Etikettarkiv: Psykiatrin

Detta ska du som psykolog veta om autism och depression

När vi autister mår dåligt, kan vi behöva vända oss till en läkare eller en psykolog. Vid första besöket kan det hända att vi ombeds fylla i ett självskattningsformulär för att våra behandlare ska få en bättre förståelse för hur våra symptom yttrar sig. I sådana fall är det mycket viktigt att läkaren och psykologen inte bara har goda kunskaper om Aspergers syndrom och autism utan även känner till att diagnosen kan yttra sig på olika sätt hos olika individer. För det som fungerar för en patient med Aspergers syndrom behöver inte fungera på en annan!

Anledningen till att det är av yttersta vikt att psykiatrin har goda kunskaper om autism är att de ska kunna göra rätt bedömning om vad som kan behandlas och vad som inte kan det. Är autisten deprimerad? Depression är vanligt förekommande bland personer med Aspergers syndrom och autism men ingår inte i diagnosen, och depression ska ju kunna gå att behandla. Därför ska man som autist inte behöva acceptera att man är deprimerad i och med att depression inte är något diagnoskriterium för autism, och psykiatrin ska därmed aldrig ignorera psykisk ohälsa hos en autistisk patient. Psykologen ska absolut inte säga till den autistiske patienten: “Men du har ju asperger så därför kan du behöva acceptera att du är deprimerad ibland” för det stämmer ju inte!

Däremot kan du som psykolog ibland behöva tänka annorlunda kring depression hos en patient med Aspergers syndrom eller autism och kartlägga vad just den här autisten mår bra respektive dåligt av. Kan det vara så att ett så kallat normalt liv, det vill säga det som oftast får andra människor att må bra gör den här autisten deprimerad? Människor anses generellt sett må bra av en daglig sysselsättning, men hur är det för den här autisten? Kan det vara så att det är just arbetet som gör autisten deprimerad och autisten skulle bli frisk från depressionen om hen ansökte om sjukersättning? Skulle autisten må bättre av en daglig verksamhet utan krav, ett anpassat arbete eller kan det vara så att autisten skulle må allra bäst av att vara hemma på dagarna och få styra sina dagar själv? Har autisten för lite eller för mycket att göra på dagarna? Själv var jag förut överbelastad och mår mycket bättre nu när jag får avlastning från boendestödjarna!

Och hur är det med det sociala? Är det så att autisten har alldeles för få vänner, fel typer av vänner eller för många vänner och känner sig socialt överbelastad? Om autisten har för få vänner eller fel typer av vänner som autisten inte känner någon gemenskap med men uttrycker en vilja att lära känna andra typer av personer, kan du som psykolog hjälpa autisten att söka sig till träffgrupper för personer med Aspergers syndrom eller autism. Eller kan det vara så att autisten försöker spela normal för att uppfylla andra människors förväntningar och därför mår dåligt? Själv mådde jag dåligt av att ha för många vänner i och med att jag endast har en begränsad med energi och därför måste prioritera. I och med att jag inte har ett stort socialt behov behövde jag hjälp med att reda ut hur jag skulle kunna ändra mitt liv så att jag skulle få betydligt mer ensamtid och inte känner ett tvång att svara på varje SMS jag får.

Tyvärr hann jag få en del dåliga råd innan jag hittade rätt med resultatet att jag dumt nog försökte träna bort svårigheter som ingår i min Aspergers syndrom och som därför aldrig kommer att försvinna. Jag behöver knappast berätta för er att det ledde till att jag mådde ännu sämre. Jag gjorde exempelvis misstaget att följa rådet att träna på att hålla upp dörrar för andra människor tills jag med hjälp av en bra psykolog hittade strategin att börja använda källaringångarna till mitt bostadshus där inte lika många människor passerar så att jag slipper överbelasta mig själv. Därför ska du som läkare eller psykolog verkligen läsa på om Aspergers syndrom och autism rent allmänt men även lära känna varje specifik autistisk patient som individ för att kunna ge patienten bästa behandling!

Sparka inte på oss som redan ligger

Idag läste jag en debattartikel i Aftonbladet som gjorde mig upprörd. Skribenten skriver om sin lillebror som har försökt ta sitt liv vid två tillfällen i år utan att någon bryr sig. Brodern har inte fått vård efter att vårdpersonalen lyckats rädda hans liv utan de har bara skickat hem honom från akuten med en uppmaning till föräldrarna att de ska försöka hålla bättre koll på honom. Men ändå lyckades han ta en ny överdos inom kort och det blev samma visa igen: läkarna räddar hans liv för att sedan skicka hem honom.

Eftersom skribentens bror också lider av tablett- och cannabismissbruk har det stått klart att han behöver komma till en rehabiliteringsklinik för att komma ur missbruket men det har inte stått klart vem som ska betala. Först var tanken att psykiatrin och socialtjänsten skulle dela på kostnaden, men sedan fattade psykiatrin beslutet att socialtjänsten ensam skulle stå för kalaset. Problemet? Det har inte hänt någonting från socialtjänstens sida utan allt står stilla trots att det gått flera månader. Föräldrarna har fått ta ledigt från sina jobb för att kunna ha uppsyn över brodern, och de har till och med fått sälja sin bil för att klara av inkomstförlusten. Vilket såklart inte borde hända eftersom det står tydligt i socialtjänstlagen att socialnämnden har ansvar för missbrukare (se 3 kap. 7 § resp. 5 kap. 9 § socialtjänstlagen), men det är uppenbart i det här fallet att de smiter från sitt ansvar.

Själv är jag väldigt tacksam över att jag varken behövt hjälp från socialtjänsten eller psykiatrin på några år! För flera år sedan behövde jag hjälp från båda och det blev en katastrof alla gångerna. För vi som har Aspergers syndrom eller autism är en utsatt grupp precis som missbrukarna. Många tror felaktigt att vi aspergare slipper brottas med problem med psykiatrin eftersom vi har tillgång till habiliteringen, men det stämmer inte av följande anledningar:

1. Det brukar vara mycket lång kö för att få komma till habiliteringen. Åtminstone är det fallet i Stockholm där jag bor, och situationen lär inte vara bättre i andra storstäder. Det är inte riktigt så att man får gå och prata med habiliteringen så fort man känner att man behöver det. Jag har till och med fått höra att vissa har fått vänta uppemot ett år innan de fått en kallelse! Och behöver man verkligen prata med någon, är det oftast akut och kan inte vänta.

2. Habiliteringen har inga läkare. Vilket innebär att man varken får läkarintyg eller mediciner utskrivna av habiliteringen. Varför är det ett problem, undrar du kanske? Jo, psykiatrin dit vi hänvisas till vid sådana ärenden har oftast ytterst begränsad kunskap om Aspergers syndrom och autism. Själv vänder jag mig till en privatläkare till en kostnad för några tusenlappar per besök om jag behöver ett läkarintyg. Jag har nämligen inte vågat låta psykiatrins läkare som efter en halv minut konstaterade att min asperger måste vara av en lindrig sort (eftersom jag var verbal och såg henne i ögonen) skriva något till Försäkringskassan. När jag levde på aktivitetsersättning, var några tusenlappar mycket pengar för mig men det var den dyra privatläkaren som gällde för mig ändå. För jag hade ingen annan att vända mig till.

3. Man får besöka habiliteringen ett ytterst begränsat antal gånger. I Stockholm brukar det handla om tre gånger, i undantagsfall tio. Dock gjorde habiliteringen undantag på mig och lät mig komma dit 10 gånger och därefter ytterligare några gånger, men sedan tog det stopp. Jag fick inte gå dit fler gånger eftersom jag redan hade varit där över 10 gånger och det var många andra som stod i kö för att komma dit. Och standarden var ju tre besök, så jag fick vara tacksam för att ha fått tillgång till några fler gånger än så.

4. Habiliteringen ger ingen behandling för psykisk ohälsa. Ett faktum som det av någon anledning finns mycket okunskap kring. Habiliteringen ger endast råd och stöd när det gäller att hantera funktionsnedsättningen (i vårt fall Aspergers syndrom/autism) och dess konsekvenser, men däremot ger de inte vård för att bota självskadebeteende, tvångssyndrom, ångest eller liknande problematik som har med psykisk ohälsa att göra. Tyvärr får många autister som lider av psykisk ohälsa fortfarande höra: “Men om du mår psykiskt dåligt, är det habiliteringen du ska vända dig till.” Men det stämmer alltså inte och leder bara till att autisten slussas fram och tillbaka.

Psykiatrin och socialtjänsten är minst lika viktiga samhällstjänster som vårdcentralen och tandläkare. Sparka inte på oss som redan ligger utan se till att psykiatrin och socialtjänsten faktiskt fungerar som de ska!