Etikettarkiv: Introvert

9 saker du aldrig ska säga till en introvert autist

Vissa av oss som har Aspergers syndrom eller autism är introverta och trivs inte i stora sociala sammanhang, och många har ett enormt litet socialt behov. Sedan finns det många som egentligen är extroverta men ofrivilligt ensamma för att de antingen inte kan eller inte vågar ta kontakt med andra människor, men dagens inlägg handlar endast om den förstnämnda gruppen. Dessa 9 saker ska du aldrig säga till din autistiske närstående som tackar nej till fester och andra sociala sammanhang, som spenderar mycket tid ensam och säger sig trivas med det:

1. “Var inte så blyg. Det gäller att våga.” Förväxla aldrig en introvert personlighet med blyghet! En blyg och osäker person vågar inte medan en introvert vill inte. Själv har jag ofta fått höra att jag borde sluta vara blyg när jag aldrig vill dansa och vara med på sociala sällskapslekar och -spel. Men sanningen är att det var när jag var ung och osäker som jag tackade ja till sådana aktiviteter! På den tiden orkade jag inte alltid stå emot den sociala pressen och gav därför efter tjatet mot min vilja. För att våga gå emot strömmen och tacka nej gäller det verkligen att man måste vara självsäker och modig!

2. “Självklart ska du tacka ja! Tänk om du slutar få inbjudningar för att du alltid tackar nej?” En annan sak som jag fått höra. Tyvärr innebär Aspergers syndrom och autism ofta svårigheter att förstå hur världen hänger ihop. Som ung trodde jag därför på allvar att det skulle vara farligt på något sätt att sluta få inbjudningar eftersom alla tjatade om att det inte skulle vara bra om folk skulle sluta höra av sig till mig och sluta bjuda med mig. Jag förstod inte varför det skulle vara farligt, men jag var lydig, gjorde det som förväntades och tackade ja. Även om jag inte ville.

3. “Ska du verkligen tacka nej? Tänk på alla de som är ofrivilligt ensamma och aldrig får inbjudningar.” Man bör aldrig någonsin förminska andras problem, men varför skulle det vara värre att vara ofrivilligt ensam än att tvingas till sociala sammanhang, leva som extrovert mot sin vilja och må dåligt av det? Tänk om man skulle säga till någon som lever som ofrivilligt barnlös: “Men tänk på alla de mödrar i världen som blir gravida mot sin vilja och saknar möjlighet till abort. Och du får leva som barnfri och klagar!” Det skulle hjälpa föga en person vars högsta önskan är att få egna barn och skulle dessutom vara mycket taskigt.

4. “Men du var mer social förut. Det måste vara något fel eftersom du har förändrats och börjat dra dig undan!” Det kan finnas tusen anledningar till att man har varit mer social förut men spenderar mycket tid ensam idag. Kanske vågade inte personen stå för sina behov förut eftersom standarden är att man ska ha ett rikt socialt liv? Eller kanske har personen helt enkelt förändrats som person och inte har ett lika stort socialt behov längre. När du tänker efter, är du exakt samma person idag som du var för 20 år sedan?

5. “Men se dig omkring. Ser du något annat barn som leker ensam på rasterna? Du sticker ut.” Ja, man sticker alltid ut när man inte beter sig som normen. Men varför är det illa? Autism innebär att man sticker ut från normen på ett eller ett annat sätt. Det är viktigt för oss autister att lära oss att acceptera och bejaka vår autistiska sida, inte dölja den! Min självkänsla var aldrig bra förrän jag fick visa vem jag verkligen var.

6. “Var tacksam för att folk vill umgås med dig.” Detta har jag själv fått höra vid flera tillfällen, vilket har fått mig att drabbas av skuldkänslor. Men det är lika tokigt att säga så här till någon som trivs för sig själv som det är att säga till en ofrivilligt ensam person: “Sluta klaga, du borde vara tacksam för att du får vara ensam och ta det lugnt. Det låter som ett skönt liv du har och många skulle avundas dig för att inte ha sociala måsten.” Det är en mycket taskig sak att säga till någon som lever ett liv man inte vill leva. Med detta sagt anser jag att det är mycket viktigt att säga “nej tack” på ett respektfullt sätt och tacka artigt när man fått en inbjudan till ett sammanhang man inte vill närvara i.

7. “Du har bara inte upptäckt hur roligt det är att umgås med andra och vara social.” Alla människor har inte samma behov och tycker inte att samma saker i livet är roliga. Tänk om någon autistisk person som har statistik som specialintresse skulle utgå ifrån att du egentligen älskar statistik innerst inne men att du inte har upptäckt hur roligt det är. Och tjata om ämnet hela tiden i förhoppning att du kommer att förstå tjusningen. Hur roligt skulle det vara för dig?

8. “Det gäller att träna.” Nej nej nej. Varför skulle man försöka träna bort sin personlighet och försöka vara någon man inte är? Det ger definitivt signaler till autisten att man inte duger som man är. Det skulle vara lika jobbigt för en introvert att göra sociala övningar som det skulle vara för en extrovert att utsätta sig för ofrivillig ensamhet under längre perioder med motiveringen att det är bra att kunna klara sig ensam ifall man skulle hamna i en situation i framtiden där man inte har någon att vända sig till.

9 “Vad glad jag är för din skull att du var med på festen/umgicks med Ada och Beda igår. Du har verkligen utvecklats.” Det här är en helt rätt sak att säga om du vet med säkerhet att det var autistens egen vilja att umgås och autisten hade genuint roligt. Autisten kanske har önskat utsätta sig för fler sociala sammanhang men inte vågat fram tills nu? Isåfall har personen utvecklats. Men det är viktigt att känna till att det inte nödvändigtvis behöver vara något positivt om någon med Aspergers syndrom eller autism plötsligt blir mer social. Läs varför här.

Slutligen finns det många autister som endast avskyr stora sociala sammanhang men vill ha en eller två nära vänner. Andra är däremot ensamvargar och har inget intresse av att ha vänner alls eller har ett väldigt litet intresse. Och sedan finns det många vars autism yttrar sig på ett helt annat sätt. Alla vi autister är olika med våra unika behov, men det som förenar oss är att vi vill bli accepterade som vi är!

Jo, vi introverta har visst rätten att existera

Att leva med Aspergers syndrom och autism kan vara omtumlande när man bor i en värld som går helt efter andra människors villkor. Man får oftast inte vara som man är. Idag tänkte jag ta upp något kontroversiellt med er som har varit kopplad till min asperger men som ändå är väldigt viktigt för mig att ta upp eftersom jag vet att jag är långt ifrån ensam med att känna så. Anledningen till att ämnet är kontroversiellt är att många människor har svårt för att acceptera att det kan förhålla sig på det här sättet och blir provocerade. Dock är absolut inte syftet med mitt blogginlägg att provocera någon eller att göra någon ledsen.

Sanningen är att jag extremt ofta blir uttråkad i andra människors sällskap, och det har varit så än så länge jag kan minnas. Att jag blir uttråkad betyder inte att det skulle vara något fel på andra människor utan “felet” ligger helt på mig. Inte heller menar jag att jag skulle vara en bättre människa än andra och att jag skulle “förtjäna” något bättre än deras sällskap, utan faktum är att jag är en riktig ensamvarg. Genom åren har jag gjort väldigt många sociala saker för att det har förväntats av mig, inte för att jag har själv velat det! Jag är med andra ord en introvert som har levt som extrovert en större del av sitt liv och som har lidit och mått enormt dåligt av det. Jag har under min uppväxt fått beröm när jag gjort saker mot min vilja (=läs varit med på sociala aktiviteter och lekar) och kritik när jag gjort det jag tyckt allra mest om, det vill säga syssla med mina intressen ensam. Jag har farit mycket illa ut av detta.

Självklart har jag nära och kära som jag tycker mycket om och vars sällskap jag aldrig blir uttråkad i, och därför har jag själv valt att ha dem i mitt liv. Inlägget handlar alltså inte om dem! Men sanningen är att skulle jag inte ha mina nära och kära i mitt liv skulle jag kunna sitta helt ensam utan problem och utan att umgås med någon. Redan nu spenderar jag väldigt mycket tid ensam. Jag har aldrig i hela mitt liv känt den här tomhetskänslan som ska uppstå när man spenderar mycket tid ensam och saknar sysselsättning så som många andra människor beskriver det. Jag har aldrig haft något behov av att träffa vänner varje vecka eller månad utan det kan gå ett halvår eller ibland till och med några år utan att träffas. Jag har alltså ett extremt litet socialt behov även med de få människor vars sällskap jag inte blir uttråkad i. Många människor får ett större behov att träffa sina vänner när de inte har någon partner, men det känner jag inte igen mig i. Nu har jag iofs pojkvän som jag vill umgås med, men skulle jag inte ha honom skulle jag inte ha något behov av att träffa vänner oftare än vad jag gör nu eller leta medvetet efter en ny partner.

MIn känsla av uttråkning infinner sig i alla typer av sociala situationer: när jag umgås med folk i grupp, och när jag träffar någon på tu man hand. Det har många gånger varit väldigt jobbigt för mig speciellt när jag umgåtts med någon på tu man hand och fått ett SMS från personen efteråt där hen tackat mig för en väldigt trevlig stund och skrivit sig vara glad för att ha fått lära känna mig. Då får jag ont i magen och riktigt dåligt samvete för att jag inte vill utveckla relationen. Det värsta är om jag tycker att personen är trevlig och artig. För jag kan tycka att någon är väldigt trevlig och önska personen allt gott även om jag har blivit uttråkad i personens sällskap. Jag tycker också att det är roligt att småprata med folk om asperger, och på mitt jobb får jag lära känna så trevliga människor jag kan samtala om mitt specialintresse med. Problemet uppstår bara när personen vill bli vän med mig och höras regelbundet för det är då det finns en överhängande risk att jag blir uttråkad. Och skulle jag inte ha mitt jobb och få träffa folk att samtala om asperger med, skulle jag syssla med andra specialintressen. Jag behöver alltså inte träffa folk eller att ha en sysselsättning utanför hemmet för att må bra.

Varför känner jag så här då? Jo, dels tror jag att det beror på att jag har så starka specialintressen och därför har riktigt roligt när jag är ensam. När jag är ensam kan jag göra precis vad jag vill. Men sedan har jag också helt annorlunda intressen än andra människor och har därför svårt för att matcha mina intressen med andras. Ni som följt min blogg ett tag vet därför att jag tycker att musik, film, TV, sällskapsspel, de flesta idrottsgrenar (både att titta på idrott och utöva de flesta idrottsgrenar), historia, matlagning, arkitektur och konst är väldigt tråkigt. Umgås jag med någon, finns det en överhängande risk att personen efter ett tag kommer att börja diskutera något ämne med mig som jag blir uttråkad av. Men det blir ju oartigt om någon har varit på semester och vill visa sina semesterbilder för mig och jag säger: “Nej, jag vill inte se dina semesterbilder för jag tycker att det är så tråkigt att det får mig att vilja somna. Jag vill inte se hur ditt hotell och staden du besökte såg ut men jag är glad att du hade en trevlig semester.” Jag har testat att säga något liknande, men då har folk alltid tagit mycket illa upp även om mitt syfte inte har varit att vara otrevlig. Jag vill ju genuint att andra ska ha en trevlig semester även om jag själv blir mycket uttråkad av att ta del av städernas arkitektur.

Som barn visste jag inte saker som var självklara för andra människor. Jag visste exempelvis inte att meningen med vänskap var att båda parterna skulle ha roligt. Jag blev uppfostrad till att tänka det var fel och rent av elakt att känna sig uttråkad i andra människors sällskap. Andra skulle bli ledsna om jag inte ville umgås med dem och man skulle vara tacksam om någon ville träffa en, fick jag höra. Jag blev också uppfostrad till att tänka att alla människor förtjänade fler chanser för det var fel och elakt av mig att utan någon specifik anledning avfärda någon som vän efter endast en träff bara för att min magkänsla sa så. Det sista jag ville var att vara elak och göra någon ledsen, och därför kämpade jag totalt emot de här känslorna. jag var glad när andra hade roligt i mitt sällskap för det räckte för mig. Det var så det skulle vara, trodde jag på fullaste allvar. När jag växte upp, förstod jag knappt ens att känslan jag kände var uttråkning för människor var sociala varelser enligt det jag hade fått lära mig. Jag umgicks med folk mot min vilja långt in i vuxenåldern och blev i princip vän med alla som ville bli vän med mig. Jag trodde att jag var snäll mot andra på det viset, men jag mådde mycket dåligt av det.

Genom terapi fick jag lära mig att meningen med vänskap var att även jag skulle ha roligt. Vänskap skulle ge mer än vad det skulle ta. Det var helt nytt för mig! Psykologen förklarade också för mig att jag absolut inte bör ge folk chanser när min magkänsla säger att jag inte vill bli vän med eller dejta personen i fråga och det är helt okej att nobba väldigt många människor. Det rätta för mig är att känna av direkt om personkemin känns rätt eller inte, och gör det inte det så är det helt okej att säga “nej tack” utan anledning. Det viktigaste är att jag säger nejet på ett respektfullt sätt. Skulle jag ge folk fler chanser skulle det kunna bli helt konstigt, dels när jag ska avgöra hur många chanser jag ska ge (ska det liksom vara 2 eller 20 chanser?), och dels slösar jag bort den andres tid om jag ger personen en chans när jag själv inte känner att det klickar. Tänk om jag skulle säga till personen efter femte träffen: “Jag har känt dig uttråkad i ditt sällskap ända från början men jag gick med på att träffa dig några gånger bara för rättvisans skull så att jag inte skulle döma ut dig för snabbt.” Därför är det egentligen snällare mot den andre att säga “nej tack” redan vid första träffen än att ge personen fler chanser för det är inte snällt mot någon att umgås med personen mot sin egen vilja.

Att inte bry sig om andra människor och att bli uttråkad i andras sällskap är inte samma sak, vilket är viktigt att komma ihåg. Jag blir ledsen när någon annan är ledsen, och därför tycker jag att det är jobbigt att ge någon “nobben” som vän eller en dejt. Jag är ju orolig för att personen kanske är ensam och inte har någon annan att umgås med. Jag vill ju gärna hjälpa andra människor. Ser jag en tiggare ger jag gärna tiggaren pengar eftersom jag blir bekymrad när jag ser en fattig person. När jag hör från föräldrar till autistiska barn hur deras barn blivit behandlade mår jag dåligt och vill hjälpa så gott jag kan. Det enda jag känner är att jag inte vill umgås trots att jag tycker att många människor är trevliga och känner medkänsla för dem. Att känna medkänsla och att vara en introvert ensamvarg ska därför aldrig blandas ihop!

Om du är en person som tycker att det är viktigt med social gemenskap eller är ofrivilligt ensam och mår dåligt av det så hoppas jag inte att du blir provocerad nu. Syftet med detta inlägg är inte att nedvärdera er som blir uttråkade ensamma utan syftet är att belysa människors olikheter samt det faktum att allas behov har ett lika stort värde. Man ska aldrig behöva skämmas för att vara ofrivilligt ensam, men samtidigt ska man inte heller skämmas för att trivas ensam och att inte vilja bli vän med de flesta personer alternativt för att inte vilja ha vänner alls. Alla har rätten att få sina känslor bekräftade. Tyvärr får vi introverta ofta ta emot nedvärderande kommentarer i stil med: “Tur att du slipper After Works på jobbet eftersom du tycker att det är så hemskt att träffa folk. Jag tror att dina kollegor mår mycket bättre utan dig.” För såna kommentarer är långt ifrån okej!

Nej, man behöver inte bli bättre på att hålla kontakten

“Du är inte bra på att hålla kontakten, Paula”, och “du måste bli bättre på att höra av dig” var något som jag ofta fick höra förut. Redan när jag var liten fick jag lära mig att det var viktigt att hålla regelbunden kontakt. Däremot förstod jag aldrig varför det var viktigt men jag hade tvingats att acceptera att det var livsviktigt. Att vara dålig på att höra av sig var lika dåligt som att sno i butiker och mobba andra människor, trodde jag på allvar. Och därför ansträngde jag mig hårt för att hålla kontakten regelbundet för jag ville ju inte vara elak mot någon. Men det tog energi.

Nu som vuxen vet jag bättre och förstår också vad som hände i min ungdom: omgivningen vägrade acceptera att jag är introvert. Som yngre kunde jag inte tillräckligt mycket om världen för att kunna ifrågasätta detta. På den tiden trodde jag på allvar att jag var elak om jag inte orkade hålla regelbunden kontakt, och därför försummade mina egna behov och hörde av mig till andra människor i och med att de ville att jag skulle göra det. Det ironiska är att ingen förmodligen ens vill att man hör av sig om man själv inte vill det, men det visste inte jag på den tiden för ingen hade förklarat det för mig.

Att tvinga sig själv att förändras och höra av sig till andra människor för deras skull var ett tungt lass att bära och det förstörde mycket för mig. Jag hade ju blivit uppfostrat att tänka att jag ska umgås med och höra av mig till andra människor för deras skull, inte för min egen och att det inte var viktigt vad jag själv ville. Det fick förödande konsekvenser för mig senare i livet för jag började helt leva för andras skull, vilket var farligt. Men ingen hade sagt till mig: “Vet du Paula, du är introvert. Men det är helt okej och du duger som du är”. Det var inte förrän jag var i 25-årsåldern och jag lärde mig det av min psykolog. Och då slog mig tanken: “Tänk om någon hade sagt det till mig tidigare”. För jag hade lidit under så många år av mitt liv helt i onödan.

Nu som vuxen har jag blivit ännu sämre på att höra av mig, men jag är själv nöjd med det. Det finns ju ingen anledning till att man ska behöva höra av sig till sina vänner varje dag, vecka och månad utan det går lika bra höra av sig en eller två gånger per år, och i vissa fall ännu mer sällan! Sedan finns det naturligtvis de som har åsikten att vänner ska höras varje vecka och det finns även de som har raderat mig på Facebook när jag förklarat att jag är introvert och inte orkar höras speciellt ofta. Men precis som min psykolog sa är människor olika och har olika förväntningar, vilket inte behöver vara fel. Det är varken fel på mig eller de som raderat mig, utan alla människor är helt enkelt inte menade för att ha kontakt med varandra.

Vi som har Aspergers syndrom och autism vill inte bli förändrade utan vi vill bli accepterade som vi är. Därför ska du acceptera oss även när vi är introverta och absolut undvika att uttrycka att vi borde bli bättre på att hålla kontakten och höra av oss. Om du ska stötta din autistiske närstående i att bli bättre på att höra av sig, ska du först kontrollera flera gånger att det verkligen är autistens egen vilja och att din närstående inte vill förändras bara för att du och andra människor uttryckt en önskan att han eller hon borde göra det!