Två föreläsningar och en träff med en f.d brevvän

Share Button

Igår var det en mycket händelserik dag! Först föreläste jag för lärare och studenter, sedan åt jag med två personer från ADHD- och Asperger-föreningen, sedan föreläste jag för anhöriga till personer med Aspergers syndrom och sedan åt jag en sen middag med min f.d brevvän Anu.

Tyvärr kom jag 3 minuter försenad till träffen. Jag som är bokstavlig och noga med tider blev stressad av förseningen, men jag kunde tyvärr inte göra något åt det. Åhörarna hade nämligen haft så många frågor att frågestunden hade dragit 20 minuter över tiden. Anu stod redan utanför restaurangen och väntade på mig, och jag kände igen henne direkt.

Inne i restaurangen började vi prata gamla minnen: om somrarna vi hade tältat, badat, fiskat och lekt i hennes by. Vi funderade på när vi hade träffats sist och kom fram till att det måste ha varit på sommaren 1991 eller 1992. Och någonstans i högstadieåldern hade vi tappat kontakten helt.

Anu berättade att hon hade skaffat egen familj och att hon hade blivit lärare. Hon hade bott lite i olika städer med sin man, men nu hade de bott ett tag i Tavastehus, och hon trivdes jättebra.

Det var intressant att höra vad hon hade haft för sig under alla dessa år, men jag kände mig osäker. Jag hade hittills inte berättat något om mig själv. Jag hade inte ens sagt att jag var i Tavastehus för att hålla föreläsningar om Aspergers syndrom. Visste Anu om att jag hade fått en Asperger-diagnos och att jag jobbade som Asperger-informatör, eller borde jag berätta det för henne?

20150113_221815

Det är ju inte så att man måste berätta om sin diagnos för alla, men eftersom mitt jobb är starkt förknippat med Aspergers syndrom och de flesta förr eller senare vill veta vad jag jobbar med, känns det som att jag måste berätta för människor jag tänker umgås med, och Anu ville jag definitivt fortsätta hålla kontakten med! Många finländare vet ingenting om Aspergers syndrom, och om hon inte visste något, skulle jag behöva förklara lite. Men visste hon kanske redan om mitt jobb? Jag har väldigt sällan skrivit något om Asperger på min facebook, men hade hon kanske sett mig i tv eller läst om mig i någon tidning? 

“Jag bor i Sverige nuförtiden”, började jag lite försiktigt. “Ja, jag vet”, svarade hon. Jag tittade på henne för att kolla om jag skulle kunna läsa av på hennes ansiktsmin hur mycket mer hon visste. “Jag vet allt!” sa hon. Jag tittade på henne igen. “Mamma läste om dig i en tidning förförra sommaren och såg att du hade skrivit en bok. Jag har läst boken, så jag vet hela din livshistoria”, fortsatte hon.

Vilken lättnad, nu behövde jag inte fundera på om hon visste eller inte, och jag behövde varken berätta vad Aspergers syndrom var för något eller förklara varför jag hade fått diagnosen. Nu visste jag att hon visste.

Vi hade hur mycket som helst att prata om, men tyvärr var vi tvungna att säga hejdå efter ett par timmar eftersom klockan hade blivit ganska mycket. Eftersom vi hade så roligt, bestämde vi en ny träff till sommaren, och då kommer jag även få träffa hennes barn. De var nämligen lite besvikna över att de inte fick se mig den här gången.

Share Button

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

4 reaktion på “Två föreläsningar och en träff med en f.d brevvän

    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Ja, jag är verkligen jätteglad nu! Vilken tur att det var så kallt ute i måndags, annars hade jag aldrig skrivit ett inlägg om det på facebook och klagat på kylan i Tavastehus, och då hade hon aldrig fått veta att jag var där 😀

      Svara
      1. Mats

        3 minuter försening eller vad du skrev ärju ingenting. Jag tror man bör be om ursäkt om någon har väntat på en i 5 minuter eller mer. Men det beror förstås på vad man väntar på. Ska man med flyget så är kanske 5 minuter försening 5 minuter för mycket. Det finns väl ingen regel men jag tycker att om någon klagar på upp till 5 minuter försening så är det den människans problem och inte mitt. Det blir värre när man är 30-60 minuter försenad vilket jag har varit många gånger.

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Jag vet att de flesta inte skulle se det som en stor grej, men för mig är det viktigt att vara i tid och därför bad jag om ursäkt. Innerst inne tycker jag att man bör vara på plats senast den tiden man bestämt, men eftersom jag vet att de flesta andra inte tänker som jag, har jag blivit tolerant när det gäller andra människors förseningar. Men jag har fortfarande svårt för att komma försent när det gäller mig själv även om förseningen skulle handla om en halv minut.

          Mina vänner kan skratta åt mig när jag skriver till dem att jag eventuellt kan bli en halv minut eller en minut försenad, men bokstavlig som jag är tycker jag att det är snällt att meddela dem så att de vet 🙂

          Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *