Etikettarkiv: Förskolan

Aspergers syndrom, autism och förskolan

När jag föreläser, får jag höra från många föräldrar till autistiska barn att deras misstankar om eventuell Aspergers syndrom eller autism hos barnet började dyka upp direkt efter att det börjat i förskolan. Vilket för mig ter sig mycket logiskt: i hemmet är ett autistiskt barn tryggt, har sina invanda rutiner och utsätts varken för sociala situationer eller sinnesintryck på samma sätt som i förskolan. Därför kan förskolan få ett autistiskt barn att må mycket dåligt, och det är då det autistiska beteendet för första gången kan börja märkas för omgivningen.

Mina erfarenheter av dagmammor

Själv fick jag ju min diagnos först i 24-årsåldern, och innan dess hade nästan ingen förutom jag själv misstänkt att det skulle varit något annorlunda med mig. Däremot hade mamma märkt att jag var blyg, känslig för ljud och ogillade stora människogrupper. När mamma skulle börja arbeta efter föräldraledigheten, kände hon instinktivt på sig att förskolan inte skulle passa mig. Därför anställde hon privata barnflickor och dagmammor som tog hand om mig i hemmet varav Jutta är den som jag har fina minnen av. Men efter att Jutta sagt upp sig, funkade det inte alls lika bra med de andra. När jag var två år fick jag en dagmamma som även hade andra dagbarn. Även om jag har ett mycket bra långtidsminne och minns ovanligt mycket om min barndom, kommer jag inte ihåg så jättemånga detaljer om henne längre. Men det jag minns är att jag inte alls mådde bra hos henne och tyckte att de andra barnen var alldeles för högljudda och busiga. Jag hade mycket svårt för dem.

När jag var tre år gammal fick jag en ny dagmamma som inte hade några andra dagbarn. Vilket enligt all logik borde ha fungerat bättre, men det var tyvärr inte fallet. Jag var rädd för henne och kände att hon inte alls gillade mig. Hon tvingade mig att äta mat som jag tyckte smakade jätteäckligt och jag fick anstränga mig för att inte kräkas vid matbordet. Jag minns att hon uppmanade mig att springa ut och leka med grannbarn, vilket jag inte ville. Men hon tjatade och jag kände mig tvingad. Jag minns inte så många fler detaljer men det jag minns är att jag bara mådde sämre och sämre. Till slut ringde hon upp min mamma för att meddela att hon inte ville ta hand om mig längre: jag var alldeles för passiv, snäll och lugn och hon föredrog “vanliga” barn som hade fart i sig. Mamma blev förvånad för både hon och många andra vuxna tyckte att det var skönt att jag var lugn, inte busade runt och sällan skapade problem för någon.

Efter henne hade jag en till dagmamma, men mamma märkte att jag inte mådde bra av dagmammor och kände på sig att jag skulle otrivas ännu mer i förskolan. Efter att ha pratat med pappa sa hon upp sig från jobbet för att ta hand om mig på heltid hemma. Då hade jag inte ens hunnit fylla fyra år men minns fortfarande hennes första dag hemma med stor glädje! Det var efter att mamma började ta hand om mig i hemmet som min lyckliga barndom började: jag mådde inte längre dåligt, och det var roligt att vara barn. Visst, jag var fortfarande ett lugnt, passivt och lättskött barn som hatade stora barngrupper, men det var min natur.

Social träning i förskolan?

När jag var sex år gammal, fick mamma för sig att jag skulle behöva börja i förskoleklass för att vänja mig vid barngrupper innan den riktiga skolan skulle börja. På den tiden var inte förskoleklassen obligatorisk, men mina föräldrar betalade för det så att jag skulle få den social träning de ansåg mig behöva. Förskoleklassen minns jag i detalj: jag hatade att vara där, jag gillade inte den stora barngruppen och jag hatade att rita och pyssla. Många gemensamma lekar var obligatoriska att delta i vilket jag inte alls gillade. Även pyssel var ett mycket viktigt och obligatoriskt inslag som ingen fick slippa undan. Det allra värsta var att man skulle göra det varenda dag!! Att syssla med en alternativ aktivitet så som att sitta i ett hörn själv och läsa böcker (jag hade lärt mig att läsa och skriva som treåring) var inte tillåtet. Gillade man inte pyssel, ja, då skulle man lära sig att gilla det! Det var riktig tortyr.

Även om jag råkade mycket illa ut i skolan, led av en enorm skolångest och hatade skolan, mådde jag ännu sämre i förskolan. Skolan innehöll nämligen även vissa roliga moment: man fick läsa, man fick skriva uppsatser och man fick räkna. Visst, det fanns tyvärr fortfarande slöjd i schemat då man skulle pyssla, men till skillnad från förskolan handlade det om ungefär två timmar i veckan och inte om varenda dag! Därför upplevde jag lågstadiet som lättare och mer kravlöst än vad jag hade upplevt förskolan. Jag har hemska minnen av min skoltid, men mina minnen från förskoletiden går inte ens att beskriva med ord!

Om du är förälder till ett barn som du misstänker har Aspergers syndrom eller autism alternativt till ett barn som inte verkar må bra av barngrupper, sätt absolut inte barnet i förskolan bara för den sociala träningens skull! Om din magkänsla säger att ditt barn inte mår bra av att vistas i en stor barngrupp, är det förmodligen så. Visst, du kanske måste sätta barnet i en förskola om du måste jobba vilket är en annan femma. Men har du inget jobb och har möjlighet att hålla ett autistiskt barn hemma så kommer barnet absolut inte bli mindre autistiskt av social exponering, snarare tvärtom! Jag exponerades ju och blev inte ett dugg mer social för det. Och lita för guds skull inte på sådana här tidningsrubriker:

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Screenshot_ny.png