Etikettarkiv: LSS

När kommunen bryter mot LSS

När folk ansöker om insatser enligt LSS, litar många på att kommunen alltid fattar rätt beslut men så behöver absolut inte vara fallet! Kommunens beslut går alltid att överklaga om man skulle vara missnöjd, och ibland kan man få rätt i förvaltningsrätten. Om man sedan skulle vara missnöjd med förvaltningsrättens beslut, kan man överklaga till kammarrätten och senare till högsta förvaltningsdomstolen om de meddelar prövningstillstånd.

I LSS står det tydligt att personer inom personkretsen har rätt till insatser om de har behov av sådana insatser och behovet inte tillgodoses på annat sätt (7 § första och andra stycke LSS). Därmed spelar det ingen roll var i landet man är bosatt för alla kommuner måste tillhandhålla LSS-insatser oavsett budget. Olika kommuner har olika budget, men LSS är en rättighetslag och därmed borde det inte finnas skillnader i beviljade LSS-insatser mellan olika kommuner oavsett hur kommunernas ekonomi ser ut.

Dock konstaterar Barbara Lewin i sin artikel Skam, likgiltighet och Eldsjälar att så inte är fallet. Tydligen är det lätt att få LSS-insatser i vissa kommuner men svårt i andra. Lewin beskriver att vissa kommuner tillämpar aktiv laglydnad, det vill säga att kommunen arbetar aktivt för att följa lagen och beviljar de LSS-insatser de sökande är i behov av, så länge behoven inte är tillgodosedda på annat sätt. Vissa kommuner tillämpar däremot passiv laglydnad, vilket innebär att kommunen gör det minsta möjliga och inte alls tillämpar bestämmelserna lika generöst. Och sedan finns det de kommuner som rent av tillämpar lagtrots.

Jag läste nyligen om ett rättsfall där kommunen hade trotsat lagen och inte beviljat den sökande en LSS-insats trots att hon hade rätt till det. Det gäller rättsfallet HFD 2015 ref 35, mål nr 2888-14 där kommunen hade nekat en flicka fortsatt korttidstillsyn trots att hon hade behov av tillsyn under tiden hennes föräldrar arbetade och hon även hade behov av att umgås med andra ungdomar efter skoltid. Kommunen hävdade att hennes behov av tillsyn skulle kunna tillgodoses genom utökade assistanstimmar, och de påtvingade i princip henne fler assistanstimmar finansierade av Försäkringskassan för att hon skulle få sitt behov av omvårdnad tillgodosett under tiden hennes föräldrar arbetade.

Problemet? Flickan fick inte sitt behov av att umgås med andra ungdomar tillgodosett genom utökade assistanstimmar. I LSS står det dessutom tydligt att den enskilde har rätt till insatser så länge det finns ett behov och behovet inte tillgodoses på annat sätt, och vid tiden för ansökan hade inte hennes behov av tillsyn varit tillgodosett efter skoltid. Vidare står det tydligt i lagtexten att insatserna endast ska ges den enskilde om han eller hon begär det (8 § LSS), och flickan hade inte ansökt om utökade assistanstimmar utan det var korttidstillsyn hon ville ha. Här var det tydligt att kommunen hade trotsat lagen och bortsett ifrån att de inte fick påtvinga henne utökade assistanstimmar på det där sättet eftersom det bryter mot LSS. Flickan fick sedan rätt i de övre instanserna.

Du som har svårt för att få LSS-insatser beviljade från kommunen ska inte ge upp! Överklaga beslutet till de övre instanserna om du anser att din kommun bryter mot LSS. Det är mycket möjligt att domstolen ger dig rätt!

Nej, målet med LSS behöver inte vara självständighet

Många av oss som har Aspergers syndrom eller autism har insatser enligt LSS eller SoL. Några vanliga LSS-insatser vi kan ha är kontaktperson enligt LSS 9 § 4 eller daglig verksamhet enligt LSS 9 § 10, och en vanlig SoL-insats kan vara boendestöd. Dessutom har många av oss kontakt med habiliteringen eller psykiatrin enligt HSL.

Inte så sällan finns det en outtalad önskan från de yrkesverksammas sida att insatserna endast ska vara tillfälliga och att allt kommer att leda till att vi kan börja leva precis som de flesta andra människor. Att daglig verksamhet kommer att leda till ett vanligt lönearbete, att insatsen kontaktperson kommer leda till att man får egna vänner så att man inte behöver kontaktpersonen längre och att boendestödet kommer att leda till att man så småningon klarar sig utan stöd hemma. Och att kontakten med psykiatrin kommer att leda till att man så småningom klarar sig helt utan samtalskontakt.

Samtidigt som livet säkert är enklast att leva när man inte behöver samhällets stödinsatser så bortses det ofta ifrån att Aspergers syndrom och autism är varaktiga funktionstillstånd. Visst, jag fick själv verktyg från habiliteringen för att kunna hantera många utmaningar i min vardag och jag behöver därför inga insatser från dem längre. Däremot kommer jag mest troligen behöva boendestöd livet ut. Och i början fick jag alltid förklara för biståndsbedömarna varför boendestödet inte hade “lett någonstans” i och med att jag inte hade blivit mer självständig trots att jag hade haft boendestöd i några år.

En av anledningarna till att mitt behov av boendestöd är konstant är att jag har en begränsad mängd energi. Om jag lär mig av mina boendestödjare att jag måste plocka undan i lägenheten då och då och kontrollera om det finns saker att felanmäla, vad hjälper det mig att veta att sådant ska göras om jag ändå inte har energi att göra det? För tvingar jag mig själv att tänka på sådant så går det ut över mitt arbete, och då blir jag utbränd. Då skulle jag förmodligen behöva sjukersättning och hjälp av psykiatrin, och snart skulle Försäkringskassan börja ifrågasätta varför jag inte lyckats öva upp min arbetsförmåga.

När det gäller daglig verksamhet så bör målet naturligtvis vara ett riktigt jobb för de som kan och vill arbeta. Men vissa autister vill bara ha en rolig sysselsättning i form av exempelvis konst, måleri och sällskapsspel med andra, och de blir utbrända direkt när det börjar ställas krav på att utföra ett arbete och passa tider. Man kan omöjligen jämföra en rolig, avslappnande fritidsaktivitet med ett riktigt arbete. I sådana fall bör man se den dagliga verksamheten som ett medel för personen att få vara delaktig i ett sammanhang.

Ibland kan också psykiatrin börja ifrågasätta varför man som patient har haft en psykiatrisk samtalskontakt i 15 år utan att ha blivit bättre. Då kan psykiatrin se det som att deras insatser inte har hjälpt patienten och att det därför är lika bra att avsluta kontakten. Men när man har Aspergers syndrom och autism kan de sociala svårigheterna ibland vara stora och skapa så mycket ångest att man behöver en kontinuerlig samtalskontakt. Det handlar inte om att bli “frisk”, det handlar om att överleva och hålla sig flytande genom att få prata av sig! Allt för att inte börja må ännu sämre.