressen sen som kan komma och då det kan bli separationer och tvister.Så många ggr jag har varit på fest och folk suttit och diskuterat boräntor och löner och barn under hela festen,så kan man undra om det är det som är att vara social.Jag har ju träffat en del äldre med npf och det har varit mycket trevligare sällskap kan jag säga och det har diskuterats om djupare saker än om pengar och låneräntor…så man kan ju ibland om det är så normalt att vara normal i alla fall tycker jag att det känns bra att vara onormal i så fall,inget jag mår dålig av i alla fall

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Du har helt rätt, Thomas! Jättebra skrivet! Jag älskar också djupa diskussioner, och jag har alltid undrat vem det är som sagt att det är normalt att ha ytliga kontakter och diskutera ämnen du nämnde ovan. Jag bryr mig inte om räntor, inredning, jobb och liknande saker. Barn tycker jag däremot är roligt att diskutera trots att jag inte har några egna 🙂

      Idag är jag glad över att jag inte är som alla andra, men jag är ju vuxen nu och kan bestämma hur jag vill leva mitt liv. När jag var barn, var det skolan som dikterade normen. Det var hemskt att få utskällningar för att jag inte kunde lära mig hur man sätter upp en strykbräda, men i det liv jag lever idag behöver jag inga sådana kunskaper 🙂

      Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *