Etikettarkiv: Alkohol

Vi är många som förstår dig, Johanna

Kvällsposten skriver om 15-åriga Youtubern Johanna Ottosson som suttit inlåst i ett statligt ungdomshem i några månader. Hon blev omhändertagen med stöd av lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Anledningen till tvångsomhändertagandet var att hon blev alkoholist som 14-åring och drack en halv flaska sprit 4-5 dagar i veckan. Hon festade inte ute med kompisar utan drack hemma i sin ensamhet. Till saken hör att hon slutade gå till skolan i sexan eftersom hon mådde dåligt. I sjuan fick hon svar på varför: hon har autism.

Johanna säger i intervjun att den som har det jättelätt i skolan och bara hänger där med sina vänner har svårt för att förstå hur jobbigt det kan vara för henne att sitta i ett klassrum. Hennes uttalande träffar verkligen mitt i prick! Det är jobbigt för ett autistiskt barn att sitta i ett rum med många andra människor, och det är fortfarande lika jobbigt för mig som autistisk vuxen. Du kanske nickar förstående för du minns förmodligen din egen skoltid när du tyckte att det var jobbigt att behöva vakna tidigt för att gå till en tråkig mattelektion. Men det är inte den typen av frustration jag syftar på utan total ångest: när allt kring skolan är totalt tråkigt och ångestframkallande, det vill säga rasterna, klasskamraterna, vartenda skolämne, lärarnas undervisningsmetoder, matsituationer för att inte tala om alla grupplekar och utflykter som är allra, allra värst. Vi är många som förstår dig, Johanna!

Det sjuka är att det är först nu i vuxen ålder jag har förstått hur man “borde” känna inför skolan, det vill säga hur det borde kännas när man inte har lust att gå upp på morgonen till en tråkig mattelektion men att man ändå har vissa ljusglimtar i skolan: alla klassutflykter, rasterna, aktiviteterna och framför allt klasskamraterna. Och det är dessa ljusglimtar som gör att man orkar. Men problemet är att dessa så kallade ljusglimtar kan vara det allra, allra värst kring skolan och det som ger en allra mest ångest. Det som fått mig att förstå att min skoltid borde ha känts annorlunda är när jag hör andra vuxna prata om skolminnen och framför allt om skolutflykterna. Jag har också minnen av skolutflykter, men dessa är så obehagliga att jag fortfarande ryser när jag tänker på dem. Jag kan inte ens sätta mig in i hur man kan tänka tillbaka på sin skoltid och framför allt skolutflykterna med värme! För mig tog skolan bort min sista gnutta livslust.

När jag som 24-åring gjorde min neuropsykiatriska utredning, fick jag förutom Aspergers syndrom även diagnosen alkoholmissbruk. Jag om någon vet varför man börjar missbruka: alkohol är den enda ljusglimten i vardagen när hela livet är så ångestframkallande att man vill dö. Tiden man är berusad är den enda tiden man har roligt på riktigt och kan glömma. Dessutom fanns det en annan aspekt i mitt drickande: jag visste att alkohol kunde skada kroppen vilket passade mig perfekt. Då skulle jag kanske få ligga på sjukhus senare i livet istället för att tvingas till ett jobb som bara skulle ge mig ångest. Kanske skulle jag till och med dö tidigt. Att bli sjuk och dö tidigt lät inte det minsta avskräckande för mig utan snarare helt okej! Jag hade inte en enda anledning i världen att sluta dricka fram tills jag fick min Asperger-diagnos och aktivitetsersättning och lärde mig att jag inte behövde anpassa mig efter andra människors förväntningar och krav. Det var då jag fick livslust och motivation för första gången i mitt liv.

Det som gör mig arg är att skolproblemet för autistiska barn i många fall skulle kunna vara relativt enkelt att lösa: en anpassad skolgång. Ge barnet anpassade uppgifter, anpassad skolmiljö och en anpassad längd på skoldagarna med möjlighet att arbeta hemma när barnet inte klarar av att vara i skolan. Ibland skulle det räcka med att få anpassningarna i sin egen klass, men ofta kan det vara nödvändigt att sätta barnet i en specialklass som är anpassad för barn med Aspergers syndrom och autism. Att få sitta i ett klassrum tillsammans med likasinnade kan kännas oerhört tryggt!

Om gårdagens födelsedagsfirande

Gårdagens födelsedagsfirande gick över förväntan även om jag stannade en halvtimme längre än planerat och åkte hem först runt 21:30. Men det var verkligen i det senaste laget! Vi hade ju börjat kvällen klockan 19 och jag hade väldigt gärna stannat några timmar till eftersom jag träffar dessa vänner så sällan. Men eftersom jag visste om att konsekvensen av en sen kväll i värsta fall skulle kunna bli en veckas återhämtningstid, vågade jag inte chansa och tog därför farväl efter 2,5 timmar. Vilket som sagt var senare än planerat.

Jag lyckades både åka hem och lägga mig i rekordfart. Jag hade tur med tåget för det avgick en halvminut efter att jag hade kommit till tågstationen och stigit på. Efter en timme och en kvart låg jag redan i pyjamas i sängen, helt avsminkad. Okej, jag ska inte ljuga för er: det blev alldeles för sent för mig för jag la mig senare än vad jag brukar, men eftersom tåget kom nästan direkt och jag var så snabb med att komma i säng, blev inte mitt läggdags lika framskjutet som jag hade befarat. Som förväntat var jag uppe i varv och sov inte speciellt djupt så jag är mycket tröttare än vanligt idag. Men så länge jag inte utsätter min kropp för något liknande under 2019 kommer jag klara återhämtningen galant! Som en extrabonus hade jag en rolig kväll, vilket också gör att jag kommer att få fina minnen.

Dock sticker jag ut från mina vänner på en punkt, nämligen att jag alltid dricker mineralvatten eller apelsinjuice medan vännerna dricker alkohol. Jag har ibland funderat på hur vanligt det är att personer med Aspergers syndrom eller autism är nykterister men jag har faktiskt träffat flera autister som aldrig dricker alkohol. Själv är jag också nykterist, vilket dock inte alltid varit fallet. I början av 2000-talet fick jag till och med diagnosen alkoholmissbruk men det var väldigt länge sen jag slutade dricka. Och jag har inga avsikter att börja igen för alkohol smakar inte ens gott. Enligt mig alltså.

Jag har träffat människor som av olika anledningar inte kan dricka alkohol varav många har upplevt det som problematiskt att leva med känslan att vara annorlunda. Vissa tycker till och med att det är pinsamt att sticka ut genom att vara nykterist. Själv har jag aldrig haft liknande problem, och jag har funderat på vad det beror på. Förklaringen är förmodligen att jag har erfarenhet av att sticka ut från normen på alla sätt genom att vara den enda som tackar nej till grupplekar, inte tycker om musik och aldrig lyssnar på det, inte tittar på TV eller filmer någonsin, äter en helt annan typ av mat, inte äter vitt, raffinerat socker och har helt andra intressen än andra människor bara för att nämna några exempel. När man har Aspergers syndrom är man ju ofta van vid att inte vara som andra människor i de flesta sammanhang, och då kanske man inte tycker att det är en lika stor grej att vara den enda nykteristen i gruppen. Jag är i alla fall van vid att vara ifrågasatt sedan barnsben, så jag är härdad! 🙂

När jag hade sminkat mig inför festen men ännu inte hunnit byta om till festkläder kom jag på att jag kunde fråga min bror om han kunde ta några bilder på mig med sin kamera eftersom han var här och hade kameran med sig. Jag tyckte att det var ett ypperligt tillfälle att passa på för jag behöver ju alltid seriösa bilder till föreläsningsreklam och jag kommer även behöva bilder till en tidning snart. Vissa bilder gillade jag mer än andra, och de bästa valde jag ut till tidningen. Eftersom jag nästan aldrig publicerar bilder på bloggen, bestämde jag mig för att glädja er med att publicera en av de bilder jag inte valde ut till tidningen så att ni ser hur jag ser ut nuförtiden 🙂 Den bilden som jag har på min hemsida och header har ju några år på nacken.