Sparka inte på oss som redan ligger

Idag läste jag en debattartikel i Aftonbladet som gjorde mig upprörd. Skribenten skriver om sin lillebror som har försökt ta sitt liv vid två tillfällen i år utan att någon bryr sig. Brodern har inte fått vård efter att vårdpersonalen lyckats rädda hans liv utan de har bara skickat hem honom från akuten med en uppmaning till föräldrarna att de ska försöka hålla bättre koll på honom. Men ändå lyckades han ta en ny överdos inom kort och det blev samma visa igen: läkarna räddar hans liv för att sedan skicka hem honom.

Eftersom skribentens bror också lider av tablett- och cannabismissbruk har det stått klart att han behöver komma till en rehabiliteringsklinik för att komma ur missbruket men det har inte stått klart vem som ska betala. Först var tanken att psykiatrin och socialtjänsten skulle dela på kostnaden, men sedan fattade psykiatrin beslutet att socialtjänsten ensam skulle stå för kalaset. Problemet? Det har inte hänt någonting från socialtjänstens sida utan allt står stilla trots att det gått flera månader. Föräldrarna har fått ta ledigt från sina jobb för att kunna ha uppsyn över brodern, och de har till och med fått sälja sin bil för att klara av inkomstförlusten. Vilket såklart inte borde hända eftersom det står tydligt i socialtjänstlagen att socialnämnden har ansvar för missbrukare (se 3 kap. 7 § resp. 5 kap. 9 § socialtjänstlagen), men det är uppenbart i det här fallet att de smiter från sitt ansvar.

Själv är jag väldigt tacksam över att jag varken behövt hjälp från socialtjänsten eller psykiatrin på några år! För flera år sedan behövde jag hjälp från båda och det blev en katastrof alla gångerna. För vi som har Aspergers syndrom eller autism är en utsatt grupp precis som missbrukarna. Många tror felaktigt att vi aspergare slipper brottas med problem med psykiatrin eftersom vi har tillgång till habiliteringen, men det stämmer inte av följande anledningar:

1. Det brukar vara mycket lång kö för att få komma till habiliteringen. Åtminstone är det fallet i Stockholm där jag bor, och situationen lär inte vara bättre i andra storstäder. Det är inte riktigt så att man får gå och prata med habiliteringen så fort man känner att man behöver det. Jag har till och med fått höra att vissa har fått vänta uppemot ett år innan de fått en kallelse! Och behöver man verkligen prata med någon, är det oftast akut och kan inte vänta.

2. Habiliteringen har inga läkare. Vilket innebär att man varken får läkarintyg eller mediciner utskrivna av habiliteringen. Varför är det ett problem, undrar du kanske? Jo, psykiatrin dit vi hänvisas till vid sådana ärenden har oftast ytterst begränsad kunskap om Aspergers syndrom och autism. Själv vänder jag mig till en privatläkare till en kostnad för några tusenlappar per besök om jag behöver ett läkarintyg. Jag har nämligen inte vågat låta psykiatrins läkare som efter en halv minut konstaterade att min asperger måste vara av en lindrig sort (eftersom jag var verbal och såg henne i ögonen) skriva något till Försäkringskassan. När jag levde på aktivitetsersättning, var några tusenlappar mycket pengar för mig men det var den dyra privatläkaren som gällde för mig ändå. För jag hade ingen annan att vända mig till.

3. Man får besöka habiliteringen ett ytterst begränsat antal gånger. I Stockholm brukar det handla om tre gånger, i undantagsfall tio. Dock gjorde habiliteringen undantag på mig och lät mig komma dit 10 gånger och därefter ytterligare några gånger, men sedan tog det stopp. Jag fick inte gå dit fler gånger eftersom jag redan hade varit där över 10 gånger och det var många andra som stod i kö för att komma dit. Och standarden var ju tre besök, så jag fick vara tacksam för att ha fått tillgång till några fler gånger än så.

4. Habiliteringen ger ingen behandling för psykisk ohälsa. Ett faktum som det av någon anledning finns mycket okunskap kring. Habiliteringen ger endast råd och stöd när det gäller att hantera funktionsnedsättningen (i vårt fall Aspergers syndrom/autism) och dess konsekvenser, men däremot ger de inte vård för att bota självskadebeteende, tvångssyndrom, ångest eller liknande problematik som har med psykisk ohälsa att göra. Tyvärr får många autister som lider av psykisk ohälsa fortfarande höra: “Men om du mår psykiskt dåligt, är det habiliteringen du ska vända dig till.” Men det stämmer alltså inte och leder bara till att autisten slussas fram och tillbaka.

Psykiatrin och socialtjänsten är minst lika viktiga samhällstjänster som vårdcentralen och tandläkare. Sparka inte på oss som redan ligger utan se till att psykiatrin och socialtjänsten faktiskt fungerar som de ska!

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

7 tankar kring ”Sparka inte på oss som redan ligger

  1. Camilla

    Ja usch vilket virrvarr. Jag har en dotter som fick diagnos Autismspektrumtillstånd ( asperger) för ca 3 år sedan. Inga utanför familj kunde tro det då det endast märkts hemma o i vårat sällskap därför tog det ca 6 år att få en utredning. Denna sommar har vi kämpat med att få henne att vara hemma litegrann just pga återhämtning men hon är så stressad över att hamna utanför sitt nyvunna kompisgäng o en kille som hon gärna vill sova hos ( när han har ff) hon är bara 14, 15 i sept och vi vill inte att hon sover över än o framförallt inte när han är ensam hemma. Han är 16. Från att vara hemma ganska mycket till att helt plötsligt vilja vara ute på nätter ( 23 har vi sagt) hon kommer ofta försent men inte mer än 45 min iaf. När hon völ är hemma vill hon inte svara på våra frågor och hon är otroligt snarstucken och ful i mun. Hon slutade också med hennes Setralin utan att säga till kastade tabletten så jag trodde hon tagit den. Fick reda på det efter 2 veckor och va naturligtvis förvånad men tänkte ändå aha därför hon varit vaken så sent möblerat om etc etc o skrikit till mig om jag lagt mig i något.. Hon sade att hon va känslokall av dom o hon vill bli kär Nu har hon stuckit vid 430 på morgonen några ggr till killen ( när hans föräldrar är borta) om jag ibte får sova över får jag väl dra tidigt säger hon… puh Det är inte det att jag/ vi är rädda för att hon skall ha sex det kan dom ju ha på dan då de umgås då med just nu men jag är rädd om hennes sömn och vi vill att hon skall komma in i rätt fas innan skolan börjar hon har ju bara 9: an kvar o har ju klarat skolan bra trots allt. Hon säger att hon mår så bra när hon inte är hemma… Själv är jag livrädd att hon skall börja med alkohol el droger o må bra av det… hur va din tonårstid och har du något råd till mig. Denna sommar har jag inte kunnat sova utan ständiga oroat mig o försökt haft koll. Har hittat tändare ,cigg tror hon snott etc etc hon har ju naturligtvis bortförklaringar. Jag sade bara jaha nu har du provat detta då röcker det så. Skall vi släppa,henne mer eller försöka,hala in det är en väldans balansgång. Andra säger ja den tonårstiden men känns ju som vi har haft ständiga fighter o utbrott sen hon va 5 år typ. Går ju inte riktigt att få till något bra prat. Skriver endel till henne och hoppas något går in. Inte förmanande utan mer våra känslor o tankar om sömn etc.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Hej Camilla!

      Usch, det låter som att ni har det jättejobbigt 🙁 Mina föräldrar var också oroliga för mig när jag var tonåring. Ibland spenderade jag sena fredagskvällar i Helsingfors med andra ungdomar, och när mina föräldrar försökte förbjuda mig att hänga ute på gatan så sent körde jag med: “men jag var ju mobbad förut, ni kan inte förbjuda mig att vara ute sent för alla andra ungdomar får, annars kommer jag bli mobbad igen”. Så pappa fick också vara uppe sent han också och hämta mig från busshållplatsen kl 2:00 på natten för att se till att jag kom hem. Som ung vuxen gick mitt festande överstyr och som 24-åring fick jag förutom asperger även diagnosen alkoholmissbruk. Jag hade verkligen kunnat råka riktigt illa ut! 🙁

      När jag tänker efter, finns det ingenting mina föräldrar hade kunnat göra och ingen annan heller. Jag ville ju dricka alkohol tyvärr och var inte motiverad att sluta förrän jag själv bestämde det i årsskiftet 2003/2004. När jag fick höra tjat, gjorde det bara allt värre. Ni kanske kan välja era strider med henne? Kanske se mellan fingrarna att hon sover för lite men däremot kan ni ha totalintolerans mot droger? Trötthet och sömnbrist är ju inte bra för hälsan, men hon kanske märker det själv så småningom om hon börjar få alltför dåligt av sömnbristen. Sen är det ju möjligt att hon faktiskt sover hos killen i några timmar och att hon får lite mer sömn än vad ni tror. Tyvärr vänder hon ju på dygnet vilket är ett problem när skolan börjar, men tjat kan ju göra saken värre. Ni kanske kan försöka ta råd från habiliteringen? För jag förstår verkligen att ni är oroliga för henne 🙁

      Svara
      1. Camilla

        Tack finaPaula för svar skall nog vända mig till BUP igen där vi är inskrivna om inte annat behöver jag stöttning i detta. Ha en fortsatt fin sommar.

        Svara
        1. Mats

          där vi är inskrivna om inte annat behöver jag stöttning i detta.

          Det var precis min tanke när jag läste din beskrivning. Ni behöver nog stöd utifrån. Svårt att säga hur mycket av din dotters beteende som är ett vanligt tonårsbeteende och hur mycket som beror på Aspergers syndrom. För övrigt kanske den här artikeln (och boken) är intressant för dig: https://www.specialnest.se/liv-hem/extra-utmanande-tonar
          https://www.adlibris.com/se/sok?q=Ton%C3%A5r+med+autism+och+asperger

          Svara
  2. Åsa

    Psykiatrin är katastrof! Sen jag remitterades till psykiatrin för tre år sen har det varit många månader av väntetid mellan olika instanser. Behandling existerar knappt. Det finns förstås en del bra läkare som har förståelse (när man väl får en tid). Men trots att två läkare vid den senaste mottagning jag hänvisats till, noterat depression, ångest och utmattingssyndrom, utöver asperger-diagnosen, får jag inte träffa någon att samtala med. Efter envis förfrågan står jag på kö för bedömningssamtal hos psykolog, med förväntad väntetid på 8 månader.

    Vet att det är liknande för många som söker hjälp och att det finns de som är i mer akut behov av hjälp, som t.ex. “lillebror” i Aftonbladets artikel. Man skulle kunna tro att vården åtminstone inte ignorerade självmordsförök. Så sorgligt och kämpigt för de som mår dåligt och deras närstående.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad tråkigt att du råkat ut för detta! Själv vet jag inte en enda person som tycker att psykvården fungerar 🙁 När jag själv mådde dåligt för länge sen, blev jag endast erbjuden medicinering även om det var samtalskontakt jag hade velat ha. Men det fanns det inga resurser till. Det känns som att om man bara får hjälp om man försöker ta sitt liv, men endast akuthjälp vilket är ytterst tillfälligt och sedan blir man hemskickad dagen efter och ignorerad igen 🙁

      Jag vet faktiskt folk som går till privatpsykologer trots sjukersättning på garantinivå för de behöver verkligen hjälp och de är inte nöjda med den offentliga vården. Men sjukersättningen räcker bara för 1-2 psykologbesök i månaden i och med att 1000-1500 kronor i psykologkostnader i månaden är en del pengar för någon som lever på drygt 7000 kronor i månaden. Men tydligen får man mycket bättre och snabbare hjälp hos privatpsykologer så jag förstår varför de vänder sig till privatpsykologer även om de inte ska vara så! Själv gjorde jag också valet att gå till en privatläkare när jag hade aktivitetsersättnig.

      Jag hoppas verkligen att det löser sig för dig efter kötiden och att du får en bra psykolog!

      Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *