Underbara dagar med Sofia

Som jag berättade för er förra veckan, umgicks jag under min allra första tid i Sverige med en tjej som heter Sofia. Både jag och Sofia har Aspergers syndrom, men i början av 2000-talet då vi umgicks var vi båda odiagnostiserade. Sedan våren 2014 har jag och Sofia kontakt igen och har sedan dess pratat om att ses.

För några dagar sedan hörde Sofia av sig till mig och skrev att hennes bröder skulle åka bil till Stockholm på torsdag, alltså igår. Sofia skulle få plats i bilen, och därför undrade hon om det skulle passa mig att hon kommer hit och sover över hos mig. Jag blev jätteglad! Vi bestämde att vi skulle träffas inne i stan i Stockholm, stanna i stan ett tag och sedan åka hem till mig.

När jag igår satte mig på tunnelbanan på väg mot stan, kände jag mig nästan lite nervös. Jag kände på mig att Sofia och jag säkert skulle ha roligt igen eftersom vi hade klickat så bra förut, men tänk om vi ändå hade utvecklats åt helt olika håll? Tänk om Sofia hade blivit jättevuxen och jag skulle vara för barnslig för henne? Eller tänk om vi inte skulle ha något gemensamt längre? Men någonstans inom mig kände jag att det inte skulle bli så.

När jag kom upp från tunnelbanan, vinkade hon till mig direkt när hon såg mig. Jag skyndade mig fram till henne och gav henne en lång kram. Och sedan började vi prata om gamla minnen och saker vi gjort under alla dessa år vi inte haft kontakt. Vi pratade, pratade och pratade. Och fortsatte att prata när vi kom hem. När klockan hade blivit halv två på natten, insåg vi att vi hade pratat oavbrutet ända från eftermiddagen och att vi kanske borde sova. Och när vi vaknade idag, fortsatte vi att prata.

Trots att både jag och Sofia har blivit tröttare och tröttare med åren och inte orkar speciellt mycket, insåg vi båda till vår förvåning att vi inte alls är trötta trots att vi umgåtts intensivt. Eftersom vi har ett ganska likadant tankesätt och förstår varandra, behöver vi inte anstränga oss alls när vi pratar med varandra utan allt flyter bara på.

Det sägs att personer med Aspergers syndrom är osociala, vilket i vissa fall kan stämma. Men ibland kan osocialitet handla om att man fungerar på ett annat sätt än andra och inte lyckas hitta människor som förstår en. Om Sofia och jag inte hade gått på Vimmerby Folkhögskola samtidigt, hade jag velat spendera den största delen av min fritid ensam i mitt rum på internatet. Jag kände nämligen att jag inte alls klickade med de flesta andra människor där, och det hade varit okej för mig att vara ensam. Men eftersom Sofia var extremt lik mig, trivdes jag mycket bra i hennes sällskap.

Naturligtvis har jag och Sofia redan börjat planera för en ny träff! 🙂

11779945_1614795548800507_7179167297099379584_o

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

11 tankar kring ”Underbara dagar med Sofia

  1. Thomas

    Det här var ju kul att läsa , och ni borde bo närmare varandra . Det måste vara skönt att kunna få prata i ett också utan att få höra att man pratar för mycket , som jag fått höra ibland .

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Ja, det skulle vara roligt om jag och Sofia bodde närmare varandra! Och det är verkligen skönt att få prata mycket, precis som du skriver. Själv har jag också fått höra ibland att jag babblar alldeles för mycket och att jag pratar väldigt fort, men med Sofia behöver jag inte tänka på sånt. Sen kan jag vara tyst med henne också utan att det känns konstigt! 🙂

      Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Ja, så kan det verkligen vara! För mig är det iofs inga problem att spendera fritiden ensam, men jag brukar bli väldigt social när jag träffar någon som verkligen förstår mig.

      Svara
  2. Johanna Svenningsson

    Åh, vad roligt! 😀 Det här är verkligen vad man brukar kalla för en solskenshistoria! Jag blir väldigt glad av att läsa att ni har så roligt tillsammans trots att ni inte träffats på så länge. 🙂 Hoppas att er nästa träff blir minst lika lyckad!

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Tack! 🙂 Ja, det var verkligen jätteroligt. Trots att vi inte hade träffats sen början av 2000-talet, kändes hon direkt som en nära vän.

      Svara
  3. Pingback: Att klamra sig fast vid en person | Paula Tilli

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *