För några dagar sedan skrev Thomas Jansson en mycket bra insändare i DN om hur många utvecklingsstörda är fångade i fattigdomsfälla. Insändaren går att läsa här
Jag tycker att det är hemskt att hyror i gruppbostäder är så höga att många hamnar under existensminimum. Dessa personer har ju ingen möjlighet, precis som Thomas Jansson skriver, att välja och vraka i bostadsmarknaden till skillnad från många andra – de är ju beroende av hjälp och stöd i sin vardag. Och de kan oftast inte öka sin inkomst heller eftersom de har mycket svårt för att få arbete. Det som man tjänar på daglig verksamhet går ju inte att leva på!
Ibland får jag höra: ”men de ska ju vara tacksamma för att åtminstone få pengar till mat och tak över huvudet, varför ska de ha mer? Det är ju inte rättvist att vi som sliter på våra jobb försörjer dem”. Men många av dem faktiskt har daglig verksamhet och sliter minst lika mycket som andra människor! Bara för att man har turen att födas utan funktionsnedsättning och kan jobba betyder inte att man anstränger sig mer än dessa personer.
Varför ser samhället ut så här, undrar jag? Är det kanske så att beslutsfattarna tänker: ”men varken jag eller mina barn har en funktionsnedsättning så det gäller inte mig”. Men även personer med funktionsnedsättningar har faktiskt behov och känslor precis som alla andra och har full rätt till ett värdigt liv!