Etikettarkiv: Mentor

Därför fungerar inte alltid särskilt pedagogiskt stöd för autistiska studenter

SVT skriver om studenten Julia Eklund som har Aspergers syndrom och ADHD och studerar kemi på Stockholms universitet. Hon får särskilt stöd från universitetet i form av anteckningsstöd, raster vid tentor och längre tid vid tentaskrivningar vilket hon har rätt till enligt lag. Den som exempelvis har Aspergers syndrom och eller autism och studerar på högskola eller universitet har nämligen rätt till att få särskilt pedagogiskt stöd om det krävs för att klara studierna. Men det är inte alltid stödet fungerar. Ibland har jag funderat på om det kan vara så att det går utmärkt att få just anteckningsstöd, extratid för inlämningar och påminnelser om deadlines men att om man har någon annan diagnos än ADHD och behöver stöd med något annat än just det ovannämnda så fungerar inte stödet alltid lika bra. Jag påstår inte att det är så, men jag har misstänkt det ett tag.

Själv har jag egna erfarenheter av särskilt pedagogiskt stöd och jag har också pratat med många andra autister som haft det. Vissa har varit mycket nöjda samtidigt som andra inte alls upplevt att stödet fungerat. Själv har jag också varit missnöjd vid flera tillfällen trots att vissa universitet faktiskt har skött sig på den punkten. Men andra universitet har varit stenhårda på vilket stöd jag har kunnat få: extratid för inlämning, anteckningsstöd, ljudböcker om jag har dyslexi och en mentor som påminner mig om när det är dags att lämna in uppgifter är det som gäller vid dessa universitet. Men problemet är att jag har behövt stöd med något helt annat. Jag har inte dyslexi, jag vill inte ha anteckningsstöd och jag behöver inga påminnelser om när det är dags att lämna in uppgifter. Sånt kan jag sköta själv!

Däremot skulle jag bland annat ha behövt en mentor vars uppgift hade varit att hjälpa mig att hitta till rätt seminariesal i och med att jag har mycket svårt för att hitta inomhus i stora byggnader. Det hände att jag blev försenad till seminarier eftersom jag inte hade hittat och var till och med nära att missa ett obligatoriskt seminarium helt eftersom jag hade irrat runt fram och tillbaka på universitetet. Men när jag frågade om jag kunde få stöd av en mentor för att hitta till rätt sal, fick jag till svar att mentorer inte skulle hjälpa en att hitta till rätt sal utan deras enda uppgift var att påminna mig om när det var dags att lämna in uppgifterna. Vilket var stöd jag inte behövde och därför tackade nej till en mentor. Trots att det skulle ha funnits en massa andra saker kring studierna som jag hade behövt hjälp med men reglerna var sådana att mentorn inte fick hjälpa med det jag hade behövt hjälp med så som att hitta till rätt sal.

Vid ett annat universitet fick jag höra att det inte tillhörde mentorns uppgift att hjälpa mig att orientera mig på kursrummet på högskolans hemsida så att jag skulle få tillgång till inlämningsuppgifterna och de inspelade föreläsningarna. Jag har väldigt svårt för att hitta på röriga hemsidor med konsekvensen att jag missade föreläsningar och uppgifter under kurserna eftersom jag inte visste att föreläsningarna och uppgifterna ens existerade. Detta påverkade i sin tur mitt slutbetyg negativt. Eftersom jag hade missat obligatoriska uppgifter, var det nära ögat att jag inte skulle hinna få ut poängen i tid. Jag skulle ha behövt få uppgifterna och föreläsningarna skickade till min mejl för jag hade aldrig koll på var jag skulle hitta dessa. Men när jag påtalade för universitetet att mitt enda problem var att hitta uppgifterna och föreläsningarna, inte att komma ihåg att lämna in uppgifterna i tid, fick jag till svar att mentorer visserligen kunde hjälpa mig att få tillgång till uppgifter och föreläsningar men att ansvaret låg på mig. Skulle inte mentorn göra det och jag skulle missa något, låg hela ansvaret på mig och jag skulle inte få ut högskolepoängen i tid.

Jag undrar hur högskolor agerar med studenter med fysiska funktionsvariationer? Säger de också till rullstolsburna studenter: “Vi kan tyvärr inte garantera att den obligatoriska tentamen kommer att äga rum i en rullstolstillgänglig lokal. En mentor kan kanske bära upp din rullstol om du får en snäll mentor, men skulle inte mentorn göra det och det leder till att du missar en tentamen, ligger hela ansvaret på dig och du kommer inte få ut poängen eftersom du inte skrivit din tentamen.”

Vad vet jag, kanske bär sig universiteten också åt på det här sättet med rullstolsburna studenter. Men gör inte universiteten det så undrar jag isåfall varför de agerar på ett annat sätt med oss med autism. För vad är det för skillnad på att inte kunna skriva en tentamen för att man inte kan tillträda en sal på grund av fysiska hinder och att inte kunna göra uppgifterna och lyssna på föreläsningarna för att man inte har fått hjälp med att få tillgång till dessa?

Därför kan ett arbetsbiträde eller en mentor vara guld värt

Vi som har Aspergers syndrom och autism kan ibland ha svårt för att tolka andra människors avsikter. Eftersom vissa av oss även kan ha svårt för att läsa av deras kroppsspråk, kan vi ibland råka störa andra människor genom att prata och ställa alldeles för många frågor när de egentligen har bråttom och inte har tid. Då kan vi ses som hänsynslösa och tjatiga, men det har sällan varit vår mening! Ibland kan vi bara ha svårt för att bedöma när det är läge att ställa frågor och framför allt hur många frågor det är okej att ställa innan man blir för jobbig.

Själv har jag också mycket svårt för att bedöma när det är läge att våga ställa frågor. Ibland har jag setts som tjatig när jag har ställt alldeles för många frågor, och ibland har andra varit chockade när det kommer fram att jag haft ett problem och inte sagt något. “Men du borde ha sagt något”, kan andra människor säga till mig ibland, eller: “Du kanske inte ska säga något nu för annars kan du framstå som alldeles för ivrig och jobbig”. Jag har mycket svårt för att bedöma hur man gör för att fråga “lagom mycket”.

Om vi får kritik från andra människor för att vi har ställt för många frågor, kan vi bli ledsna och uppleva det som mycket jobbigt att vi varit i vägen. Då kan det sluta med att vi inte vågar ställa frågor längre! Mina tidigare erfarenheter har gjort att jag har fått svårt för att ställa frågor och frågar hellre en gång för lite än en gång för mycket. Det kan till och med handla om harmlösa frågor jag inte vågat ställa: om jag har suttit hemma med en skoluppgift och jag haft en specifik fråga om uppgiften, kan det kännas som en väldigt obehaglig och läskig tanke för mig att mejla till läraren och ställa frågan eftersom jag är livrädd för att störa. Då har jag ibland föredragit att låta bli att höra av mig och leva med vetskapen att jag riskerar att göra uppgiften fel och få ett dåligt betyg.

Hur ska man lösa såna här situationer i arbets- och studiesammanhang då för att säkerställa att en autist inte riskerar att behöva leva med en massa obesvarade frågor han eller hon aldrig vågar ställa? Jo, en speciell kontaktperson i form av ett arbetsbiträde eller en mentor är guld värt! Kommer vi på frågor, kan man komma överens med oss om att vi alltid kan ställa frågorna till kontaktpersonen. Kanske kan han eller hon också vidarebefordra frågorna till läraren eller chefen vid behov. Sånt kan underlätta för oss enormt!