Etikettarkiv: Oflexibilitet

Nej, man är inte inflexibel när man har autism

När man har Aspergers syndrom eller autism, ses man ofta som oflexibel. Men sanningen är att när en autist och en neurotypiker möts, förväntas det ofta att autisten ska anpassa sig mer än neurotypikern. Och orkar inte autisten någon gång, händer det ofta att autisten får skulden trots att autisten i verkligheten skulle ha anpassat sig många fler gånger än neurotypikern. Även om det kanske inte har märkts för omgivningen.

Anpassar mig 100% efter andra människor

Själv anpassar jag mig 100% i många situationer och andra människor 0%. Det gäller situationer när jag exempelvis håller på att gå in i ett bostadshus och ser att det kommer någon bakom mig med tunga matkassar. Själv tycker jag att det är energikrävande att oväntat hålla upp dörrar för andra människor!

Lika energikrävande är det för mig att låta andra människor hålla upp dörrar för mig. När jag bär tunga matkassar, har jag redan planerat steg för steg hur jag ska lägga matkassarna på marken och ta upp nyckelbrickan från min väska för att öppna porten. Men när någon plötsligt och oväntat håller upp dörren för mig, förstörs mina planer och jag måste tänka på ett annat sätt. Då ska jag istället passera och tacka personen, vilket inte ingick i mina ursprungliga planer. Men jag gör det eftersom jag vill vara flexibel och försöker anpassa mig.

Om jag fick bestämma, skulle de sociala reglerna vara annorlunda

Eftersom jag blir trött av att hålla upp dörrar för andra människor, skulle ingen hålla upp dörrar för varandra i denna värld om jag fick bestämma. Men eftersom det är jag som har speciella behov, är det andra människors behov som styr och jag förväntas anpassa mig. Problemet är bara att jag förväntas anpassa mig varje dag, varje månad, året om och hela livet.

Händer det 5% av gångerna att jag inte orkar hålla upp dörrar och vägrar, är det alltid jag som får skulden även om jag redan anstränger mig och låter andra människors behov styra 95% av gångerna. Men ingen ser hur mycket jag anpassar mig och hur stora uppoffringar jag gör genom att gå med på att hålla upp dörrar för andra människor. Och så är det för mig även i många andra situationer i livet.

Tänk om jag skulle göra en deal med mina grannar?

Egentligen skulle det rättvisa vara att jag gör en deal med mina grannar och alla andra människor jag möter och säger: “Ska vi göra en deal? I jämna veckor ska era behov styra och då ska vi hålla upp för varandra, och i ojämna veckor ska det vara mina behov som styr och då slipper jag hålla upp dörrar för er.” För då skulle det bli mer rättvist och vi skulle mötas på mitten.

Men tänk om jag skulle flytta in i ett nytt bostadshus och försöka göra en sådan deal med mina nya grannar? Då skulle jag nog minst sagt få konstiga blickar och alla skulle förmodligen tycka att jag är oflexibel och galen. Och skulle ingen av mina nya grannar gå med på förslaget, skulle de förmodligen inte ses som oflexibla eftersom det anses vara normalt i denna värld att alla håller upp dörrar för varandra.

Egentligen borde andra människor anpassa sig efter mig

Enligt min psykolog skulle det rättvisa egentligen vara att jag slipper hålla upp dörrar 90% av gångerna. Hon menade att det förmodligen får mig att må mycket sämre att tvingas hålla upp dörrar för andra människor jämfört med hur andra människor mår när de tvingas lägga sina matkassar på marken och öppna dörrar själva.

Min psykolog trodde inte att de flesta andra människor skulle lida av att behöva öppna dörrar själva medan hon tyckte att jag “lider” av att tvingas hålla upp dörrar i och med att jag blir trött av det. Därför tyckte hon att det rättvisa egentligen skulle vara att andra människor skulle ta hänsyn till min Aspergers syndrom i detta fall.

Vi autister anpassar oss väldigt mycket

Jag tror att psykologen har en poäng. Vi autister anpassar oss och kämpar väldigt mycket trots att vi har en funktionsnedsättning och därmed kämpigt som det är, och ingen ser att vi gör stora uppoffringar för andras skull. Det som många däremot hakar upp sig på är de få gånger vi inte orkar anpassa oss. Då får vi höra: “Men måste du bara tänka på dig själv? Världen kretsar inte kring dig. Var inte så egoistisk och oflexibel!”

Därför kan en autist vilja hålla det man bestämt

Enligt Lorna Wings teori har personer med Aspergers syndrom och autism dålig föreställningsförmåga. Ibland vill vi autister bestämma allt i förväg och hålla oss till det till punkt och pricka, och många tror att anledningen är att vi inte kan föreställa oss andra lösningar än det vi bestämt från början. Jag säger inte emot att det säkert kan vara så i många situationer, men däremot är det inte alltid så. Ofta vet jag mycket väl om att jag skulle kunna göra på ett annat sätt än vad jag tänkt mig från början, men jag väljer ändå att hålla mig till det jag bestämt eftersom jag upplever det som energidränerande att göra nya planer på kort varsel.

Ett klassiskt exempel är när jag och en kompis häromåret promenerade längs Drottninggatan i Stockholm, och precis som vanligt hade jag med mig matlåda. Redan när jag höll på att göra i ordning matlådan hemma hade jag bestämt mig för att sätta mig på en specifik bänk på Drottninggatan för att äta upp matlådan. Det duggregnade lite när vi gick längs gatan men vi brydde oss inte utan satte oss på bänken ändå. Men snart öppnade sig himlen och duggregnet övergick i världens ösregn! Regnet var så häftigt att man blev genomblöt på en sekund och kunde knappt se något.

Människor började skrika och skyndade sig för att ta skydd så fort de kunde. Även min kompis sprang utanför närmaste klädbutik för att ta skydd under taket. Han försökte få med mig, men jag stannade envist kvar på bänken och fortsatte äta. Kompisen var av förståeliga skäl föga intresserad av att hålla mig sällskap, och därför blev det att han och alla andra människor stod under skydd och jag satt helt ensam på bänken mitt på gatan och åt. Det kändes som att jag fick en del undrande blickar och folk verkade tycka att jag var galen. Vissa ropade till mig och undrade om det inte var obehagligt att bli genomblöt. Det kändes som att främlingarnas undrande blickar och frågor blev ett betydligt större problem för mig än själva ösregnet.

Min kompis frågade efteråt om jag inte hade kunnat ta skydd med honom och äta upp resten av matlådan senare. Det hade jag absolut kunnat, och jag var fullt medveten om att det hade ansetts vara det mest normala. När jag var ung och osäker hade jag troligen flytt regnet med honom, men nu som äldre föredrar jag att göra precis som jag vill. Och det tar ju energi av mig att ändra på planer på kort varsel. Det hade inte ingått i mina ursprungliga planer att plötsligt flytta mig från bänken, och det skulle ha varit betydligt mer tröttsamt för min hjärna att avvika från de ursprungliga planerna än att stå ut med genomblöta kläder.

Även om andra människor ofta tror att det skulle vara det enklaste för mig att ändra på de ursprungliga planerna om det sker något oväntat, kan det i själva verket vara det krångligaste alternativet. Jag gör alltid en noggrann övervägning: hade det varit höst och iskallt ute, hade jag förmodligen lidit så pass mycket av kylan och regnet att jag hade valt att ta skydd under taket i alla fall. Men nu var det sommar, och därför gjorde jag bedömningen att det var värt att bli genomblöt eftersom det innebar att jag slapp ändra på mina planer. Att hålla sig fast vid de ursprungliga planerna på det här sättet kan vara en utmärkt strategi för en autist att undvika stress!

Därför tackar din autistiske närstående nej till just dina förslag

Många människor tror att personer med Aspergers syndrom och autism är egensinniga och oflexibla eftersom vi inte alltid anpassar oss i alla situationer. Själv tackade jag ofta förut ja till vissa evenemang, åt mat jag tyckte smakade äckligt och accepterade flera avvikelser från rutiner när jag umgicks med bekanta. Men när jag var med mina närmaste, tackade jag nej till nästan allt de föreslog. Jag ville oftast inte heller äta mat de bjöd mig på trots att jag hade ätit exakt samma mat tillsammans med andra människor dagen innan.

Mina närmaste kunde inte förstå detta och trodde att allt bara satt i mitt huvud. Jag fick höra saker som: “Men vaddå, du åt ju lasagne med en arbetskamrat förra veckan, varför smakar det plötsligt jätteäckligt nu när jag bjuder dig på det?” eller: “Men du var ju på din grannes släktkalas förra veckan, varför kan du inte följa med mig på ett kalas nu när min kusin fyller år?” Och jag kan förstå att de tyckte att det var konstigt.

Men det handlade inte om något konstigt infall jag bara hade fått för mig. Sanningen var att maten hade smakat lika äckligt när mina bekanta hade bjudit mig och jag hade lidit igenom alla de sociala evenemang jag hade följt med dem på. Men ju närmare jag stod personen, desto mer vågade jag stå upp för mig själv. Om jag inte kände personen lika väl, kände jag mig inte tillräckligt trygg för att säga sanningen. Jag hade ju hört genom hela livet att jag klagade över små saker så jag vågade inte vara för petig. Därför accepterade jag nästan allt när jag umgicks med bekanta även om jag blev utmattad av det.

Det fanns även en annan förklaring: Jag ville inte förknippa mina närstående med negativa känslor. Jag ville ju förknippa min dåvarande man med något positivt när vi var gifta. Anledningen till att jag inte ville gå med honom på bio eller teater, spela biljard eller bowla med honom eller umgås med hans släkt var att jag ville känna att jag trivdes i hans sällskap. Skulle jag ha tvingat mig själv att göra aktiviteter med honom som jag hatade, skulle det ha påverkat mina känslor för honom. Mina bekanta brydde jag mig däremot inte alls lika mycket om, varför jag inte hade lika mycket problem med att förknippa deras sällskap med något negativt.

Om du har en närstående som har Aspergers syndrom eller autism och personen tackar nej till att göra aktiviteter med just dig, behöver det inte vara något negativt. Det kan mycket väl bero på att autisten känner sig trygg i ditt sällskap och därför vågar tacka nej. Du kan vara utvald!