Etikettarkiv: Ångest

Sluta hävda att ångest är en del av autism

Inte sällan innebär Aspergers syndrom och autism komorbiditet, det vill säga samsjuklighet, med andra tilläggsdiagnoser så som ångest, depression eller annan typ av psykisk ohälsa. Enligt en studie led 50% av försökspersonerna med neuropsykiatriska diagnoser av depression eller ångest. Det finns med andra ord en hög grad av komorbiditet med depression och ångest när man har Aspergers syndrom eller autism.

Vissa yrkesverksamma viftar bort autisternas depression och ångest

Dock gör det mig irriterad att vissa yrkesverksamma har inställningen att depression och ångest är en del av Aspergers syndrom och autism och därför ingenting att bry sig om. “Men har du ångest? Det är ingen fara, nästan alla mina autistiska klienter har det så det är nog bara en del av din diagnos. Därför ska du lära dig att leva med att känna ångest ibland”, får vissa av oss höra.

Ingen ska behöva leva med psykisk ohälsa

Men även om det är vanligt att depression och ångest förekommer vid autism, betyder det på inget sätt att psykisk ohälsa bara är att acceptera. Man ska aldrig behöva leva med att må dåligt, oavsett autism eller ej! Om inget annat så borde det vara mindre acceptabelt att ha depression när man har autism för autismens konsekvenser gör ju livet svårt som det är. Som autist möter man många hinder i vardagen, och därför kan livet blir totalt ohanterbart om man dessutom har depressioner och ångest att brottas med.

Ångest har ingenting med Aspergers syndrom och autism att göra

Därutöver har människor som hävdar att ångest och depresson är en del av autism fel i sak: Varken depression eller ångest står skrivna i diagnoskriterierna för autism, vilket också är en indikation på att det inte är meningen att man som autist ska tvingas leva med dessa besvär. Att man har begränsade intressen och beteenden, annorlunda perception och andra typiska autistiska drag är en sak, att ha andra tilläggsdiagnoser är en annan. Depression och ångest är psykiska sjukdomar som inte har något med Aspergers syndrom och autism att göra!

Det kan finnas anledningar till autisternas psykiska ohälsa

Att så många autister lider av psykisk ohälsa är enligt mig inte ett dugg konstigt: vi tvingas leva med fattigdom, utanförskap, ett otillgängligt samhälle, exkludering och mobbing. Vi har inte samma möjlighet som andra människor att välja och vraka i yrkeslivet, och vår omgivning ställer inte sällan krav på oss som vi inte kan uppfylla. Denna exkludering börjar redan tidigt i livet i och med att otroligt många autistiska elever far mycket illa ut i skolan.

Som autist är det viktigt att anpassa sitt liv

När man möter så många hinder i vardagen, är det inte så konstigt att man börjar må psykiskt dåligt. Om en autist lider av ångest eller depression, bör de yrkesverksamma ställa sig följande frågor: “Lever autisten i en icke-autismvänlig miljö, och har autisten förblivit utan relevanta anpassningar? Hur kan man isåfall ändra på autistens omgivning?” I vissa fall är det det enda som krävs för att autisten ska må bättre.

Jag lyckades bli botad från ångesten

Själv var jag också allvarligt deprimerad och ville inte leva när jag som 24-åring fick min Asperger-diagnos. I mitt fall var det mycket enkelt att få ångesten och depressionen att försvinna: genom att få mig att förstå att jag inte behöver anpassa mig i alla situationer, att ge min kropp den vila och återhämtning den behöver, att sluta umgås med människor som inte accepterar autism som den funktionsvariation den är, att ansöka om aktivitetsersättning, att sänka kraven i min vardag och låta mina boendestödjare ta över en del av hemsysslorna.

Tänk om jag hade råkat ut för en okunnig psykolog?

Jag vågar knappt tänka på vad som hade hänt om jag hade fått en psykolog som hade sagt till mig: “Hemligheten till ett lyckligt liv är att träna på att utsätta sig för det man har svårt för. Känner du dig ångestfylld eller deprimerad ska du tänka på att dessa tillstånd är en del av din Aspergers syndrom.” Hade jag haft oturen att möta en psykolog med den inställningen, hade jag troligen inte ens levt idag.

Sluta hävda att depression och ångest är en del av Aspergers syndrom och autism! Fokusera istället på varför så många autister är deprimerade.

Därför hade jag som barn ångest runt den här årstiden

Många barn som har Aspergers syndrom och autism tvingas som bekant leva med ångest i skolan och många skolor klarar inte av att anpassa undervisningen efter autistiska barn. I mitt fall var det mycket som skapade mig ångest under skoltiden, men det gällde oftast helt andra saker än vad folk generellt sett tror brukar skapa barn ångest. Det som var roligt för andra barn såsom gemensamma lekar var en riktig plåga för mig.

Den allra värsta perioden för mig var de sista veckorna innan sommarlovet. “Jo, men det är väl helt normalt med tanke på att autistiska barn får ångest av förändringar och Paula var nog orolig för den förändring sommarlovet skulle innebära”, tänker du kanske. Men nej, så var det inte alls! Jag såg mycket fram emot sommarlovet och jag skulle gärna haft lov året om om jag hade fått bestämma, så mycket hatade jag skolan. Men ändå var mitten av terminerna enklast för mig och slutet och början av terminerna allra jobbigast.

En av anledningarna till att just den sista perioden innan sommarlovet var väldigt jobbig för mig var att det mesta plötsligt blev väldigt ostrukturerat. Resten av terminen hade vi alltid ett tydligt schema vi brukade följa: då hade vi de vanliga skolämnena under de vanliga tiderna som stod i schemat, men plötsligt visste jag aldrig i förväg vad som skulle hända i skolan för det vanliga schemat gällde inte längre. Man kanske inte sågs i skolan alls utan man åkte på utflykter, och jag var alltid rädd för att gå vilse eller att det skulle bli något annat fel. Det hände ibland att jag inte hittade tillbaka till gruppen direkt om jag behövde gå på toaletten, och då fick jag alltid panik.

En annan anledning till att de sista veckorna innan sommarlovet var ångestframkallande för mig att vi alltid skulle göra de allra svåraste, jobbigaste och mest ångestfyllda uppgifterna precis innan sommarlovet: vi skulle rita och pyssla, se på filmer och kanske laga mat eller baka tillsammans, vilket var mycket svårare för mig än att skriva uppsatser och att räkna matte. Många autistiska barn har en ojämn begåvningsprofil, vilket också var fallet för mig. Det som andra tyckte var lätt i skolan upplevde jag som svårt och tvärtom. De aktiviteter som andra tyckte var roliga tyckte jag var tråkiga och det som jag tyckte var tråkigt tyckte de andra barnen var jätteroligt.

På min tid fanns det knappt någon kunskap om neuropsykiatriska diagnoser, men idag är situationen en annan. På grund av den ökade kunskapen hos BUP behöver inte lika många autistiska barn vänta till vuxenåldern tills de får diagnosen, och därför skulle man kunna tro att skolan har blivit strukturerad för autistiska barn. Men så är tyvärr inte fallet! Jag får tyvärr fortfarande höra från många föräldrar hur mycket ångest deras autistiska barn får av alla avvikelser från schemat och hur ingen lyssnar. Skärpning!

Att bli bemött i sin ångest

Under livets gång har jag lidit av ångest och diverse rädslor. Ibland har ångesten handlat om saker som andra människor kan relatera till, och ibland inte. Min ångest har oftast blivit bemött på helt olika sätt beroende på om majoriteten av människor också skulle känna ångest i min situation eller inte.

När jag var riktigt liten, var jag rädd för att hitta spöken i mitt sovrum på kvällarna efter att mamma hade släckt lampan och pussat mig god natt. Alla var mycket förstående inför min rädsla för det ansågs ju normalt att småbarn var rädda för spöken. Lösningen blev att mamma stannade kvar i sovrummet för att trösta mig, och hon förklarade även för mig att spöken inte existerade. Det var inget konstigt med det, och min rädsla försvann i takt med att jag växte upp.

Som vuxen har jag också varit med om ångestfyllda situationer då jag blivit bemött med otroligt mycket förståelse. Den ena situationen var när min farfar hade gått bort. När mina kompisar sms:ade mig och frågade om jag ville följa med ut och festa, svarade jag att jag inte hade lust för farfar hade gått bort. Alla var förstående och ingen ifrågasatte mig. Ingen ifrågasatte mig heller några år senare när jag kände ångest efter att jag hade skilt mig. Det anses ju vara normalt att man känner ångest när fleråriga relationer tar slut eller när en nära anhörig går bort, och därför ansågs mina känslor vara helt normala.

Däremot finns det andra situationer då jag känt ångest men inte har blivit bemött med förståelse alls. När jag var tonåring och sa att jag inte ville gå till skolan, fick jag höra att det var skolplikt. När jag pluggade på Vimmerby Folkhögskola, fick jag panik när jag fick höra att vi skulle ha skapande i schemat en gång i veckan. Hela min kropp skrek bara “nej nej nej”. Min rädsla var så enorm att jag inte ens vågade gå in i klassrummet där lektionen skulle hållas utan tvärvägrade. De flesta förstod inte min panik eftersom det inte anses vara normalt att vara rädd för ett vanligt skolämne, och speciellt inte ett skolämne som de flesta ser som roligt och avslappnande. Min vän Sofia som gick i samma klass var den enda som förstod och stöttade mig.

Min kräkfobi är också någonting som många människor inte kan relatera till. Att jag tackar nej till att gå hem till människor som har magsjuka i familjen är något som de flesta är förståeligt för många för ingen vill ju bli magsjuk. Att kräkas är någonting som de flesta ogillar, och det anses inte vara något konstigt med det. Att man faktiskt är rädd för att kräkas är däremot någonting som de flesta människor inte kan relatera till. Att jag kan skaka i rädsla och oftast inte kan sova en blund under hela natten för att en väninnas barn kräktes inför mig dagen innan är något som ter sig oförståeligt för många.

Jag har alltid upplevt att det är mycket lättare att ha ångest inför saker som andra människor också skulle känna ångest inför. Om en nära anhörig till mig går bort, vet jag att jag alltid kommer att få stöd och förståelse från andra människor. Med förståelse och stöd blir ångesten mycket lättare att hantera och man mår snart mycket bättre. Däremot är det mycket jobbigare att känna ångest inför andra saker och bli bemött med höjda ögonbryn. Ångesten blir mycket värre när man får höra: “Äsch, det där är ingenting, skärp dig!”