Etikettarkiv: Specialintressen

Så här enkelt kan läraren boosta en autistisk elevs självkänsla

Barn med Aspergers syndrom eller autism har som bekant inte alltid den bästa självkänslan. Men när jag för ett tag sedan föreläste om Aspergers syndrom för en grupp lärare, fick jag höra en mycket glädjande historia från en av åhörarna: en av hennes elever hade Aspergers syndrom och hade setts som impopulär av sina klasskamrater. Men hon hade hjälpt eleven så att han kunde visa upp sina styrkor inför klassen.

Eleven hade förstavärldskriget som specialintresse

Vad hade hänt då? Jo, den här pojken hade förstavärldskriget som specialintresse. När hon skulle hålla en historielektion, hade pojken ständigt avbrutit undervisningen med sina kommentarer i stil med: “Fröken, du sa fel, det var inte alls så utan så här istället”. Ni vet, ett sådant typiskt beteende som kan anses vara klassiskt för barn med Aspergers syndrom och autism.

Pojken fick visa upp sitt kunnande inför klassen

Men istället för att skälla ut pojken eller att uppmana honom att sköta sitt, erkände läraren för klassen att pojken kunde mer om ämnet än hon. Därför bad hon pojken ställa sig upp, komma framför klassen och hålla lektionen i hennes ställe. Han fick berätta allt vad han visste om förstavärldskriget och alla detaljerna som varken läraren eller klasskamraterna kände till.

Klasskamraterna blev imponerade

Tack vare pojkens specialkunskaper kunde alla i klassen lära sig en massa nytt. Läraren berömde honom och lyfte fram hans Aspergers syndrom på ett positivt sätt. Klasskamraterna blev imponerade för han var ingen töntig pojke i deras ögon längre utan han var faktiskt riktigt kunnig i något! Det blev en ordentlig boost för pojkens självförtroende och självkänsla.

Många vuxna blir irriterade av att bli rättade av barn

Jag blir så glad när jag tänker på lärarens berättelse! Många andra vuxna hade nog blivit irriterade av att bli rättade av ett barn på det där sättet, och barn med Aspergers syndrom och autism förstår ju tyvärr inte alltid när det är läge att rätta andra och när man borde hålla tyst. Men den här underbara läraren erkände att hon inte var lika kunnig som den här pojken. Jag kan tänka mig att hennes agerande betydde enormt mycket för pojken!

Aspergers syndrom, autism och förkärlek för djur

Ibland sägs många av oss med Aspergers syndrom och autism att ha en förkärlek för djur. Enligt Infoteket om funktionshinder kan flickor med Aspergers syndrom ibland ha djur eller hästar som specialintresse, vilket leder till att flickornas specialintressen inte alltid är lika uppenbara för omgivningen som pojkarnas. Djur är ju ett rätt vanligt intresse även bland neurotypiska flickor och sticker därmed inte ut som ett intresse på samma sätt, och därför förstår inte alltid omgivningen intensiteten i Asperger-flickans intresse. Det är inte ens alltid läkarna förstår att den tystlåtna flickans djurintresse skulle kunna vara en indikation på autism. Dock har jag även träffat killar med Aspergers syndrom som älskar djur, och många aspergare jag har träffat gillar katter. Jag vet inte varför just katter men jag har en egen teori: katterna är ensamvargar och deras sätt att vara är nog lite autistiskt. Det finns till och med en bok som heter Alla katter har AST.

Själv har jag alltid upplevt att jag till skillnad från många andra med Aspergers syndrom och autism förstått mig mycket bättre på småbarn än på djur så jag har aldrig sett mig själv som en djurmänniska. Det var inte förrän min pojkvän påpekade att jag likt många autistiska tjejer verkligen har en fascination för djur som jag kom på att han nog har rätt! Jag kan titta på ankor i timmar utan att tröttna, jag älskar att titta på fiskar och blev helt fascinerad när jag för ett tag sedan såg en katt uppe i ett träd. Som liten samlade jag på nyckelpigor och myror så min fascination har även innefattat småkryp! Jag kunde även enormt mycket om akvariefiskar eftersom jag hade läst alla böckerna som jag kunde komma åt om ämnet, och jag hade även en bok om myror och kunde nästan hela den utantill. Jag kunde därmed det mesta om myrornas levnadsvanor!

Det som fått att inbilla mig att jag inte är någon djurmänniska är att jag har svårigheter att ta hand om djur rent praktiskt. När jag som yngre rastade en kompis hund, förstod jag inte hur kopplet fungerade, och hunden lyckades till och med få mig att ramla omkull ett par gånger. Jag fick aldrig någon pli på hunden och förstod inte hur man skulle binda fast kopplet i en lyktstolpe. När jag var som utbytesstudent i Kanada, förstod jag inte hur jag skulle göra för att byta kattsand så att inte sanden skulle hamna på golvet. I sådana situationer har jag fått höra: “Men herregud Paula, du är verkligen ingen djurmänniska” och det är först nu jag börjar förstå att det är mina praktiska svårigheter som fått mig att tro att jag inte gillar djur! Men nu har jag insett att jag har en förkärlek för djur i alla fall även om jag saknar förmågan att ta hand om dem rent praktiskt.

En av mina favoritsysselsättningar är att åka till Djurgården och titta på ankor. Det är inte speciellt ofta jag orkar åka dit, men när jag väl är och sitter på Sjöcaféet vid vattnet så måste jag alltid ha en sittplats alldeles intill vattnet så att jag ser ankorna. Jag älskar att titta på när folk matar dem, när de bråkar med varandra och när de simmar runt på Djurgårdskanalen. Jag kan inte förklara med ord varför jag tycker att det är så fascinerande med ankor men jag tycker verkligen att de är helt underbara djur! Nu i helgen fick jag panik när jag insåg att sommaren skulle vara över snart, så jag tog en tur till Djurgården med en kompis igår och vi satte oss på min favoritplats på caféet. Ankorna kunde ibland göra mig så distraherad att jag ägnade mer uppmärksamhet åt dem än åt kompisen.

Här sitter jag på min favoritplats på caféet alldeles intill vattnet 🙂

Nej, autisten behöver inte ha gått till överdrift

Inte sällan brukar man säga att man är långt ifrån lagom när man har Aspergers syndrom eller autism. Antingen är man för mycket eller för lite. Att man ofta kan vara en antingen-eller människa brukar enligt mig stämma rätt så bra in på autism, men den stora frågan är vad man menar när man säger “för mycket”? För mycket enligt vem? Enligt autisten själv eller är det omgivningen som är trångsynt och intolerant?

Visst, i vissa fall kan det vara så att autisten upplever sig själv som “för mycket”. Kanske fastnar autisten i uppgifter, kommer inte vidare och blir därför totalt utbränd. Kanske sitter autisten så mycket vid datorn att hen inte kommer i säng på kvällarna och lider därför av allvarlig sömnbrist. Kanske kan autisten bli så uppslukad i uppgifter att hen glömmer bort att äta och upptäcker först på kvällen att hen inte ätit något. Så visst, i sådana situationer kan denna egenskap i autismen ställa till det för autisten riktigt ordentligt.

Men ibland är det omgivningen som gör problem av annorlundaskap helt i onödan och upplever att autisten är “för mycket” när egenskapen inte passar in i kulturen eller tidsepoken man lever i. Ett typiskt exempel är anhöriga som säger till mig: “Hjälp mig, mitt autistiske barn isolerar sig alldeles för mycket, vad ska jag göra?” Då ställer jag alltid frågan: För mycket enligt vem? Är det så att barnet har ett ytterst litet eller ett nästintill obefintligt socialt behov? Eller är det så att barnet faktiskt har fastnat i något skadligt? När jag själv var barn, upplevde jag den sociala pressen som väldigt jobbig. Lärarna i skolan ansåg att jag isolerade mig för mycket eftersom jag var den enda i klassen som inte var med i lekar, men jag stormtrivdes ensam och störde absolut ingen!

Ett annat exempel är mina specialintressen. Där kan många andra tycka att jag går till överdrift. Naturlig, hälsosam kost är ju ett av mina specialintressen och i dagens värld kan det upplevas som en överdrift att tacka nej till vitt socker, transfetter, margarin, diverse tillsatser, glutamat, sötningsmedel och liknande. Eftersom det anses vara standard att äta en kaka då och då, är det klart att den som tackar nej sticker ut. Skulle det hälsosamma däremot vara normen, skulle den som köper godis då och då sticka ut och anses överdriva. Men “att unna sig” ska enligt normen alltid ska betyda att tillåta sig själv att äta något onyttigt. Själv upplever jag däremot att jag unnar mig något riktigt stort, nämligen en god hälsa och att tillåta mig själv att gå in i mina specialintressen fullt ut, men det spelar ingen roll: andra tycker ändå att jag gått till överdrift och borde förändras.

Om du har en autistisk närstående som enligt ditt tycke gör något för mycket eller för lite, ska du verkligen ta dig en funderare. Gör din närstående bara annorlunda eller skadar personen sig själv eller någon annan? Är svaret det sistnämnda är det såklart ett problem, men inte annars!

Nej, fler intressen behöver inte ge bättre livskvalitet

Långt ifrån alla av oss med Aspergers syndrom eller autism har många intressen. Som liten fick jag ofta höra att jag var negativ eftersom jag inte hade många intressen och tyckte att det mesta var tråkigt: de allra flesta lekar och spel man lekte var tråkiga, det var enormt tråkigt att rita och pyssla och de flesta skolämnen var mycket tråkiga. Som tonåring fortsatte det: det var tråkigt att lyssna på musik, se på TV, gå på bio eller konsert, läsa om mode, inredning och kändisar, se arkitektur i form av gamla kyrkor och andra byggnader, laga mat, prova på nya maträtter, gå på museum, spela biljard eller minigolf och bowla. De vuxna blev mycket besvikna och sura om jag sa att någonting var tråkigt så jag lärde mig att hålla god min. Men faktum kvarstod att jag tyckte att det mesta jag förväntades syssla med var tråkigt.

Som vuxen tycker jag fortfarande att de ovannämnda aktiviteterna är mycket tråkiga och skulle exempelvis aldrig få för mig att se på film eller lyssna på musik, men numera vet jag varför: jag fick som 24-åring veta att jag har Aspergers syndrom och uppfyller diagnoskriteriet “begränsade intressen och beteenden” genom att ha ytterst få intressen. Däremot har jag vissa specialintressen som jag verkligen älskar och aldrig tröttnar på. Exempelvis tröttnar jag aldrig på att plocka blåbär. Som barn älskade jag språk och ville bara plugga grammatik hela tiden, vilket gott och väl skulle ha räckt för mig för att uppnå ett meningsfullt liv. Men det var inte okej enligt normen för normen dikterar ju att man ska ha många men ytliga intressen. Ett barn ska älska att leka med andra barn, spela spel, rita och pyssla och en tonåring ska intressera sig för vissa saker. Och en vuxen bör definitivt gilla att testa nya aktiviteter och prova på nya maträtter.

Numera accepterar jag mig själv som jag är och skulle egentligen alltid ha gjort det om samhället också hade gjort det. Men tack och lov vet jag numera att man inte behöver ha många intressen utan ett intresse räcker, bara intresset är tillräckligt starkt och gör livet värt att leva. Och även om jag fortfarande tycker att det mesta är tråkigt (vilket inte är något problem för som vuxen kan jag aldrig tvingas till tråkiga aktiviteter i och med att jag inte går i skolan längre), finns det några få saker jag verkligen tycker om. Jag älskar exempelvis att åka båt även om jag tyvärr inte har egen båt men det har tack och lov pappa. Under de senaste dagarna har jag åkt på båtturer med honom varje dag. Även om arkitektur inte intresserar jag mig ett dugg, älskar jag att se natur och framför allt vatten. Den fina utsikten gör mig lika glad varje gång

Därför behöver inte vännerna dela mina specialintressen

Många människor tror att det är nödvändigt för en person med Aspergers syndrom eller autism att alla vännerna delar ens specialintresse. Och vissa aspergare tycker faktiskt att det är jätteviktigt, men det är absolut inte så för alla! Själv inbillade jag mig förut att det skulle vara viktigt för mig, men nu när jag känner mig själv bättre har jag insett hur otroligt lite det betyder för mig att mina närmaste exempelvis ska vara intresserade av blåbärsplockning som är ett av mina specialintressen. Och ni som har följt min blogg ett tag vet om hur otroligt mycket tid jag kan spendera i blåbärsskogen.

Förut var jag besviken när ingen som sa sig tycka om att plocka blåbär ville plocka blåbär 10 timmar om dagen varje dag, men nu när jag har analyserat saken närmare har jag faktiskt insett att jag till och med föredrar att plocka blåbär ensam! Det är så fridsamt att vara ute i skogen själv och få planera och bestämma allt själv. Det skulle till och med kunna bli rörigt för mig om någon annan alltid skulle följa med mig till skogen för det skulle avvika från mina rutiner. Ingen av mina närmaste är intresserad av blåbärsplockning, och jag tycker om dem lika mycket ändå! Jag skulle inte tycka om dem mer även om de plötsligt skulle börja intressera sig för det.

För att jag ska klicka med en person, måste det klicka på ett helt annat sätt än genom specialintressen. Det går ju alltid att diskutera och analysera livet tillsammans även om den andra personen inte skulle dela mina specialintressen. Har vi samma humor och vi kan sitta i timmar och skratta tillsammans, gör det inte mig någonting om vi inte delar specialintressen. Det viktiga för mig är att vi båda ska få mental stimulans av varandra. Att personen skulle hänga med mig i skogen ger ju inte mig mental stimulans på det sättet utan det måste vara något mycket djupare än så.

Själv delar jag inte heller de flesta intressen som andra människor brukar ha så som musik, film, inredning, matlagning och annat. Jag har faktiskt märkt att många männniskor inte bryr sig om att de inte kan diskutera musik, film och inredning med mig, men däremot kan det här med matlagning vara mycket känsligt. Om personen exempelvis är en utbildad kock och verkligen brinner för matlagning, kan personen bli mycket sårad om jag inte vill äta personens mat utan föredrar att äta min egen. Samma kan gälla utlänningar. För vissa kan det vara jättesårande om jag inte är intresserad av att smaka på deras nationalrätter som de är mycket stolta över. Att förklara i ett sånt läge att en person med Aspergers syndrom kan föredra rutiner när det gäller mat brukar hjälpa mig föga i sådana situationer. Därför undviker jag att umgås med personer som tycker att det är viktigt att vi ska äta varandras mat.

Om du ska hjälpa din autistiske närstående eller klient att hitta vänner, kan det såklart alltid vara en idé att testa om personen skulle kunna hitta vänner genom en hobby som har med personens specialintresse att göra. Men om det inte lyckas, kan personen söka sin lycka på andra ställen så som en träffgrupp för personer med Aspergers syndrom eller på nätet!