Etikettarkiv: Försäkringskassan

Nej, man går inte bara hemma med aktivitetsersättning

När jag förut levde på aktivitetsersättning i flera år, tyckte många att jag bara “gick” hemma. Därför var det många som tyckte att det borde gå att byta psykolog- och boendestödtider med mig på kort varsel eller att be mig om hjälp med barnpassning och annat. Jag hade ju i omgivningens ögon ändå inget viktigt för mig när jag varken studerade eller arbetade.

Men det som många missar är att man inte blir beviljad aktivitets- och sjukersättning för ingenting. Jag har Aspergers syndrom, ADD och hade dessutom blivit utbränd, vilket inte var att leka med. Speciellt i början hade jag väldigt lite energi och sov 12 timmar på nätterna i flera år. Inte sällan ansåg sjukvården att de kunde erbjuda mig tider klockan 8 på morgonen eftersom andra människor arbetade vid den tiden och jag var hemma. Men jag var ändå precis lika oflexibel med tiderna som någon som arbetade heltid, vilket inte var lätt för andra människor att förstå.

Anledningen till att vilka tider som helst inte fungerade för mig var att jag hade behövt lägga mig klockan 18 kvällen innan för att orka gå upp i tid för att hinna till mottagningen klockan 8. Det var omöjligt för mig att somna så tidigt när jag inte var van, och jag hade behövt börja lägga om min dygnsrytm ett par veckor innan för att det skulle fungera. Och min nya dygnsrytm skulle ha behövt matcha med mitt boendestöd och annat. Dessutom har jag ju boendestödet två gånger i veckan plus andra saker, och jag behövde vila mellan varven. Och nej, det är ingen vanlig trötthet jag pratar om utan om total utmattning!

Andra människor trodde dessutom att jag skulle må bra av utmaningar i vardagen om jag skulle hjälpa till med barnpassning och annat, men min vardag var full av utmaningar som den var! Bara att boka tvättid eller att gå och handla var en utmaning för mig. Innan jag började föreläsa tackade jag nej till biståndsbedömarens erbjudande om daglig verksamhet eftersom jag aldrig hade orkat med en daglig sysselsättning. När jag inte ens hade orkat med kravlös daglig verksamhet, fanns det ingen chans att jag skulle ha orkat hjälpa andra människor med diverse ärenden.

När man inte klarar av att arbeta och lever på aktivitets- eller sjukersättning, behöver man färre utmaningar i sin vardag, inte fler! Även om personen i dina ögon ser välfungerande ut så finns det alltid en bakomliggande anledning till att Försäkringskassan har beviljat personen sjukpension. Att vara hemma med aktivitets- eller sjukersättning är inte samma som att ha semester!

Därför borde tidsbegränsad sjukersättning återinföras

Många av oss som har Aspergers syndrom eller autism har eller har haft aktivitets- eller sjukersättning. Aktivitetsersättning får man om man är mellan 19 och 30 år och arbetsförmågan är stadigvarande nedsatt under i minst ett år framåt. Sjukersättning får man om man är mellan 19 och 64 år och ens arbetsförmåga är stadigvarande nedsatt för all överskådlig framtid. Förut kunde man inte få sjukersättning förrän från och med att man hade fyllt 30 år, men numera är det alltså möjligt att få det redan när man är 19 år, så länge det står klart att man troligen aldrig kommer att kunna arbeta.

Meningen med aktivitetsersättning är att man ska kunna delta i olika aktiviteter och rehabiliteringsåtgärder i syfte att öka sin arbetsförmåga. Man kan bland annat delta i olika kurser och idrottsaktiviteter och i vissa fall till och med få dessa betalda av Försäkringskassan. Man får också, om man vill, prova på att studera i sex månader med bibehållen aktivitetsersättning, och om studierna går bra så kan man ansöka om vilande aktivitetsersättning. Allt för att lära känna sig själv, sina begränsningar och upptäcka hur mycket man klarar av.

Med sjukersättning är däremot inte reglerna lika generösa. Då “får” man i princip inte ha någon ork att delta i aktiviteter. När jag för några år sedan ansökte om sjukersättning, fick jag redovisa för Försäkringskassan vad jag orkade göra på en vanlig vardag. Många är rädda för att skaffa för många fritidsaktiviteter för det faller inte alltid i god jord hos Försäkringskassan. Annat var det när jag var under 30 år och utan problem fick delta i kurser, och Försäkringskassan var bara glad för min skull.

Det känns som att vi som har Aspergers syndrom och autism har glömts bort när reglerna för aktivitets- och sjukersättning gjordes. Generellt sett har många säkert “vuxit färdigt” när de fyllt 30 år och det därför kan anses vara mycket osannolikt att man aldrig kommer att kunna arbeta om man inte kunnat göra det innan 30-årsåldern. Men annat kan det vara för oss autister! Det kan vara mycket som händer i våra liv när vi är mellan 19 och 30 år: vissa av oss måste lära sig att hantera förändringen i att ha blivit vuxna, eventuellt kämpa med boendestöd som inte alltid fungerar optimalt under de första åren, lära sig att betala räkningar, sköta hemsysslor och annat. För mig var allt sådant en långsam process och ingenting som hände över en natt eller ens på några få år. Och när jag hade så mycket annat att kämpa med, var arbete inte att tänka på.

Jag har alltid utvecklats i en annan takt än mina jämnåriga. Jag är idag 40 år gammal, och det var inte förrän för några år sedan jag lyckades hitta strategier för att komma ihåg att kasta soporna utan att min boendestödjare behövde påminna mig. Det mesta man måste göra i hemmet är inte automatiserat hos mig utan det har krävts flera års inlärning. Mycket av det har hänt mellan jag var 30 och 40 år. Därför kan det bli tokigt när man fortfarande behöver försörjning efter att ha passerat 30-årsstrecket men inte längre kan delta i aktiviteter och rehabiliteringsinriktade åtgärder för att man plötsligt blivit för gammal för aktivitetsersättning. Jag har utvecklats mycket mer mellan jag var 30 och 40 år jämfört med under åren när jag var mellan 20 och 30 år.

Av dessa anledningar borde tidsbegränsad sjukersättning återinföras, och det borde även finnas möjlighet att delta i aktiviteter efter att man passerat 30. Aspergers syndrom och autism kan ju inte botas men däremot kan det ibland visa sig först i medelåldern att man visst har arbetsförmåga när man hunnit testa tillräckligt många arbetsplatser, vilket man inte nödvändigtvis hinner och orkar med mellan man är 19 och 30 år. Visst, det finns någonting som heter “sjukpenning i särskilda fall”. Men det är alltid mer fördelaktigt med aktivitetsersättning som dels är mer pengar, och dels får man pröva på att studera med aktivitetsersättning utan att riskera att skuldsätta sig ifall man inte skulle klara studierna.