Etikettarkiv: Aktivitetsersättning

Därför blir den nya höjningen av bostadstillägget orättvis

Bostadstillägg är ett tillägg som bland annat många med Aspergers syndrom och autism uppbär för att delvis täcka upp sina boendekostnader. Enligt Försäkringskassan kan man som ensamstående få maximalt 5220 kronor i månaden, vilket motsvarar 96% av boendekostnaden för en hyra på upp till 5000 kronor, och 70% av boendeostnaden mellan 5000 och 6000 kronor.

Bostadstillägget räcker inte långt

Hyresnivåerna höjs ständigt, och speciellt i Stockholmsområdet är det svårt att hitta en hyreslägenhet som har en hyra på mellan 5000 och 5600 kronor. För 10 år sedan var det fullt möjligt men är idag nästintill omöjligt. Bostadskön blir längre och längre och de köande måste liksom ta det de får. Och ofta går det att få de dyra nyproduktionslägenheterna betydligt snabbare via bostadskön än billiga hyresrätter. Bostadstillägget räcker därför inte långt.

Det blir en höjning efter årsskiftet..

Beslutsfattarna har insett problemet och kommer från och med årsskiftet höja nivån av bostadstillägget för pensionärer: Maxnivån i bostadstillägget kommer att höjas till hela 7000 kronor! Vilket är helt rätt: På grund av den nya Stockholmshyran som kommer att införas i Stockholm kommer boendekostnaderna under de närmaste åren öka för många stockholmare med upp till 1500 kronor i månaden utöver de sedesvanliga årliga hyreshöjningarna.

…som tyvärr inte kommer att omfatta personer med aktivitets- och sjukersättning

Problemet? Personer som uppbär aktivitets- eller sjukersättning kommer inte få ta del av det höjda bostadstillägget utan höjningen kommer endast gälla ålderspensionärer. Och detta alltså trots att det är troligare att en ung person står utan bostad och tvingas ta en dyr andrahandslägenhet än att en äldre person tvingas till det. Många äldre har ju redan bostad och tvingas därför inte tacka ja till vilken dyr andrahandslägenhet som helst.

Många funktionsnedsatta har sämre ekonomi

Därutöver betalar många med aktivitets- och sjukersättning, enligt skribenten, högre skatt på samma inkomstnivå än vad ålderspensionärer gör. Dessutom har vissa ställen rabatter för ålderspensionärer men inte för de som uppbär aktivitets- eller sjukersättning. Jag missunnar absolut inte ålderspensionärerna höjningen men anser att den även borde gälla människor som uppbär aktivitets- eller sjukersättning.

Stör mig på de som tycker att det nya systemet är rättvist

Det allra värsta är att det finns människor som tycker att detta är precis rätt. Jag har träffat människor som tycker att äldre har slitit under sina liv och att de därför förtjänar mer pengar än personer med funktionsnedsättningar som oftast “inte har gjort något för att bidra till samhället”. Jag blir mycket irriterad när jag får ta del av sådana åsikter!

Det nya systemet kommer att vara orättvist och diskriminerande

Om vi nu bortser från det faktum att inte alla ålderspensionärer har arbetat under sina liv (vissa har t.ex. varit hemmafruar) så måste vi komma ihåg att ingen väljer att födas med funktionsnedsättning. Att många med sjukersättning inte arbetar beror dessutom på att arbetsmarknaden inte är tillräckligt anpassad, och det är den bristande tillgängligheten som gör att många tvingas sitta hemma. Det nya systemet kommer därför vara ännu mer orättvist!

Sluta diskriminera oss med funktionsvariationer!

Nej, alla aspergare behöver ingen daglig sysselsättning

Vissa av oss med Aspergers syndrom eller autism har aktivitets- eller sjukersättning på heltid. Själv hade jag också aktivitetsersättning i flera år innan jag började föreläsa. Vi aspergare kan känna olika inför att vara hemma på dagarna. Några vanliga inställningar och känslor vi kan hysa är:

1. Lättnad. För mig var det en enorm lättnad att få aktivitetsersättning beviljad efter att ha misslyckats med arbete och studier. Dessutom var det otroligt skönt att slippa leva på energimarginalen jämt. Efter att jag hade fått aktivitetsersättning, fick jag för första gången i mitt liv känna hur det var att plötsligt ha livslust och att inte vara konstant trött.

2. Ensamhet och isolering. Vilket kan upplevas som negativt av vissa. Vissa kan fastna hemma och uppleva livet som meningslöst när de inte längre får göra något speciellt på dagarna och bidra till samhället. De orkar inte ta tag i någonting längre, sover bort dagarna och blir deprimerade. Deras självkänsla påverkas negativt.

3. Lugn och ro. Vissa kan tycka att det är otroligt skönt att få styra sin dag så som man bäst vill. Man behöver inte längre träffa människor man har svårt för (vilket inte alltid är fallet på en arbetsplats), och man kan koncentrera sig på att umgås med familj och vänner och syssla med sina specialintressen istället för att behöva tänka på energikrävande måsten. Man kan gå och lägga sig när man vill och kanske ta emot boendestöd då och då. Så kände jag när jag hade aktivitetsersättning!

4. Rastlöshet. Vilket vissa lyckas lösa genom att fylla dagarna med olika aktiviteter. Vissa besöker flitigt träffgrupper för personer med Aspergers syndrom och autism för att skaffa vänner och utbyta erfarenheter, och andra ansöker om kontaktperson enligt LSS som de hittar på aktiviteter med. Vissa börjar med en ny hobby, andra har daglig sysselsättning enligt LSS. Och vissa söker sig till olika praktikplatser genom sin dagliga verksamhet med siktet inställt på att så småningom komma ut i arbetslivet.

Ibland kan känslorna inför aktivitetsersättningen förändras genom årens gång. Vissa kan tycka att det är skönt att leva på aktivitetsersättning i början men tråkigt i längden, andra kan tvärtom tycka att det blir skönt först efter ett tag när de landat lite och hunnit hitta dagliga rutiner. Själv hade jag konstant samma känsla genom årens gång. Jag hade dock blivit varnad för att jag skulle börja må dåligt och klättra på väggarna om jag skulle sakna sysselsättning under en längre tid, vilket aldrig skedde i mitt fall trots att det gick flera år.

Om du har en autistisk närstående som har aktivitets- eller sjukersättning men saknar daglig sysselsättning, behöver det inte betyda att personen känner sig rastlös och mår dåligt. En vanlig missuppfattning är att en daglig sysselsättning utanför hemmet skulle vara viktigt för alla med Aspergers syndrom eller autism, men så behöver inte vara fallet. Vissa autister behöver någon slags sysselsättning utanför hemmet för att må bra medan andra föredrar att sysselsätta sig själva hemma. Alla är olika på den punkten!

Nej, man går inte bara hemma med aktivitetsersättning

När jag förut levde på aktivitetsersättning i flera år, tyckte många att jag bara “gick” hemma. Därför var det många som tyckte att det borde gå att byta psykolog- och boendestödtider med mig på kort varsel eller att be mig om hjälp med barnpassning och annat. Jag hade ju i omgivningens ögon ändå inget viktigt för mig när jag varken studerade eller arbetade.

Men det som många missar är att man inte blir beviljad aktivitets- och sjukersättning för ingenting. Jag har Aspergers syndrom, ADD och hade dessutom blivit utbränd, vilket inte var att leka med. Speciellt i början hade jag väldigt lite energi och sov 12 timmar på nätterna i flera år. Inte sällan ansåg sjukvården att de kunde erbjuda mig tider klockan 8 på morgonen eftersom andra människor arbetade vid den tiden och jag var hemma. Men jag var ändå precis lika oflexibel med tiderna som någon som arbetade heltid, vilket inte var lätt för andra människor att förstå.

Anledningen till att vilka tider som helst inte fungerade för mig var att jag hade behövt lägga mig klockan 18 kvällen innan för att orka gå upp i tid för att hinna till mottagningen klockan 8. Det var omöjligt för mig att somna så tidigt när jag inte var van, och jag hade behövt börja lägga om min dygnsrytm ett par veckor innan för att det skulle fungera. Och min nya dygnsrytm skulle ha behövt matcha med mitt boendestöd och annat. Dessutom har jag ju boendestödet två gånger i veckan plus andra saker, och jag behövde vila mellan varven. Och nej, det är ingen vanlig trötthet jag pratar om utan om total utmattning!

Andra människor trodde dessutom att jag skulle må bra av utmaningar i vardagen om jag skulle hjälpa till med barnpassning och annat, men min vardag var full av utmaningar som den var! Bara att boka tvättid eller att gå och handla var en utmaning för mig. Innan jag började föreläsa tackade jag nej till biståndsbedömarens erbjudande om daglig verksamhet eftersom jag aldrig hade orkat med en daglig sysselsättning. När jag inte ens hade orkat med kravlös daglig verksamhet, fanns det ingen chans att jag skulle ha orkat hjälpa andra människor med diverse ärenden.

När man inte klarar av att arbeta och lever på aktivitets- eller sjukersättning, behöver man färre utmaningar i sin vardag, inte fler! Även om personen i dina ögon ser välfungerande ut så finns det alltid en bakomliggande anledning till att Försäkringskassan har beviljat personen sjukpension. Att vara hemma med aktivitets- eller sjukersättning är inte samma som att ha semester!

Livet är inte slut även om man inte klarar arbeta

När man har Aspergers syndrom eller autism, är det inte säkert att man känner att man orkar arbeta. Du som är en ung aspergare eller autist kanske har testat att arbeta på heltid men inte klarat det och fått panik över hur det ska gå med dig senare i livet. Och du tror kanske att livet är slut bara för att du inte klarar av att arbeta.

Så var det även för mig när jag var ung! Jag hade till och med blivit uppfostrad i andan att man först behövde skaffa en högskoleutbildning för att sedan arbeta om man ville överleva men att det inte var vilket yrke som helst som dög. Det var inte tillräckligt att utbilda sig till sjuksköterska eller lärare för då skulle man få en så låg lön att man i princip skulle svälta. Ville man leva så var det läkare, jurist eller civilingenjör man skulle bli. När jag förklarade att dessa yrken inte intresserade mig ett dugg utan det var språklärare jag ville bli, fick jag höra att om jag skulle välja att gå lärarutbildningen så skulle jag behöva vara beredd på att vända på varenda krona och leva ett extremt fattigt liv.

Eftersom jag hyste en sådan motvilja mot att bli läkare eller civilinjengör, började jag efter gymnasiet på lärarutbildningen i alla fall även om jag trodde på allvar att lärarna i princip svalt. Men utbildningen med alla dess sociala krav och grupparbeten fick mig att må så dåligt att jag fick ångest och tvingades därför hoppa av. I brist på annat började jag arbeta i andra vanliga yrken utan krav på utbildning så som kassabiträde i matbutik och barnskötare på dagis. Jag upptäckte att det gick hur bra som helst att försörja sig även om jag oftast arbetade endast 75%! Även om jag hade fått höra helt annat under uppväxten.

Efter ett tag kraschade jag en gång till och tvingades även sjuskriva mig från dessa arbeten. Jag var helt slut och orkade helt enkelt inte. I samma veva fick jag mina diagnoser Aspergers syndrom och ADD och levde ett tag på sjukpenning tills den övergick i aktivitetsersättning. Och det var första gången i mitt liv jag mådde bra och var lycklig. Från att ha inbillat mig att man behövde vara läkare eller civilingenjör för att ha ett bra liv så vet jag nu att man kan leva mycket bra och vara lycklig även om man inte arbetar alls.

Det är viktigt att komma ihåg att livet inte behöver vara slut även om man är ung och upptäcker att man inte orkar arbeta! På träffgrupper för personer med Aspergers syndrom har jag träffat flera personer som sedan 20 eller 30 år tillbaka lever på sjukersättning och lever ett bra liv med en mycket god livskvalitet. Därför ska du som är ung och har ångest över att inte klara av arbetslivets krav komma ihåg att det alltid finns alternativa lösningar!

Därför borde tidsbegränsad sjukersättning återinföras

Många av oss som har Aspergers syndrom eller autism har eller har haft aktivitets- eller sjukersättning. Aktivitetsersättning får man om man är mellan 19 och 30 år och arbetsförmågan är stadigvarande nedsatt under i minst ett år framåt. Sjukersättning får man om man är mellan 19 och 64 år och ens arbetsförmåga är stadigvarande nedsatt för all överskådlig framtid. Förut kunde man inte få sjukersättning förrän från och med att man hade fyllt 30 år, men numera är det alltså möjligt att få det redan när man är 19 år, så länge det står klart att man troligen aldrig kommer att kunna arbeta.

Meningen med aktivitetsersättning är att man ska kunna delta i olika aktiviteter och rehabiliteringsåtgärder i syfte att öka sin arbetsförmåga. Man kan bland annat delta i olika kurser och idrottsaktiviteter och i vissa fall till och med få dessa betalda av Försäkringskassan. Man får också, om man vill, prova på att studera i sex månader med bibehållen aktivitetsersättning, och om studierna går bra så kan man ansöka om vilande aktivitetsersättning. Allt för att lära känna sig själv, sina begränsningar och upptäcka hur mycket man klarar av.

Med sjukersättning är däremot inte reglerna lika generösa. Då “får” man i princip inte ha någon ork att delta i aktiviteter. När jag för några år sedan ansökte om sjukersättning, fick jag redovisa för Försäkringskassan vad jag orkade göra på en vanlig vardag. Många är rädda för att skaffa för många fritidsaktiviteter för det faller inte alltid i god jord hos Försäkringskassan. Annat var det när jag var under 30 år och utan problem fick delta i kurser, och Försäkringskassan var bara glad för min skull.

Det känns som att vi som har Aspergers syndrom och autism har glömts bort när reglerna för aktivitets- och sjukersättning gjordes. Generellt sett har många säkert “vuxit färdigt” när de fyllt 30 år och det därför kan anses vara mycket osannolikt att man aldrig kommer att kunna arbeta om man inte kunnat göra det innan 30-årsåldern. Men annat kan det vara för oss autister! Det kan vara mycket som händer i våra liv när vi är mellan 19 och 30 år: vissa av oss måste lära sig att hantera förändringen i att ha blivit vuxna, eventuellt kämpa med boendestöd som inte alltid fungerar optimalt under de första åren, lära sig att betala räkningar, sköta hemsysslor och annat. För mig var allt sådant en långsam process och ingenting som hände över en natt eller ens på några få år. Och när jag hade så mycket annat att kämpa med, var arbete inte att tänka på.

Jag har alltid utvecklats i en annan takt än mina jämnåriga. Jag är idag 40 år gammal, och det var inte förrän för några år sedan jag lyckades hitta strategier för att komma ihåg att kasta soporna utan att min boendestödjare behövde påminna mig. Det mesta man måste göra i hemmet är inte automatiserat hos mig utan det har krävts flera års inlärning. Mycket av det har hänt mellan jag var 30 och 40 år. Därför kan det bli tokigt när man fortfarande behöver försörjning efter att ha passerat 30-årsstrecket men inte längre kan delta i aktiviteter och rehabiliteringsinriktade åtgärder för att man plötsligt blivit för gammal för aktivitetsersättning. Jag har utvecklats mycket mer mellan jag var 30 och 40 år jämfört med under åren när jag var mellan 20 och 30 år.

Av dessa anledningar borde tidsbegränsad sjukersättning återinföras, och det borde även finnas möjlighet att delta i aktiviteter efter att man passerat 30. Aspergers syndrom och autism kan ju inte botas men däremot kan det ibland visa sig först i medelåldern att man visst har arbetsförmåga när man hunnit testa tillräckligt många arbetsplatser, vilket man inte nödvändigtvis hinner och orkar med mellan man är 19 och 30 år. Visst, det finns någonting som heter “sjukpenning i särskilda fall”. Men det är alltid mer fördelaktigt med aktivitetsersättning som dels är mer pengar, och dels får man pröva på att studera med aktivitetsersättning utan att riskera att skuldsätta sig ifall man inte skulle klara studierna.