Etikettarkiv: Aspergers syndrom

Därför vill jag att min aspighet ska uppmuntras

Många människor tror att vi som har Aspergers syndrom eller autism har som allra högsta mål att bli neurotypiker. Visst, det sägs att olikheter är en rikedom, men när det kommer till kritan brukar vi autister ändå få beröm när vi beter oss så neurotypiskt som möjligt. Detta känns motsägelsefullt för oss autister.

Aspergers syndrom ska försöka tränas bort redan i förskolan

Uppmuntran till att bete sig så neurotypiskt som möjligt börjar inte sällan redan i förskolan. “Vad håller du på med, varför sitter du ensam i hörnan och läser? Kom och rita och pyssla med andra barn/kom eller lek med dem istället, det är inte roligt att vara ensam”, fick jag höra. Jag trodde att de vuxna hade rätt. Eftersom väldigt många vuxna reagerade negativt när jag isolerade mig, måste det betyda att det var farligt, skadligt och elakt att isolera sig även om jag inte förstod varför.

Den neurotypiska uppfostran fortsätter i skolan

I skolan fortsatte det. Det var inte okej att vara spendera alla rasterna ensam och att vara den enda i klassen som inte var med i bollspelet på rasterna. Man fick göra vad man ville på rasterna, men endast under förutsättningen att man inte sysslade med något som avvek alltför mycket från normen.

Jag gjorde allt för att bli så aktiv och social som möjligt. Det stressade mig att behöva anstränga mig för att vara någon jag inte var och låtsas tycka om aktiviteter jag inte tyckte om när jag verkligen hade velat pyssla med ensamma aktiviteter. Men jag trodde att det var så det skulle vara. Jag önskar verkligen att någon hade sagt till mig: “Paula, du behöver inte förändras, du duger som du är.”

Inte ens fritiden är fri

Det ansågs viktigt med fritid, men inte ens då fick man göra exakt det man ville. Det var exempelvis inte okej att ha alltför smala intressen. Jag hade grammatik som mitt enda intresse, men det räckte inte utan man skulle även försöka intressera sig för musik, film, TV, idrott och andra ämnen eller åtminstone lära sig de grundläggande kunskaperna om dessa ämnen.

Jag försökte anstränga mig men glömde ändå alltid bort vilka Madonna och alla andra kändisar var och vad de var kända för. Jag hade dåligt samvete för att jag inte lyckades breda mina intressen. Tänk om jag hade sluppit försöka ändra på mig själv, då hade jag kunnat lägga energi på viktigare saker och må psykiskt bra.

Ögonkontakt uppmuntras

Många andra aspergare har varit med om att de blivit uppmuntrade till att lära sig ögonkontakt. Att det tar enormt mycket energi att tvingas upprätthålla ögonkontakt och att svårigheter i att hålla ögonkontakt ingår i Aspergers syndrom och autism ses ofta förbi. Då får aspergarna höra: “Ser du, du har verkligen utvecklats jättemycket för du har äntligen börjat se andra i ögonen.”

En aspergare ska lära sig att avvika från sina rutiner

I vuxenåldern har jag fått höra att det är bra att jag har klarat att testa nya saker så som att besöka nya ställen. När jag har besökt andra europeiska storstäder så har jag fått beröm och fått höra: “Åh, vad glad jag är för din skull att du avviker från dina rutiner ibland och besöker ett ställe där du aldrig varit förut”.

Dock kan det kännas efteråt som att det hade varit betydligt roligare att besöka något välbekant ställe där jag brukar vara väldigt ofta. Visst, det är väl alltid kul att få beröm, men under min uppväxt tyckte jag att det var jobbigt att stå ut med saker jag innerst inne inte ville göra bara för att få höra att jag dög och att jag hade utvecklats. Som tur är är jag äldre nu och gör precis vad jag vill.

Viktigt för mig att få bejaka min aspighet

Tack och lov har jag så här som 40-åring en bra självkänsla och gör oftast det jag vill, men tyvärr dröjde det väldigt många år innan jag orkade stå emot tjatet och vågade börja lyssna på mig själv. Det är synd att fel bemötande förstörde otroligt många år av mitt liv. Jag vill ju att min aspighet ska uppmuntras, inte ses som en egenskap som till varje pris ska bort!

Nej, du har inte det som jag

Även om det dröjde fram tills jag var 24 år innan jag fick veta att jag har Aspergers syndrom, har jag alltid känt innerst inne att jag varit annorlunda. I och med den neuropsykiatriska utredningen i 24-årsåldern förstod jag äntligen varför: jag var inte som alla andra i och med att jag har Aspergers syndrom och min känsla av annorlundaskap därmed inte hade varit inbillning. Men när jag har försökt förklara för andra människor hur mycket svårigheter jag har och hur mycket jag skiljer mig från normen, har jag fått till svar att de svårigheter jag upplever bara är mänskliga drag, att alla människor har det som jag och att de allra flesta människor kör ett socialt spel.

Innan diagnosen och även som nydiagnosticerad trodde jag ofta på dessa ord. Eftersom andra människor påstod att det förhöll sig så, trodde jag ofta att det var normalt att ha haft det extremt jobbigt från barndomen ända fram till vuxenlivet och hata vanliga aktiviteter. Jag trodde att alla andra också hade hatat förskolan lika mycket som jag eftersom man hade förväntats rita och pyssla vilket jag verkligen hatade. Och när man hade börjat i skolan och läraren berättade för klassen att man skulle göra en skolutflykt och alla barn började jubla så var denna jubel egentligen bara ett skådespeleri för alla dessa jublande barn fick egentligen anstränga sig för att inte brista ut i gråt. Jag trodde också att det var normalt att hata vanliga barnlekar såsom kull, kurragömma, hoppa hopprep och diverse bollspel men inte kunna säga det högt eftersom det inte var socialt accepterat. De vuxna blev ju besvikna om man klagade, och därför trodde jag många gånger att alla andra barn också fick anstränga sig lika mycket som jag för att hålla en god min när de tvingades leka vanliga lekar.

Som tonåring trodde jag att andra tonåringar innerst inne också hade helt annorlunda intressen än andra ungdomar och att de inte heller kunde relatera alls till det andra ungdomar pratade om. Att andra ungdomar liksom jag inte visste vem Elvis, Madonna eller Putin var och aldrig hade hört talas om dem men inte vågade säga det högt. Och att det var helt normalt att inte veta vad utseendehets var för något och stå där som ett frågetecken när lärarna pratade om hetsen att vara smal för den hetsen hade jag aldrig i hela mitt liv hört talas om. Men eftersom alla påstod att alla ungdomar kände sig vilsna och inte heller förstod andra människor, hade jag ingen anledning att tvivla på att det var så. Dock kändes det ofta som att jag var helt annorlunda än andra ungdomar och att jag fick skådespela betydligt mer än andra, men de vuxna hävdade att det hörde till tonåren att inbilla sig att man var mer avvikande än vad man egentligen var. Jag hade inget annat val än att tro på det även om jag tyckte att det lät konstigt.

Som vuxen tyckte jag att det var märkligt att andra vuxna höll med mig om att man alltid var jättetrött efter jobbet och att jobbet tog all ens energi. För hur kom det sig att de flesta andra alltid hade ändå ett kammat hår? Själv hade jag inte orkat kamma mitt hår på ett halvår för mitt deltidsarbete hade dränerat mig på nästan all min energi. Jag brottades med hemsysslor och behövde boendestöd, men folk påstod ändå att de allra flesta unga vuxna hade svårt för hemsysslor. Trots tröttheten som alla påstod sig lida av valde ändå många helt frivilligt att skaffa barn även om det innebar blöjbyten och vakna nätter vilket i min värld tedde sig helt ologiskt. Och varför orkade andra människor hela tiden låtsas som att det var roligt med After Work? En känsla av annorlundaskap gnagde i mig trots att andra människor hävdade att jag inte var ett dugg annorlunda än andra människor utan led bara av dålig självkänsla.

Efter diagnosen tog det mig ett tag att förstå att de flesta människor inte hade det som jag. Att Aspergers syndrom och autism inte bara var vanliga mänskliga drag även om de flesta andra människor också påstod sig ha lidit av missförstånd, utanförskap och trötthet genom livet. Och att det inte alls hörde till vanligheterna att ett socialt spel innebar att man fick anstränga sig så mycket som jag hade gjort och att de flesta andra människor faktiskt hade äkta glädje av grupplekar, gemensamma utflykter och After Work utan att behöva låtsas. Och de allra flesta människor kan trots allt leva relativt vanliga liv och behöver varken boendestöd eller avstå från att skaffa barn.

Sluta hävda att egenskaperna som ingår i Aspergers syndrom och autism är vanliga mänskliga drag! Det kan skapa extremt mycket förvirring för såväl för de som saknar diagnos som för nydiagnosticerade om du får dem att tro att det är meningen att man ska ha det extremt jobbigt i livet. De drag som du kallar för vanliga mänskliga drag som trötthet och svårigheter i socialt samspel utgör en enorm funktionsnedsättning för oss! I värsta fall kan dina ord beröva en odiagnosticerad autist möjligheten att genomgå en neuropsykiatrisk utredning och få stöd om personen tror att dessa egenskaper bara är vanliga mänskliga drag och att det därför inte lönar sig att göra en neuropsykiatrisk utredning. Det är livsfarligt att ignorera ett barns, ungdoms eller en vuxens känsla av annorlundaskap!