Snälla diagnosskeptiska lärare: sluta glorifiera 1980-talet

Under de senaste decennierna har olika specialpedagogiska perspektiv varit rådande i den svenska skolan. Åsikterna om hur skolan borde hantera elever med specialbehov har varierat beroende på vilket av dessa perspektiv som har varit det mest dominerande. Forskaren Lisa Asp-Onsjö delar in de specialpedagogiska perspektiven i följande paradigm:

1. Individorienterat perspektiv

Detta perspektiv var vanligast fram till 1970-talet. Om en elev inte uppnådde skolans krav sökte man förklaringar hos den individuella eleven. Man försökte åtgärda problemen genom hjälp- och OBS-klasser eller genom att eleven fick gå om ett skolår. Att placera funktionsvarierade elever i särskilda klasser var en populär lösning, och man menade att det var bäst för klassen som helhet att barn i behov skildes från sina klasser för då fick resten av klassen arbetsro. Det låg på skolan att utreda elevens problematik och bedöma vilka särlösningar som var aktuella.

2. Strukturorienterat perspektiv

På 1970-talet blev detta perspektiv populärt och det var nu synsättet ändrades totalt! Om en elev presterade mindre bra i skolan, ansågs skulden ligga i skolmiljön. Sociala skäl ansågs vara en annan viktig bidragande faktor till skolmisslyckanden. Man försökte anpassa skolmiljön så att den skulle passa så många som möjligt. Diagnoser kritiserades eftersom de ansågs vara stigmatiserande. Man strävade efter att en elev med specialbehov aldrig skulle skiljas från sin klass då social fostran ansågs vara ett lika viktigt inslag i skolan som själva undervisningen.

3. Diagnosorienterat perspektiv

På 1990-talet började neuropsykiatriska diagnoser synliggöras i media och man riktade uppmärksamheten mot medicinska förklaringar. Nu började man återigen fokusera på elevens problembild, och särlösningar blev vanliga igen. När en elev skiljs från sin klass, säger man att det är bäst för den individuella eleven. Man får inte längre säga att det är bäst för klassen som helhet för man får inte skuldbelägga den individuella eleven. Till skillnad från det individorienterade perspektivet ligger det på externa experter att utreda elevens problematik.

Vissa glorifierar 1980-talets skola

Jag kan inte sluta häpnas över att 1980-talets skola med dess strukturorienterade perspektiv ibland glorifieras. Vissa påstår till och med att diagnosticeringen blev en konsekvens av 1990-talets finanskris: till följd av finanskrisen hade skolorna plötsligt en begränsad budget och för att få tillgång till resurser fick skolan ett ekonomiskt intresse av att elever skulle diagnosticeras med autism och andra NPF-diagnoser. Trots skollagens 1 kap. fjärde paragraf krävs det nämligen inte sällan en medicinsk diagnos för att skolan ska få bidrag till särskilt stöd.

Dåtidens skola var inte bättre

Men jag lovar att 80-talets skola inte alls var lika inkluderande och tolerant som den gärna framställs som! Dåtidens skola var integrerande, inte inkluderande. Och det finns inget värre för ett autistiskt barn än att bli integrerad i sociala aktiviteter mot sin vilja! Vi är många vuxna autister som for enormt illa ut av 80-talets skola med dess “sociala fostran” och av att bli berövade en diagnos och därmed självacceptans. Skolan är inte inkluderande idag men det var den inte då heller. Så snälla alla diagnosskeptiska lärare: sluta glorifiera 1980-talets skola!

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *