Tänker de flesta personer med Aspergers syndrom i bilder?

När jag pluggade på införmatörslinjen Ågesta Folkhögskola, fick vi lära oss att många personer med Aspergers syndrom tänker i bilder, och att det därför kan vara bra att använda mycket bilder i undervisningen om man har elever med Aspergers syndrom i sin klass. När vi diskuterade detta, bekräftade många av mina klasskamrater att de hellre lär sig nya saker genom bild än genom text.

Jag blev mycket förvånad eftersom jag alltid hade trott att det var tvärtom. Jag hade läst att vissa personer med Aspergers syndrom har prosopagnosi, dvs svårighet att känna igen ansikten, och ansiktsblinda människor borde enligt min logik inte vara speciellt bra på att ta till sig information genom bild. Själv lider jag också av en mild form av ansiktsblindhet. För att jag ska kunna känna igen någon, måste jag ha träffat personen flera gånger. Jag vågar inte ens tänka på hur många gånger jag gjort bort mig genom att gå fram och presentera mig för människor som jag redan träffat nästan 10 gånger, och då har jag fått konstiga blickar.

Jag har också alltid hatat allt som har med bilder att göra. Jag kan inte rita, och jag har mycket svårt för att beskriva hur någon ser ut för oftast kommer jag inte ihåg det. Även om jag skulle ha personen framför mig, har jag svårt för att beskriva personen. Isåfall måste jag koncentrera mig väldigt noga och exempelvis försöka tänka på om personen har ett ovalt eller runt ansikte osv. Ibland blir det ändå fel för jag kan inte alltid bedöma om ansiktet är ovalt eller runt. Fram tills ungefär 20-års åldern såg jag ingen skillnad på överviktiga och smala människor, och jag märkte inte om människor jag kände hade gått upp eller ner 20 kg. Jag var mycket förvånad över att andra människor märkte direkt när jag hade gått ner i vikt. Tänkte de verkligen på sådana här småsaker?

Eftersom jag har så här svårt för bilder, glömmer jag nästan alltid bort vad jag har sett. Därför måste jag alltid lära mig allt i textform för att komma ihåg det jag lärt mig. Jag har träffat andra ansiktsblinda personer med Aspergers syndrom som också haft svårt för bilder, och därför började jag misstänka att vi ansiktsblinda Aspergare förmodligen är en minoritet och att vi helst vill lära oss genom text samtidigt som majoriteten av Aspergare hellre lär sig genom bild. Skulle vara intressant att veta om min teori stämmer. Har ni eller era anhöriga med Aspergers syndrom lättare att lära er nya saker genom bild, eller är ni som jag och hellre vill ta in information genom text? Har ni eller er anhörig svårt att känna igen ansikten?

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

16 tankar kring ”Tänker de flesta personer med Aspergers syndrom i bilder?

  1. Mats

    I AQ-testet finns det en fråga som handlar om att minnas i bilder. Det finns även frågor som handlar om att minnas tex registreringsskyltar mm. Jag har funderat på det där med att minnas i bilder och jag vet faktiskt inte om jag gör det. Jag tror att mitt minne fungerar som så att jag liksom hoppar tillbaka i en film dvs jag hoppar bakåt i tiden steg för steg och ser korta filmsekvenser från händelsen jag tänker tillbaka på. Eftersom en film består av många bilder så kanske det här är samma sak som att minnas i bilder? Annars tycker jag att jag minns i ord men jag har lite svårt att svara på hur jag minns. Det är inte så självklart tycker jag.

    Jag missar ofta detaljer och har precis som du har svårt att komma ihåg utseende, hur en person var klädd osv. Det händer mig ganska ofta att jag inte lägger märke till förändringar i omgivningen. Jag är lite blind för omgivningen och jag har kommit på att det ofta beror på att jag har annat i tankarna och inte är riktigt närvarande i nuet. Tankarna far i väg till någonting som jag tycker är mer intressant än den verklighet jag befinner mig i för stunden. Detta trodde utredningsteamet berodde på att jag även har ADD.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Du verkar iaf inte vara någon “bild-människa” som många Aspergare är, du kanske funkar lite som jag på den punkten. Eller så är du kanske lite mitt emellan 🙂

      Det här med att tankarna far iväg till annat har säkert med ADD att göra, jag har ju också ADD och mina tankar börjar ofta fara iväg till annat. Men samtidigt är jag alltid mycket mer uppmärksam på ord än på bilder och andra människors utseende. Precis som du glömmer jag nästan alltid bort hur andra människor är klädda om det inte är så att de har väldigt utmärkande kläder eller nåt, då kommer jag ihåg det lättare. Vissa tjejer tar illa upp av att jag inte uppmärksammar när de köpt nya kläder. Kanske är det mer acceptabelt att du som kille inte lägger märke till andra människors kläder än vad det är för mig som tjej 😉

      Jag tänker egentligen också i bild i den bemärkelsen att jag kan minnas tillbaka hur min första skodag var i ettan och då kan jag tänka på hur skolan såg ut ungefär. Då kan jag se det lite som en film, precis som du. Men jag kommer bara ihåg extremt få visuella detaljer i “filmen”, däremot kommer jag ihåg väldigt tydligt vad människorna sa ord för ord, hur skoldagen kändes för mig och liknande saker. Så mitt ordminne funkar mycket bättre än mitt visuella minne, och därför kan jag inte lära mig nya saker genom bild.

      Svara
  2. Mats

    Du har nog rätt. Jag tolkar ibland saker ordagrant och det innebär att jag ofta minns ganska exakt vad männsikor har sagt. Däremot är det långt ifrån säkert att jag minns hur de var klädda då de uttalade orden. Så på så sätt minns jag också mer i ord än i bild.

    Det finns nog både fördelar och nackdelar med att vara tjej/kille och ha Aspergers syndrom. Jag tror att killar ofta använder mer tydliga sociala signaler eller vad man ska kalla det och att vi ofta är mindre snarstuckna än tjejer är. För precis som du säger så tror jag inte att en kille hade tagit illa upp om jag inte hade sett att personen hade nya kläder. Däremot kanske personen hade berättat det för mig och då hade det varit konstigt om jag inte hade kommenterat de nya kläderna men det är ju en annan sak. Jag har aldrig varit med om att en kille har tagit illa upp av att man inte har kommenterat att personen har nya kläder, frisyr mm.
    Samtidigt så tror jag att det ibland är enklare att vara tjej och ha Aspergers syndrom. Tex så tror jag det är mer okej att en tjej är tyst och blyg medan en kille som är tyst och blyg ofta stämplas som en tönt bland de andra killarna.
    Det är nog svårt att ha Aspergers syndrom oavsett om man är tjej eller kille men kanske ibland på lite olika sätt.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag tycker att det här med könsrollerna är väldigt intressant, och jag tror också att det är svårt på olika sätt att ha Asperger beroende på om man är kille eller tjej. Tänkte skriva ett inlägg om det senare faktiskt 🙂

      Det har aldrig hänt mig heller att en kille skulle tagit illa upp om jag inte märkt att han köpt nya kläder, haha! Det är jätteskönt! Samtidigt har jag medvetet börjat studera lite vad vissa av mina tjejkompisar har på sig för då kan jag göra dem glada genom att uppmärksamma om de köpt något nytt 🙂

      Svara
  3. Celine Naminah - En aspiebloggare

    För min som fungerar text inte alls… Han behöver bildstöd för att lära sig och för att komma ihåg. Även när det gäller att duscha. Jag har för länge sedan tappat räkningen på hur många gånger han duschade med kläderna på och glömde skölja ur schampoo etc för att jag inte sade åt honom innan. Nu har han bildstöd på alla steg i duschen, vid tandborstning etc och då funkar det bättre…

    Själv lär jag mig bäst av att se andra göra något och sedan pröva själv.

    Svara
    1. Mats

      Det är när jag hör historier som den om din son som jag funderar på om jag har Aspergers syndrom. En sådan sak som att duscha med kläderna på skulle jag aldrig göra och jag har svårt att tro att jag skulle ha gjort det som barn om ingen hade sagt till mig att ta av kläderna innan jag duschar.

      Svara
      1. Paula Tilli Inläggsförfattare

        Jag hade själv förut en period då jag tvivlade på min diagnos men sen förstod jag att jag ändå uppfyller diagnoskriterierna även om jag inte känner igen mig i många saker som andra berättat. Jag har förstått att vi som har Asperger är väldigt olika, och sen finns det även gradskillnader i olika Asperger-drag. Jag skulle aldrig heller fått för mig att duscha med kläderna på när jag var barn men sen har jag några andra extremt starka Asperger-drag som t ex väldigt begränsade intressen 😉

        Svara
        1. Mats

          Utredningsteamet som diagnosticerade mig sa att de var säkra på sin sak. Så säkra som det går att vara menar jag för en Asperger-diagnos är ju alltid en bedömningsfråga. Jag blev diagnosticerad i vuxen ålder och jag antar att det betyder att jag inte tillhör de som är enklast att diagnosticera. Jag hade aldrig kunnat spela normal under hela min uppväxt om jag hade haft tydliga symptom på Aspergers syndrom. Någon diagnos hade jag fått och jag hade haft tillräckligt svåra symptom även om just Aspergers syndrom inte fanns när jag var barn. Sedan är det ju ett spektrum vi talar om så det är kanske inte konstigt att olika personer har olika Asperger-drag.

          Svara
          1. Paula Tilli Inläggsförfattare

            Jag vet inte hur det är för dig, Mats, men mina svårigheter i socialt samspel är inte så utmärkande. Därför kunde jag dölja mitt annorlundaskap för omgivningen när jag själv ville det, och ingen misstänkte att det var nåt annorlunda med mig (förutom mina klasskamrater kanske som alltid mobbade mig, men jag tror ändå inte att de misstänkte att jag hade någon diagnos). När jag själv ville det, kunde jag t ex dölja för andra hur mycket jag egentligen sysslade med mina specialintressen. Men efter att jag fick min diagnos, VILLE jag inte dölja sådana saker längre och då har mina Asperger-drag blivit ännu tydligare! 😉 Därför tvivlar jag inte på min diagnos. Men det kanske är annorlunda för dig.

            Svara
          2. Mats

            Det fungerar precis likadant för mig. Jag kan också dölja mina sociala svårigheter. Jag är tom så duktig på att spela social att jag ger ett mer socialt intryck än vad många normala människor gör. Problemet är att det är extremt energikrävande och jag är helt slut efteråt.
            Jag har som tur är aldrig varit mobbad men jag har blivit retad och olika personer har gjort sig lustiga på min bekostnad genom att utnyttja mina svårigheter. De som har gjort det har inte vetat att jag har Aspergers syndrom för det har jag ju inte ens själv vetat men det är egentligen ingen ursäkt för de har utnyttjat mina svagheter för att nedvärdera mig och det är det som räknas tycker jag.

            Jag har inte behövt dölja mina specialintressen för det har varit ganska socialt accepterat att ha de intressen jag har och har haft. Jag har istället dolt hur lite jag gör av det som alla vanliga människor normalt gör som att tex städa, laga mat etc. Dessutom hade jag ganska vanliga intressen när jag var barn. Det var leka krig i skogen, spela bandy på gården, bygga med lego osv som gällde och det sysslade alla med. Att utredningsteamet sedan var inne på att jag inte lekte rollekar utan mer samlade på leksaker var det ingen som insåg.

            Jag har de senaste månaderna insett att alla mina försök att passa in i samhället har varit dömda att misslyckas redan från början. Det förstår jag nu när jag har Asperger sundrom på papper och har lsät in mig lite på diagnosen. Jag är ganska nydiagnosticerad så det är först nu som jag inser att jag måste anpassa omgivningen efter mig själv och inte tvärtom. Jag menar att jag måste sluta försöka passa in och gå min egen väg i livet istället om jag ska få ett bra liv. Jag har gjort mig själv illa under alla år genom att försöka vara som alla andra och det får vara slut med det nu. Nu ska jag leva ett liv utifrån mina förutsättningar och strunta i vad normen säger. Det innebär bla att jag inte ens kommer att försöka arbeta heltid för jag orkar och har aldrig orkat att göra det. Om jag sedan får sjukersättning eller om jag får leva resten av livet på socialbidrag som jag gör nu är i sammanhanget bara en detalj. Jag kommer inte att ha ett normalt liv så jag kommer inte heller att ha samma behov som alla andra av en normal ekonomi. Jag kommer även att fokusera mer på mina intressen och tillåta att mitt liv kretsar kring mina intressen. Att jag inte är eller blir som alla andra det får jag leva med för erfarenheten säger mig att det är meningslöst för mig att försöka passa in i det här samhället. Jag har försökt att passa in i 20-30 år och det har slutat i ett totalt utanförskap. Nu tänker jag gå min egen väg istället. Det är egentligen inte ett val jag gör utan “ett måste” om jag ska få ett bra liv någon gång. Det här samhället är alldeles för intolerant och okunnigt för att jag ska ha en chans att vara delaktig i samhället på riktigt.

            Svara
          3. Paula Tilli Inläggsförfattare

            Tycker att du resonerar helt rätt som tänker sluta försöka passa in. Om man gör saker bara för att göra andra människor nöjda, kan det vara riktigt svårt för att bli lycklig. Jag brukar säga att jag blev riktigt lycklig den dagen jag slutade försöka passa in och började följa min egen väg, dvs leva efter rutiner, isolera mig mer osv. Så jag märkte att ju nöjdare andra människor var med mig, desto sämre mådde jag (för det innebar ju att jag levde efter deras villkor). Lite ironiskt!

            Svara
    2. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Tack för att du delade med dig av dina erfarenheter, Celine! Många Aspergare verkar fungera som din son och det är vanligt vad jag hört att man behöver bildstöd.

      Svara
  4. Jenny

    Hej Paula! Följer din blogg med stort intresse, främst för att få en bättre förståelse utifrån ett AS-synsätt (eller hur man kallar det). Min dotter har iaf HFA, hon blir 15 i höst och har äntligen börjat rita en massa. Hon har sedan hon var liten haft en god motorik i händerna. Hon har nu fastnat i Mangans värld och ritar på fri hand, hon ritar även av från instruktionsböcker så hon tränar tekniker. Otroligt roligt känner vi, då hon tidigare haft få hobbies. Hon har ett gott bildminne å ena sidan, samtidigt som hon är “vardagsglömsk” fast det antar jag beror på hennes energiåtgång i vardagen.
    Har väl själv drag av AS kan jag tro (då det anses ärftligt om jag läst rätt), och jag tänker mycket i bilder. Jag tror faktiskt jag knappt har något korttidsminne, men det beror nog även pga sjukdom/ADD. Tycker NPF rent generellt är ett spännande område att utforska, för det finns liksom inga gränser för hur vi tänker 🙂 Ha en fin sommar! Mvh Jenny

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Hej Jenny!

      Tack för att du delade med dig av dina erfarenheter. Och kul att höra att du gillar min blogg! 🙂

      Vad roligt att din dotter har hittat ett intresse som hon gillar. Det här med att man har ett bra minne inom ett visst område men inte i ett annat är enligt mina erfarenheter vanligt bland oss med Asperger, autism och andra NPF-diagnoser. Jag har ju ett riktigt bra ordminne, men däremot nästan inget bildminne alls. Jag tycker också att NPF är ett spännande område att utforska, man lär sig alltid något nytt!

      Ha en fin sommar du med!:-)

      Paula

      Svara
  5. Johanna Svenningsson

    När jag var yngre hade jag jättesvårt för bilder. De var oftast obegripliga för mig och jag föredrog hundra procent textbaserad information. I vuxen ålder har jag börjat tycka bättre och bättre om bilder, vilket gör att jag gärna får bildinformation som ett komplement till den skriftliga, men text är helt klart bäst.

    När jag tänker så tänker jag i bilder och ord samtidigt, det har jag alltid gjort. För det mesta är det rörliga bilder, så mina tankar blir som filmer. 🙂

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Hej Johanna!

      Intressant att det har förändrats för dig! För mig har det inte förändrats vare sig åt det ena eller andra hållet. Jag tycker fortfarande att bilder är lika obegripliga nu som tidigare. Fast vissa bilder har jag lärt mig att tolka, som t ex vilka toaletter som ska vara till tjejer, men där handlar det om medveten inlärning 🙂

      Svara

Lämna ett svar till Johanna Svenningsson Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *