Etikettarkiv: LSS

Nej, vår LSS-personkretstillhörighet garanterar oss inte goda levnadsvillkor

Vi som har Aspergers syndrom eller autism har rätt till vissa stödinsatser enligt LSS om det anses föreligga ett behov, och lagen preciserar exakt vilka 10 specifika insatser det finns att få. Ett av rekvisiten för att vara berättigad till LSS-insatser är att behovet inte ska vara tillgodosett på annat sätt (se 7 § LSS). En gift autistisk person kan därmed bli nekad en bostad med särskild service med motiveringen att gifta makar ska hjälpa varandra enligt 1 kap. 2 § äktenskapsbalken och därför kan kommunen i sådana situationer anse autistens stödbehov vara tillgodosett på ett annat sätt.

Trots att LSS anger 10 specifika stödinsatser, är vi autister inte endast begränsade till LSS när vi behöver stöd. I 5 kap. 7 § SoL står det nämligen att läsa att kommuner är ansvariga för oss med funktionsnedsättningar, och därför kan vi exempelvis få boendestöd med stöd av 4 kap. 1 § SoL om vi behöver stöd i hemmet och det inte är aktuellt med ett boende med särskild service enligt LSS 9 § 9. Vidare ska skolorna ta hänsyn till elevernas olika behov enligt 1 kap. 4 § andra stycke skollagen. Enligt 33 kap. 5 § socialförsäkringsbalken har vi även i vissa fall möjlighet att få sjukersättning när vi anses sakna arbetsförmåga för all överskådlig framtid. För att få våra behov tillgodosedda kan vi därmed få insatser med stöd av andra lagar även om vi inte skulle vara i behov av LSS.

Dock är det viktigt att känna till att det finns en viktig skillnad mellan LSS och andra lagar, nämligen att LSS-insatserna garanterar oss goda levnadsvillkor via just dessa 10 specifikt angivna insatser (7 § andra stycke LSS). Jämför med SoL som endast tillförsäkrar individen skäliga levnadsförhållanden (se 4 kap. 1 § fjärde stycke SoL). Vidare står det inte angivet någonstans i SoL vilka insatser exakt kommuner är skyldiga att tillhandahålla samt hur dessa ska utformas. Därmed kan en autist som bor i bostad med särskild service förvänta sig bättre levnadsvillkor och en mer specifik typ av stöd än någon som tar emot boendestöd i det egna hemmet enligt SoL. Vi autister är alltså endast tillförsäkrade goda levnadsvillkor med hjälp av insatserna om vi fått dessa beviljade enligt LSS, inte annars.

Eftersom särskilt pedagogiskt stöd på högskolor och en anpassad skolgång i grundskolan inte står angivna i LSS, händer det väldigt ofta att dessa insatser inte fungerar. Skolan och det autistiska barnets familj kan ha helt olika uppfattningar om vad barnet behöver stöd med och i vilken omfattning. Till skillnad från LSS som anger 10 specifika insatser som alla kommuner är skyldiga att tillhandahålla, finns det ingen motsvarighet i skollagen. Lagen är därför i likhet med SoL mycket godtycklig med resultatet att skolorna i princip kan tillhandahålla vilka stödinsatser de vill. Många föräldrar känner sig maktlösa när det inte finns någonstans att överklaga skolans utformning av stödet. I LSS finns det däremot en möjlighet att överklaga kommunens beslut till högre instanser, och man har med stöd av 10 § LSS även möjlighet att begära en individuell plan. Däremot är det inte möjligt att kräva en individuell plan för ett autistiskt barns skolgång med stöd av skollagen även om många skulle ha ett stort behov av det.

På samma sätt kan högskolorna smita ifrån sitt ansvar. De har kunnat hävda att de visst erbjudit mig stöd eftersom jag hade kunnat få anteckningsstöd eller en mentor som påminner mig om deadlines och att det är jag själv som tackat nej. Men eftersom jag skulle behövt stöd med helt andra saker har jag förblivit utan det stöd jag skulle behövt, vilket påverkade mina betyg negativt. Det finns tyvärr ingen lag som säger vad mentorerna måste hjälpa en med och vilket stöd högskolorna måste tillhandahålla exakt. Och eftersom ADHD är en relativt vanligt förekommande diagnos, tänker många högskolor förmodligen att det räcker med att mentorerna endast hjälper studenten med påminnelser vilket ADHD-personer anses ha svårt med. Därför riskerar vi med Aspergers syndrom eller autism som kan behöva hjälp med helt andra saker än det sedvanliga att förbli helt utan stöd.

Att begreppet “goda levnadsvillkor” i LSS skulle garantera en ett bra liv när man har Aspergers syndrom eller autism är en vanlig missuppfattning. LSS är begränsad till just dessa 10 i lagen angivna insatser, och i och med att det är skolornas och högskolornas ansvar att bistå individen med pedagogiska insatser, garanterar inte LSS heller oss något fungerande pedagogiskt stöd med studierna. Inte heller ger LSS oss något lönearbete eller en ekonomi med normal standard. Visst, vi kan i vissa fall få daglig verksamhet, en kontaktperson och vissa andra insatser med stöd av LSS, men det är allt. Man har på inget sätt bättre levnadsvillkor än andra människor trots att man har tillhör LSS!

Daglig verksamhet och arbete, varför en omöjlig ekvation?

Daglig verksamhet är en form av daglig sysselsättning som vi med Aspergers syndrom och autism har rätt till enligt LSS 9 § 10 under förutsättning att vi varken förvärvsarbetar eller studerar. Daglig verksamhet ska precis som alla andra LSS-insatser främja vår delaktighet i samhällslivet, och enligt 8 § LSS ska LSS-insatser endast beviljas om individen begär det. Därför kan vi autister inte tvingas till daglig verksamhet mot vår vilja, och allt ska ske på våra villkor och i samråd med oss.

Dock har jag träffat flera autister som uttrycker ett stort behov av daglig verksamhet men som inte har rätt till insatsen trots personkretstillhörighet i LSS. Det gäller gruppen som Försäkringskassan har bedömt ha en viss arbetsförmåga, och autisten kanske själv också anser sig ha en ytterst begränsad arbetsförmåga max 10 timmar i veckan om ett lämpligt och ett mycket anpassat arbete någon gång i framtiden skulle dyka upp. Det kan i praktiken ta flera år innan man hittar ett sådant arbete, men en teoretisk arbetsförmåga skulle kunna vara möjlig på sådana premisser om arbetsgivaren på ett passande företag är villig att anställa någon med funktionsvariation. Som vi alla vet har man ingen rätt till sjukersättning om man misstänker att man eventuellt i teorin någon gång i framtiden skulle kunna arbeta i begränsad omfattning.

Men säg att det har gått flera år och det fortfarande inte finns något lämpligt arbete i sikte. Men eftersom ett sådant arbete eventuellt någon gång i framtiden skulle kunna dyka upp (mycket oklart om det någonsin kommer att bli så) och autisten endast uppbär 75% sjukersättning i och med att det har bedömts att 25% arbetsförmåga teoretiskt sett skulle kunna vara möjlig på rätta premisser, kan autisten tvingas ta ett mindre lämpligt jobb under väntans tid. Det kan ju bli svårt leva på endast 75% sjukersättning i flera år i väntan på att ett lämpligt arbete eventuellt dyker upp. Autisten trivs varken på jobbet eller med arbetsuppgifterna men har än så länge klarat jobbet utan att gå in i väggen även om otrivseln har sänkt livskvaliteten. Autisten blir därför tvingad att fortsätta arbeta trots otrivseln på jobbet.

Eftersom autism kan innebära svårigheter att få kontakt med andra människor, har autisten inte heller lyckats hitta någon gemenskap med arbetskamraterna. Autisten känner sig annorlunda och utanför trots att arbetskamraterna rent fysiskt finns där. Arbetskamraterna uppfyller därmed inte autistens behov av socialt umgänge utan de är snarare ett nödvändigt ont för autisten att stå ut med. Autisten skulle gärna vilja hitta få arbeta med likasinnade, det vill säga personer som också har Aspergers syndrom eller autism, men inget sådant arbete har funnits tillgängligt än så länge. Autisten har 75% sjukersättning och behöver därmed arbeta 25%, det vill säga 10 timmar i veckan, och eftersom autisten trivs så dåligt på jobbet har han eller hon valt att arbeta på måndagar och tisdagar 5 timmar bägge dagarna. På det sättet är hela den jobbiga arbetsveckan avklarad redan på tisdag och autisten slipper därmed tänka på arbetet under resten av veckan.

Autisten bestämmer sig för att kontakta kommunen för att ansöka om att få komma till daglig verksamhet i syfte att få tillgång till social gemenskap bland andra autister och att få göra något meningsfullt på fritiden. Onsdagar, torsdagar och fredagar har ju autisten helt ledigt och därför tycker autisten att kommunen rimligen borde kunna bevilja hans eller hennes ansökan om daglig verksamhet på dessa dagar med 75% omfattning. Autisten betalar ju skatt på sitt arbete och resonerar att det skulle vara mer än rimligt att få komma till daglig verksamhet under de lediga dagarna för att undvika psykisk ohälsa. Vidare resonerar autisten att det kan vara ännu värre att tvingas in i umgänge med människor man inte känner någon gemenskap med (i detta fall arbetskamraterna) än att sitta totalt ensam hemma.

Men nej, det är totalt omöjligt, får autisten höra. Daglig verksamhet beviljas nämligen endast till personer som varken arbetar eller studerar alls i någon omfattning, och autisten arbetar ju 25%. Att det endast handlar om ett arbete på måndagar och tisdagar och att arbetet varken är meningsfullt eller erbjuder någon social gemenskap spelar ingen roll – daglig verksamhet och arbete är ändå en omöjlig kombination. Reglerna är sådana och det går inte att göra undantag. Att säga upp sig från arbetet och få 100% sjukersättning är totalt omöjligt för det har redan Försäkringskassan sagt nej till. Autisten tvivlar på att någonsin kunna hitta ett lämpligt arbete i och med att det redan gått flera år, men Försäkringskassan beviljar autisten ingen heltidssjukersättning med motiveringen att det bedöms föreligga en 25% arbetsförmåga på rätt premisser.

Jag har på mina föreläsningar träffat ett flertal sådana här autister som har hamnat i en riktig rävsax. Beslutsfattarna vill tydligen inte inse hur förödande det kan vara för en autist att tvingas arbeta på ett opassande och oanpassat jobb och på kuppen bli nekad daglig verksamhet med hänvisningen till att man arbetar ett par dagar i veckan. Varför 25% arbete och 75% daglig verksamhet är en omöjlig ekvation har jag aldrig förstått. “Det är bara så”, säger folk. Men det skulle inte behöva vara det om man frågar mig. Skärpning!

När kommunen bryter mot LSS

När folk ansöker om insatser enligt LSS, litar många på att kommunen alltid fattar rätt beslut men så behöver absolut inte vara fallet! Kommunens beslut går alltid att överklaga om man skulle vara missnöjd, och ibland kan man få rätt i förvaltningsrätten. Om man sedan skulle vara missnöjd med förvaltningsrättens beslut, kan man överklaga till kammarrätten och senare till högsta förvaltningsdomstolen om de meddelar prövningstillstånd.

I LSS står det tydligt att personer inom personkretsen har rätt till insatser om de har behov av sådana insatser och behovet inte tillgodoses på annat sätt (7 § första och andra stycke LSS). Därmed spelar det ingen roll var i landet man är bosatt för alla kommuner måste tillhandhålla LSS-insatser oavsett budget. Olika kommuner har olika budget, men LSS är en rättighetslag och därmed borde det inte finnas skillnader i beviljade LSS-insatser mellan olika kommuner oavsett hur kommunernas ekonomi ser ut.

Dock konstaterar Barbara Lewin i sin artikel Skam, likgiltighet och Eldsjälar att så inte är fallet. Tydligen är det lätt att få LSS-insatser i vissa kommuner men svårt i andra. Lewin beskriver att vissa kommuner tillämpar aktiv laglydnad, det vill säga att kommunen arbetar aktivt för att följa lagen och beviljar de LSS-insatser de sökande är i behov av, så länge behoven inte är tillgodosedda på annat sätt. Vissa kommuner tillämpar däremot passiv laglydnad, vilket innebär att kommunen gör det minsta möjliga och inte alls tillämpar bestämmelserna lika generöst. Och sedan finns det de kommuner som rent av tillämpar lagtrots.

Jag läste nyligen om ett rättsfall där kommunen hade trotsat lagen och inte beviljat den sökande en LSS-insats trots att hon hade rätt till det. Det gäller rättsfallet HFD 2015 ref 35, mål nr 2888-14 där kommunen hade nekat en flicka fortsatt korttidstillsyn trots att hon hade behov av tillsyn under tiden hennes föräldrar arbetade och hon även hade behov av att umgås med andra ungdomar efter skoltid. Kommunen hävdade att hennes behov av tillsyn skulle kunna tillgodoses genom utökade assistanstimmar, och de påtvingade i princip henne fler assistanstimmar finansierade av Försäkringskassan för att hon skulle få sitt behov av omvårdnad tillgodosett under tiden hennes föräldrar arbetade.

Problemet? Flickan fick inte sitt behov av att umgås med andra ungdomar tillgodosett genom utökade assistanstimmar. I LSS står det dessutom tydligt att den enskilde har rätt till insatser så länge det finns ett behov och behovet inte tillgodoses på annat sätt, och vid tiden för ansökan hade inte hennes behov av tillsyn varit tillgodosett efter skoltid. Vidare står det tydligt i lagtexten att insatserna endast ska ges den enskilde om han eller hon begär det (8 § LSS), och flickan hade inte ansökt om utökade assistanstimmar utan det var korttidstillsyn hon ville ha. Här var det tydligt att kommunen hade trotsat lagen och bortsett ifrån att de inte fick påtvinga henne utökade assistanstimmar på det där sättet eftersom det bryter mot LSS. Flickan fick sedan rätt i de övre instanserna.

Du som har svårt för att få LSS-insatser beviljade från kommunen ska inte ge upp! Överklaga beslutet till de övre instanserna om du anser att din kommun bryter mot LSS. Det är mycket möjligt att domstolen ger dig rätt!

Nej, målet med LSS behöver inte vara självständighet

Många av oss som har Aspergers syndrom eller autism har insatser enligt LSS eller SoL. Några vanliga LSS-insatser vi kan ha är kontaktperson enligt LSS 9 § 4 eller daglig verksamhet enligt LSS 9 § 10, och en vanlig SoL-insats kan vara boendestöd. Dessutom har många av oss kontakt med habiliteringen eller psykiatrin enligt HSL.

Inte så sällan finns det en outtalad önskan från de yrkesverksammas sida att insatserna endast ska vara tillfälliga och att allt kommer att leda till att vi kan börja leva precis som de flesta andra människor. Att daglig verksamhet kommer att leda till ett vanligt lönearbete, att insatsen kontaktperson kommer leda till att man får egna vänner så att man inte behöver kontaktpersonen längre och att boendestödet kommer att leda till att man så småningon klarar sig utan stöd hemma. Och att kontakten med psykiatrin kommer att leda till att man så småningom klarar sig helt utan samtalskontakt.

Samtidigt som livet säkert är enklast att leva när man inte behöver samhällets stödinsatser så bortses det ofta ifrån att Aspergers syndrom och autism är varaktiga funktionstillstånd. Visst, jag fick själv verktyg från habiliteringen för att kunna hantera många utmaningar i min vardag och jag behöver därför inga insatser från dem längre. Däremot kommer jag mest troligen behöva boendestöd livet ut. Och i början fick jag alltid förklara för biståndsbedömarna varför boendestödet inte hade “lett någonstans” i och med att jag inte hade blivit mer självständig trots att jag hade haft boendestöd i några år.

En av anledningarna till att mitt behov av boendestöd är konstant är att jag har en begränsad mängd energi. Om jag lär mig av mina boendestödjare att jag måste plocka undan i lägenheten då och då och kontrollera om det finns saker att felanmäla, vad hjälper det mig att veta att sådant ska göras om jag ändå inte har energi att göra det? För tvingar jag mig själv att tänka på sådant så går det ut över mitt arbete, och då blir jag utbränd. Då skulle jag förmodligen behöva sjukersättning och hjälp av psykiatrin, och snart skulle Försäkringskassan börja ifrågasätta varför jag inte lyckats öva upp min arbetsförmåga.

När det gäller daglig verksamhet så bör målet naturligtvis vara ett riktigt jobb för de som kan och vill arbeta. Men vissa autister vill bara ha en rolig sysselsättning i form av exempelvis konst, måleri och sällskapsspel med andra, och de blir utbrända direkt när det börjar ställas krav på att utföra ett arbete och passa tider. Man kan omöjligen jämföra en rolig, avslappnande fritidsaktivitet med ett riktigt arbete. I sådana fall bör man se den dagliga verksamheten som ett medel för personen att få vara delaktig i ett sammanhang.

Ibland kan också psykiatrin börja ifrågasätta varför man som patient har haft en psykiatrisk samtalskontakt i 15 år utan att ha blivit bättre. Då kan psykiatrin se det som att deras insatser inte har hjälpt patienten och att det därför är lika bra att avsluta kontakten. Men när man har Aspergers syndrom och autism kan de sociala svårigheterna ibland vara stora och skapa så mycket ångest att man behöver en kontinuerlig samtalskontakt. Det handlar inte om att bli “frisk”, det handlar om att överleva och hålla sig flytande genom att få prata av sig! Allt för att inte börja må ännu sämre.